Stateblind.eu
Carl-Johan Westholm’s personal blog
Time saving text: uncommon comments with common sense
ARCHIVES
juli 2018 (1) maj 2018 (2) april 2018 (1) mars 2018 (1) februari 2018 (2) januari 2018 (1) december 2017 (1) november 2017 (1) oktober 2017 (1) augusti 2017 (1) juli 2017 (1) juni 2017 (2) februari 2017 (2) januari 2017 (1) november 2016 (1) september 2016 (2) augusti 2016 (1) juni 2016 (2) maj 2016 (2) mars 2016 (2) januari 2016 (1) december 2015 (1) november 2015 (3) oktober 2015 (1) september 2015 (1) augusti 2015 (1) juni 2015 (1) maj 2015 (1) april 2015 (2) mars 2015 (1) januari 2015 (2) december 2014 (2) november 2014 (1) oktober 2014 (2) juni 2014 (3) maj 2014 (2) april 2014 (3) mars 2014 (3) februari 2014 (1) januari 2014 (1) december 2013 (3) november 2013 (1) oktober 2013 (1) augusti 2013 (2) maj 2013 (4) april 2013 (1) mars 2013 (2) februari 2013 (1) januari 2013 (2) december 2012 (1) november 2012 (1) oktober 2012 (3) september 2012 (1) juli 2012 (1) maj 2012 (2) april 2012 (1) februari 2012 (2) januari 2012 (5) december 2011 (1) november 2011 (1) oktober 2011 (3) september 2011 (2) augusti 2011 (1) juli 2011 (1) juni 2011 (2) maj 2011 (2) april 2011 (2) mars 2011 (1) februari 2011 (2) januari 2011 (2) december 2010 (2) november 2010 (2) oktober 2010 (2) september 2010 (2) augusti 2010 (1) juli 2010 (1) juni 2010 (1) maj 2010 (1) april 2010 (1) mars 2010 (2) februari 2010 (2) januari 2010 (1) december 2009 (2) november 2009 (1) oktober 2009 (3) september 2009 (2) augusti 2009 (1) juli 2009 (1) juni 2009 (1) maj 2009 (2) april 2009 (3) mars 2009 (2) februari 2009 (1) januari 2009 (1) december 2008 (4) november 2008 (2) oktober 2008 (1) september 2008 (1) augusti 2008 (1) juli 2008 (1) juni 2008 (2) maj 2008 (1) april 2008 (2) mars 2008 (1) februari 2008 (1) januari 2008 (1) december 2007 (1) november 2007 (2) oktober 2007 (1) september 2007 (1) augusti 2007 (1) juli 2007 (2) juni 2007 (2) maj 2007 (2) april 2007 (2) mars 2007 (2) februari 2007 (1) januari 2007 (1) december 2006 (1) november 2006 (2) oktober 2006 (1) september 2006 (2) augusti 2006 (1) juli 2006 (1) juni 2006 (2) maj 2006 (1) april 2006 (1) mars 2006 (1) februari 2006 (2) januari 2006 (1) december 2005 (1) september 2005 (1) juli 2005 (1) april 2005 (1) februari 2005 (1) december 2004 (1) november 2004 (1) oktober 2004 (1) juni 2004 (1) mars 2004 (1) november 2003 (1) augusti 2003 (1) maj 2003 (1) mars 2003 (1) februari 2003 (1) oktober 2002 (1) mars 2002 (1) oktober 1999 (1) november 1998 (1) april 1996 (1) april 1995 (1) januari 1994 (1) mars 1976 (1)
Booklets (PDF)
Article
Bloggtoppen.se
Articles
När Lord Harris påverkade Sverige, Timbro aktiverades – och om ......
När Lord Harris påverkade Sverige, Timbro aktiverades – och om missbruket av etiketter.

www.svensktidskrift.se - Den 2 juni 2017


Theresa May är ingen Thatcher. Men det innebär inte att hon inte är en typisk Tory, en traditionell brittisk konservativ. Det skriver Daniel Hannan, en av Tories mer välkända EU-parlamentariker den 26 maj i nättidningen CapX, www.capx.co . Thatcher var däremot inte en vanlig Tory. Tvärtom kunde hon närmast betecknas som Manchesterliberal, menar Hannan.

May vänder sig i Disraelis anda till hela nationen, hela folket, med dess föreställningar och fördomar. Därför kan hon vinna. Man kan tillägga att utan majoritetsvalsystemet hade det kanske inte blivit några elva år för Thatcher, som inte nådde över 50 procent i något val.

Att Thatcher ändå fick flest röster berodde på att hon tog fasta på det som förenade hennes klassiska liberalism med Tories traditionella konservatism. Istället för att vara renlärig och konstant få libertarianers applåder såg hon till att få tillräcklig folklig uppbackning för det som hon blev känd för, menar Hannan.

Först på slutet kroknade hennes ledarskap även i den innersta kretsen. Om just detta senare skriver inte Hannan. Men han berättar om sitt möte med den enligt honom troligen mest inflytelserika i Storbritannien av företrädare för klassisk liberalism under andra halvan av 1900-talet, som just betonade vikten att inte prata om allt utan istället lyfta fram den liberalism som lättast får allmänhetens stöd. Hannan träffade Ralph Harris kort tid innan denne avled 2006.

Mitt eget första möte med Ralph Harris - senare Lord Harris of High Cross - ägde rum nära 30 år tidigare. Hannans reflektioner aktualiserar vad Ralph Harris kan ha betytt för Sverige.

På uppdrag av Sture Eskilsson, som i sin vägröjande verksamhet i Svenska Arbetsgivareföreningen SAF också blivit VD i den måttligt aktiva Näringslivets fond, begav jag mig 1977 till London. Sture hade fått fonden att be honom att utreda om det sovande bolaget Timbro skulle avvecklas eller utvecklas. Tillsammans hade vi träffat kollegor i Helsingfors och Oslo. Nu var det London som jag ensam skulle besöka. Fanns där några erfarenheter att ta tillvara?

På Londonplanet öppnade jag senaste numret av the Economist. Av en händelse fanns där en artikel om mitt resmål Institute of Economic Affairs, IEA. Anledningen var dess 20-årsjubileum. Först nu har det blivit respekterat, skrev tidningen och berömde dess chef sedan starten Ralph Harris och dess redaktör Arthur Seldon.

Ralph Harris tog emot mig med värme och entusiasm i lokalerna vid Lord North Street inte långt från parlamentsbyggnaden. Lord North var en brittisk premiärminister under 1700-talet. Under dennes tid startade den industriella revolutionen. Det var emellertid inte hans förtjänst, och han lika litet som många andra lade märke till det just då.

Särskilt minns jag Ralph Harris uttalande att ”vi har kommit till slutsatsen att F A Hayek är av samma betydelse som Adam Smith och John Stuart Mill”.

Institutets grundplåt kom från en entreprenör, Antony Fischer, pilot under kriget som sedan gjort sig en förmögenhet på kycklinguppfödning. Han hade tänkt sig en partipolitisk karriär, men träffat Hayek som övertygat honom att om han ville påverka mest effektivt, så borde han satsa på idéutveckling, som gav det tunga långsiktiga inflytandet. IEA grundades.

Ralph Harris önskade lycka till med planerna i Sverige och gav mig ett papper med inbjudan till Mont Pelerin Society's nästa möte i Amsterdam senare under året. Han hade varit dess Secretary tidigare några år. Jag anade inte att jag själv skulle fylla samma funktion senare, 1988-2010. Sällskapet hade grundats av F A Hayek 1947 - bland dess första medlemmar var Karl Popper, Wilhelm Röpke och Milton Friedman. Syftet var att samla personer med känsla för att friheten var hotad, att den klassiska liberalismen erbjöd ett motvärn, men att den måste förstås, förklaras och försvaras.

De västtyska medlemmarna underströk följderna av hög arbetslöshet. Här fanns en genuin erfarenhet på nära håll av dess politiska skadeverkningar.

Jag kan inte minnas att Ralph Harris varken då eller senare använde ordet "nyliberalism". "Free market economy" hördes, men det utmärkande var den skarpa pedagogiska analysen, plus ett glatt humör.

Harris satt i en paneldiskussion vid Mont Pelerins' regionala möte 1981 i Stockholm. Efteråt uttryckte han till mig sin förundran att en av de andra i panelen, en svensk, var så ideologiskt och politiskt skolad. Det brukar inte företagsledare vara, sa han. Men det var den inbjudne gästen Curt Nicolin.

Få politiska beteckningar har väl de senaste åren fått tjäna som spottkopp som "nyliberalism". Inte sällan har både anhängare och motståndare uppfattat att liberalismen kommit att dominera allt mer. Men det stämmer inte, menade Milton Friedman redan för tjugo år sedan. Vi har kanske vunnit debatterna, men skatterna har stigit och den offentliga sektorn ökat. Och EG och EU? Milton Friedman varnade för dess överpolitisering och regleringsiver.

Att se finanskrisen 2008 som utslag av "nyliberalism" är fel, såvida inte det blivit marknadsekonomi att staten subventionerar och privata företag sedan manipulerar och paketerar osäkra bostadslån, som Fannie Mae and Freddie Mac i USA.

I en nyutkommen bok "Den stora statens återkomst" (Timbro) tar Mattias Svensson upp finanskrisen och andra exempel på hur ”nyliberalism” kastats på en mängd företeelser, utan urskiljning. Boken är en klargörande genomgång av viktiga drag i det politiska och ekonomiska skeendet de senaste tjugotalet åren. Den borde vara en ögonöppnare för politiker och andra opinionsbildare, som bländas av fastklistrade etiketter på sig själva och andra. Den förtjänar med sina exempel från olika länder att översättas till många språk.

Så här, även i efterhand, kan det förefalla förvånande att någon i det svenska näringslivet 1977 fann det viktigt att trappa upp den långsiktiga politiska idéutvecklingen, när landet för första gången på nästan ett halvt sekel fått en ”borgerlig” regering, med många förtjänster men även en nybörjares osäkerhet.

Även etiketten ”borgerlig” kan missleda och förleda. När denna regerings näringspolitik främst kom att handla om statliga miljardstöd till krisande, överinvesterade varvsföretag, bekräftades hur centralt det är att tanke kommer före handling. Pro-business går hos regering och riksdag annars ofta före pro-market, eller sammanblandas.

Historien har sina krumbukter. Att en brittisk något excentrisk lord med sina skotskrutiga västar och glada tillrop skulle bli en av Timbros andliga fäder var inte första punkt på SAFs agenda.

Sture Eskilsson var något spänd när förslaget från utredningen om det sovande bolaget Timbro (namnet av Tore och Ing-Marie Browaldh) skulle presenteras för styrelsen hos ägaren Näringslivets Fond. Han var osäker på utgången. Men Fondens ordförande, den pensionerade tidigare mångårige VDn i SAF, Bertil Kugelberg, var bestämd: ”Utveckla, inte avveckla”.

Carl-Johan Westholm