Stateblind.eu
Carl-Johan Westholm’s personal blog
Time saving text: uncommon comments with common sense
ARCHIVES
september 2018 (1) juli 2018 (1) maj 2018 (2) april 2018 (1) mars 2018 (1) februari 2018 (2) januari 2018 (1) december 2017 (1) november 2017 (1) oktober 2017 (1) augusti 2017 (1) juli 2017 (1) juni 2017 (2) februari 2017 (2) januari 2017 (1) november 2016 (1) september 2016 (2) augusti 2016 (1) juni 2016 (2) maj 2016 (2) mars 2016 (2) januari 2016 (1) december 2015 (1) november 2015 (3) oktober 2015 (1) september 2015 (1) augusti 2015 (1) juni 2015 (1) maj 2015 (1) april 2015 (2) mars 2015 (1) januari 2015 (2) december 2014 (2) november 2014 (1) oktober 2014 (2) juni 2014 (3) maj 2014 (2) april 2014 (3) mars 2014 (3) februari 2014 (1) januari 2014 (1) december 2013 (3) november 2013 (1) oktober 2013 (1) augusti 2013 (2) maj 2013 (4) april 2013 (1) mars 2013 (2) februari 2013 (1) januari 2013 (2) december 2012 (1) november 2012 (1) oktober 2012 (3) september 2012 (1) juli 2012 (1) maj 2012 (2) april 2012 (1) februari 2012 (2) januari 2012 (5) december 2011 (1) november 2011 (1) oktober 2011 (3) september 2011 (2) augusti 2011 (1) juli 2011 (1) juni 2011 (2) maj 2011 (2) april 2011 (2) mars 2011 (1) februari 2011 (2) januari 2011 (2) december 2010 (2) november 2010 (2) oktober 2010 (2) september 2010 (2) augusti 2010 (1) juli 2010 (1) juni 2010 (1) maj 2010 (1) april 2010 (1) mars 2010 (2) februari 2010 (2) januari 2010 (1) december 2009 (2) november 2009 (1) oktober 2009 (3) september 2009 (2) augusti 2009 (1) juli 2009 (1) juni 2009 (1) maj 2009 (2) april 2009 (3) mars 2009 (2) februari 2009 (1) januari 2009 (1) december 2008 (4) november 2008 (2) oktober 2008 (1) september 2008 (1) augusti 2008 (1) juli 2008 (1) juni 2008 (2) maj 2008 (1) april 2008 (2) mars 2008 (1) februari 2008 (1) januari 2008 (1) december 2007 (1) november 2007 (2) oktober 2007 (1) september 2007 (1) augusti 2007 (1) juli 2007 (2) juni 2007 (2) maj 2007 (2) april 2007 (2) mars 2007 (2) februari 2007 (1) januari 2007 (1) december 2006 (1) november 2006 (2) oktober 2006 (1) september 2006 (2) augusti 2006 (1) juli 2006 (1) juni 2006 (2) maj 2006 (1) april 2006 (1) mars 2006 (1) februari 2006 (2) januari 2006 (1) december 2005 (1) september 2005 (1) juli 2005 (1) april 2005 (1) februari 2005 (1) december 2004 (1) november 2004 (1) oktober 2004 (1) juni 2004 (1) mars 2004 (1) november 2003 (1) augusti 2003 (1) maj 2003 (1) mars 2003 (1) februari 2003 (1) oktober 2002 (1) mars 2002 (1) oktober 1999 (1) november 1998 (1) april 1996 (1) april 1995 (1) januari 1994 (1) mars 1976 (1)
Booklets (PDF)
Article
Bloggtoppen.se
Articles
Radikal analys, konservativt genomförande
Om liberalkonservatism. www.svensktidskrift.se - Den 6 oktober 2017
”Jag är konservativ, i Burkes anda” – svarade dåvarande högerpartiets ledare (1961-65) Gunnar Heckscher i en TV-utfrågning före ett av valen 1962 eller 1964. Men han tillade, med ett leende, att när han besökte USA, undvek han att kalla sig konservativ.

Alltsedan Gösta Bohmans partiledartid (1970-81) och dennes betoning av det moderata samlingspartiets liberala arvedel, har då och då när partiets ställning aktualiserats, frågan uppkommit om liberalism kan förenas med konservatism.

Det är i grunden minst två frågor. Den ena hur moderata samlingspartiet vill beteckna sin egen politiska tradition och ideologiska hemvist – och hur andra partier vill acceptera eller attackera den beteckningen på just moderata samlingspartiet. Det är den partipolitiska vinkeln, som hos en del politiskt aktiva i alla partier är mer eller mindre befriad från den andra, den idéhistoriska.

Idéhistorien förefaller användas i partipolitiken inte endast som en upplysning utan även som en strålkastare, som ska sprida ljus över någon för den egna sidan tilltalande eller för andra partier inte lika röstvinnande aspekt.

Det finns inga definitionsdomstolar, som fastställer den exakta beskrivningen av en ideologi – men det är ett mindre problem, snarare en oundviklig tillgång i en demokrati. Felaktiga idéhistoriska påståenden brukar i allmänhet rensas ut under den offentliga diskussionens gång, med hjälp av statsvetare och historiker. Själva medvetenheten om denna mekanism sätter gränser för den partipolitiska nyspråkligheten. Men tvetydigheter återkommer gärna.

Ett partis egna påståenden om sin och andra partiers ideologiska hemvist kan i vilket fall som helst ge upphov till oklarheter, inte sällan beroende på traditioner och talesätt inom varje parti, både om sig själv och andra. Här har partierna sig själva att skylla. Inte sällan, eller möjligen alltid, beror det på att ett parti i regel kan beskrivas som en koalition av likasinnade men inte likatyckande.

Det finns till synes saker som är tankeväckande:
Partiet ”Liberalerna” talar i sitt partiprogram mycket om ”socialliberalismen”. Då kan man undra varför inte ”Socialliberalerna” blev namnet på det gamla Folkpartiet efter namnbytet.

”Socialliberalismen är en ömtålig planta, som trivs bäst i hägnet av en stark socialdemokrati”. Olof Palme (partiledare 1969-86) återkom gärna till denna formulering, som kanske hade idéhistoriska poänger, och säkert partipolitiska.

Västtysklands legendariske ekonomiminister Ludwig Erhard (1949-63) kallade sin framgångsrika politik för ”social marknadsekonomi” (Soziale Markwirtschaft). Varför, lär F A Hayek, som inte gillade ordet ”social”, ha frågat sin vän. Lättare att få uppslutning bakom den, blev svaret.

”Socialkonservatism” – som en del talar om. Hur skiljer den sig från ”konservatism” – inte idéhistoriskt utan när det talas om den i partipolitiska sammanhang? Kanske för att det innefattar en betoning av de socialpolitiska inslagen i ett partis profil.

Det är för övrigt intressant att ”ärkekonservativ” ibland används som uttryck, men sällan ”ärkesocialist” eller ”ärkeliberal” (men ärkebiskopar finns). ”Klassisk liberal” är ett honnörsord; om någon angriper en person med den positionen är skällsordet ofta ”nyliberal” - som också används av de som inte gillar annat, vilket kan variera stort.

”Framstegsvänlig konservatism” stod det under titeln på framsidan av den dåtida tryckta Svensk Tidskrift, åtminstone under den tid Erik Anners påverkade utgivningen. Det kan möjligen bero på att han ansåg att det fanns konservatism som inte var framstegsvänlig, eller att en del uppfattade det så.

”Alliansen” fanns inte som term när Thorbjörn Fälldin 1976 blev statsminister i Sveriges första ”borgerliga” regering efter andra världskriget. Under många år dessförinnan hade dessutom ”borgerlig” varit ett ord som ”mittenpartierna” centern och folkpartiet hade undvikit att använda.

Edmund Burkes konservatism formulerades av honom som en vilja att förändra för att kunna bevara. Han kanske själv var en vanemänniska, men han var inte vanekonservativ i politiskt avseende.

Radikal kommer av radix. Att gå till roten med något är radikalt. Det är konstruktivt att skilja mellan motsatserna radikal och konservativ när det gäller analys respektive genomförande. Burkes analys var radikal, men hans politiska rekommendationer var att gå försiktigt fram, steg för steg.

En del är radikala både i analys och genomförande. Då kan resultatet bli att revolutionen äter sina egna barn, som det brukar heta. Andra är konservativa, eller ytliga, i sin analys, och har från början bestämt sig för att inget ska förändras. Det kan just leda till en radikal motreaktion.

Vare sig analysen är grundlig eller ytlig, så kan den visa sig felaktig. Eller leda till ett felaktigt genomförande. Det är då ofta den mänskliga faktorn, som observeras som historiens ironi och lett till ett oavsiktligt resultat.

Etiketter är hjälpmedel, men de kan vara missvisande. Det är bra att kunna genomskåda och se bortom de politiska etiketterna. Etiketter är, språkligt sett, ett slags etik, fast i mindre skala. Etiken är viktigare.

Ideologi förresten. På tyska har det ordet också en betydelse av ”förvillelse”. Det var ett skäl till att den tyske Karl Marx inte ansåg att hans analys och världsåskådning var en ideologi – och att en tysk liberal partisekreterare för några årtionden sedan hävdade att liberalismen inte var en ideologi.

Carl-Johan Westholm
Fil dr i statskunskap 1976 på avhandlingen ”Ratio och universalitet. John Stuart Mill och dagens demokratidebatt”.