Hur kan någon veta om vi i Sverige eller EU jobbar för mycket eller för litet? Och vem ska bestämma?
Politik, moral och nationalekonomi blandas ihop.
Regeringen har satt upp ett mål om 80 procents sysselsättningsgrad i Sverige, som inte verkar uppnås. Men regeringen påverkar också vilka som ytterst får inkomsterna av jobben, genom skatter och bidrag.
Nationalekonomerna har räknat ut att det blir svårt att finansiera vård av sjuka och gamla, när alltför få jobbar.
Politiker ur alla partier diskuterar sedan hur nationalekonomernas mått ska uppfyllas. "Full sysselsättning" hette det tidigare - ett uttryck som inte för tanken till individer utan just till kollektivet. Nationalekonomernas statistik blir grund för kollektivistiskt tänkande hos politikerna.

Hur vet vi att vi får dagligt bröd i framtiden? Genom studier av brödproduktion? Genom att politikerna sätter upp brödmål? Genom bagarnas medkänsla?
Nej, men för att tillräckligt många bagare tjänar på att baka bröd.
Arbetslösheten diskuteras som Kejsarens nya kläder. Det allra viktigaste vill få peka på: Det mesta av ersättningen för ett jobb går inte till den som jobbar! Kejsaren har inga kläder!
Det mesta av en timpenning går till andra. Men en ledig timme disponerar du helt själv.
Metallarbetarindustriförbundet till exempel har länge velat minska medlemmarnas arbetstid. Då blir det ingen marginalskatt på standardhöjningen. Men om en minskad arbetstid med en timme skulle minskas "solidariskt" - då skulle minst en halvtimme av denna ökade fritid användas till oavlönat arbete i den offentliga sektorn.
Den som köper en svensktillverkad vara betalar huvudsakligen för något annat än produktion och distribution av varan - nämligen skatten.
Priset för till exempel en kinesisk eller lettisk produkt i Sverige har en lägre skatteandel än en svensk produkt. Kunden får mer för pengarna när skatteandelen är lägre.

Den teknologiska utvecklingen går så snabbt att den tillåtit regering och riksdag att missköta ekonomin.
Vi har fått ökade reallöner, ökade realbidrag och ökade reala vinster. Vi (som ekonomerna säger) har haft råd att minska arbetstiden.
Vi (som politikerna säger) är ändå bekymrade. För det här kanske inte håller.
Men går det att rätta till ett systemfel utan att ändra systemet?
Om var och en fick behålla det mesta av inkomsten av ett arbete, skulle fler ha större lust att komma överens om att skapa jobb och ta jobb. Dagens kollektivistiska sysselsättningsmål kunde glömmas. Men ekonomerna skulle troligen finna att fler än någonsin arbetade.

Medierna i dag rapporterar om regeringens sysselsättningsmål som om vi levde i en planekonomi. Nationell statistik blir viktigt. Vad den enskilde själv tjänar på att jobba eller anställa kommer i andra hand.
Statistikproduktionen kommer att öka, det är en säker slutsats. Vad den mäter kommer fortfarande att vara oklart. Men frågan är vad det spelar för roll.



CARL-JOHAN WESTHOLM
tidigare vd i Företagarna och Svensk Handel



Detta är en utskrift från Svenska Dagbladets nätupplaga, SvD.se