Uttalandena om mångfald, ofta återkommande, är de inte märkligt ensidiga? Antingen är man för eller emot, eller förutsätter att det är så ämnet ska analyseras. Men både i sak och idéhistoriskt är det ett felgrepp.

”Mänsklig utveckling i sin rikaste mångfald” – det citatet av Berlinuniversitets grundare Wilhelm von Humboldt valde John Stuart Mill att inleda med i den 1859 utgivna boken ”Om friheten” – ännu oöverträffad i sitt slag.

För Humboldt och Mill, dessa lärdomsgiganter, handlade det inte om att säga ja eller nej till all utveckling – den skulle vara mänsklig, inte omänsklig. Inte heller säga ja till all slags mångfald, utan ja till mänsklig utveckling i sin rikaste mångfald.

En samling människor av olika erfarenheter och bakgrund kan sägas vara mångsidigt sammansatt. Skulle en brutal gangster ansluta, ökar mångfalden – men vem skulle då fortsätta att kategoriskt och utan reservationer hylla mångfalden?

Liksom mycket annat i människors liv är kvalitetsaspekten central. Detta kommer ingen tänkande människa undan i sitt eget liv, inte heller något samhälle eller någon statsbildning, som har en framtid.
Problemet är inte främst att mångfalden måste kvalitetsmärkas, om lösningen ska vara hållbar. Den svåra frågan är inte heller endast vilken kvalitet som är bättre är någon annan – utan vem eller vilka som bestämmer vad som är god och dålig kvalitet.

Det var ingen tillfällighet att Mill hämtade Humboldts yttrande i dennes bok om statsmaktens gränser. Ibland hörs fortfarande, som ett förvrängt eko, att staten måste vara värdeneutral. Staten ska inte ta ställning. Men statens existens i sig är ett ställningstagande. Liksom varje lag, och brist på lag.

Men om staten å andra sidan aldrig är neutral, då är individers frihet obefintlig. Om staten behärskas av en diktator eller ett folkflertal som bestämmer allt över alla, då kan visserligen resultatet bli centralt dikterade variationsbefrämjande normer om olikfärgade hus, om ärtsoppa på torsdagar och fisk på fredagar. Men friheten har förtvinat.

Den västerländska kulturen, med sitt levande och livgivande arv från Atén, Jerusalem, Rom och sedan upplysningstiden, har den bredd och begränsning, som upprätthåller den kvalitet som säkrar individers frihet och mänsklig utveckling i sin rikaste mångfald. Det är ingen slump, eller något ologiskt, att den materiella rikedomen följde efter den intellektuella och andliga. Det var inte vilken mångfald som helst som ledde till västerlandets uppgång.

När sjöröveriet bekämpades minskade en slags mångfald på haven, till fromma för fredliga och strävsamma besättningar. När äganderätten blev tydligare även på land, och fick ett lagligt skydd, då gav denna civiliserade och därmed begränsande och begränsade mångfald utrymme för upptäckter och uppfinningar, som drog fördel både av kvalitetsfrämjande pluralism i åsikter – yttrandefrihet – och i lösningar – marknadsekonomi.

Frihetens atmosfär är klar, den låter sig inte solkas av det andliga förtryckets föroreningar. De må sedan vara hur många som helst, och komma från alla håll.

Carl-Johan Westholm
Ordförande i Uppfinnarkollegiet