Uppfinnare är utlämnade till djungelns lag
Svenska Dagbladets ledarsida, Op-ed torsdagen den 15 september 2016
Uppfinningar kan finansieras på tre sätt. Det första är att skattebetalarna satsar pengar. Antingen direkt med anslag eller med skattebefrielse till privata forskningsstiftelser. Uppfinnarna är anställda och ofta lika mycket forskare som uppfinnare och konstruktörer.
Det andra är att stora företag med kapitalstarka ägare har forsknings- och utvecklingsavdelningar, som själva eller i samarbete med andra driver av företagsledningen initierade projekt - eller utvecklar egna idéer.
Det tredje är när uppfinnaren inte är löntagare, utan företagare. Det är den välkända bilden av innovatören som också är risktagaren med egna eller lånade pengar. Här finns ingen anställningstrygghet, eftersom det inte finns någon anställning. Här finns inte heller för det mesta den interna infrastruktur som underlättar vardagen i ett stort företag: enheter för ekonomi, juridik, personal mm.
Den som inte har en chefsjurist i huset kan lätt begå ödesdigra misstag. Men det största misstaget är att uppfinna något sällsynt värdefullt, och inte ha ekonomiska resurser att försvara den patenterade avkastningen av det värdefulla. För ju större diamant, desto mer lockande för omgivningen att påstå sig vara den som hittat den.
Kan uppfinnaren själv tillverka och sälja, då är hotet att andra också gör det, men utan att teckna licens och därmed betala sin del av utvecklingsarbetet.
Patentintrång är kanske ännu vanligare när uppfinnaren helt litar på att andra tillverkare ska betala royalty på sina delar av försäljningen, enligt licensavtalet. Men till skillnad mot inbrott så kommer inte polisen om uppfinnaren ringer. Istället får uppfinnaren själv stämma och agera åklagare i civilmål. Då gäller det att uppfinnaren har råd att driva målet. Intrångsföretaget kan ofta med sina överlägsna ekonomiska resurser köra slut på uppfinnarens förmåga att tvista.
En variant är att en stor tillverkare tecknar ett licensavtal med en uppfinnare, och sedan betalar, men vägrar insyn i underlaget för royalty, d v s försäljningen. Eller att även ett okomplicerat licensavtal tolkas annorlunda. Tvist uppstår i bägge fallen. Lönsamt för den stora tillverkaren, som räknar med att uppfinnaren inte har råd att tvista så länge.
En tillverkare som inte vill teckna licens och betala för uppfinnarens arbete, kan också begära ogiltigförklaring av patentet. Det räcker med att börja i ett land. De juridiska kostnaderna i ett enda land kan uppgå till ett antal tiotals miljoner kronor. Innan domstolen är klar har patentägaren lagt av. Den juridiska fantasin när det gäller att förlänga en tvist är imponerande, när pengar finns, och finns att hämta.
Det talas mycket om företagsklimatet. Men företag har inga känslor. Det här däremot företagare. Vi borde därför också tala om hur vi uppnår ett gott företagarklimat. Ett sådant omfattar inte bara skatter och regler, utan även förutsättningarna för uppfinnare. De skulle kunna förbättras med en vassare lagstiftning mot patentintrång, som borde jämställas med brott.
Djungelns lag har brister i rättssäkerheten.
Carl-Johan Westholm
Ordförande i Uppfinnarkollegiet, tidigare VD i Företagarna och Svensk Handel
torsdag 15, september 2016