Stateblind.eu
Carl-Johan Westholm’s personal blog
Time saving text: uncommon comments with common sense
ARCHIVES
juli 2018 (1) maj 2018 (2) april 2018 (1) mars 2018 (1) februari 2018 (2) januari 2018 (1) december 2017 (1) november 2017 (1) oktober 2017 (1) augusti 2017 (1) juli 2017 (1) juni 2017 (2) februari 2017 (2) januari 2017 (1) november 2016 (1) september 2016 (2) augusti 2016 (1) juni 2016 (2) maj 2016 (2) mars 2016 (2) januari 2016 (1) december 2015 (1) november 2015 (3) oktober 2015 (1) september 2015 (1) augusti 2015 (1) juni 2015 (1) maj 2015 (1) april 2015 (2) mars 2015 (1) januari 2015 (2) december 2014 (2) november 2014 (1) oktober 2014 (2) juni 2014 (3) maj 2014 (2) april 2014 (3) mars 2014 (3) februari 2014 (1) januari 2014 (1) december 2013 (3) november 2013 (1) oktober 2013 (1) augusti 2013 (2) maj 2013 (4) april 2013 (1) mars 2013 (2) februari 2013 (1) januari 2013 (2) december 2012 (1) november 2012 (1) oktober 2012 (3) september 2012 (1) juli 2012 (1) maj 2012 (2) april 2012 (1) februari 2012 (2) januari 2012 (5) december 2011 (1) november 2011 (1) oktober 2011 (3) september 2011 (2) augusti 2011 (1) juli 2011 (1) juni 2011 (2) maj 2011 (2) april 2011 (2) mars 2011 (1) februari 2011 (2) januari 2011 (2) december 2010 (2) november 2010 (2) oktober 2010 (2) september 2010 (2) augusti 2010 (1) juli 2010 (1) juni 2010 (1) maj 2010 (1) april 2010 (1) mars 2010 (2) februari 2010 (2) januari 2010 (1) december 2009 (2) november 2009 (1) oktober 2009 (3) september 2009 (2) augusti 2009 (1) juli 2009 (1) juni 2009 (1) maj 2009 (2) april 2009 (3) mars 2009 (2) februari 2009 (1) januari 2009 (1) december 2008 (4) november 2008 (2) oktober 2008 (1) september 2008 (1) augusti 2008 (1) juli 2008 (1) juni 2008 (2) maj 2008 (1) april 2008 (2) mars 2008 (1) februari 2008 (1) januari 2008 (1) december 2007 (1) november 2007 (2) oktober 2007 (1) september 2007 (1) augusti 2007 (1) juli 2007 (2) juni 2007 (2) maj 2007 (2) april 2007 (2) mars 2007 (2) februari 2007 (1) januari 2007 (1) december 2006 (1) november 2006 (2) oktober 2006 (1) september 2006 (2) augusti 2006 (1) juli 2006 (1) juni 2006 (2) maj 2006 (1) april 2006 (1) mars 2006 (1) februari 2006 (2) januari 2006 (1) december 2005 (1) september 2005 (1) juli 2005 (1) april 2005 (1) februari 2005 (1) december 2004 (1) november 2004 (1) oktober 2004 (1) juni 2004 (1) mars 2004 (1) november 2003 (1) augusti 2003 (1) maj 2003 (1) mars 2003 (1) februari 2003 (1) oktober 2002 (1) mars 2002 (1) oktober 1999 (1) november 1998 (1) april 1996 (1) april 1995 (1) januari 1994 (1) mars 1976 (1)
Booklets (PDF)
Article
Bloggtoppen.se
Articles
Europa, förberedelser för vintersäsongen?
Frisinnad Tidskrift nr 5, november 2017
De återkommer
alltmera sällan och ofta med tråkiga nyheter.
Breven från imperiets utkanter allt färre.
Finns de längre? ”Imperiets utkanter”?
Nerfallna murar. Plöjare kring övergivna gränsfort.
Fruktar man dig inte längre? Eller
är det helt enkelt så att ”Imperiets utkanter”
numera går också, som knivskarpa linjer
genom Din egen trötta gubbsjäl?

Ur Lars Gustafssons inledande ”Brev till en tyrann” i diktsamlingen ”Förberedelser för vintersäsongen”, som kom ut i oktober 1990. - Då var Europaromansen fortfarande en ungdomsförälskelse. ”Regionernas Europa” talades det förväntansfullt om. Nationalstaterna skulle minska i betydelse. Berlinmuren hade fallit. Historien var på marsch.

Idag är ”regioner” ett ord som inte bör yttras. Katalonien hotar enhetsprojektet EU och staten Spanien.

Jean-Claude Juncker, EU-kommissionens ordförande slog an en annan ton i sitt årliga tal till unionen den 13 september i år:
”EU har vind i seglen igen. Men vi kommer ingen vart om vi inte sätter seglen rätt (…) Vi bör ta ut kursen för framtiden. Precis som Mark Twain skrev, i framtiden kommer vi mer att ångra det vi inte gjorde än det vi faktiskt gjorde. Nu är rätt tillfälle att bygga ett mer enat, starkare och mer demokratiskt EU för 2025.”

Ironiskt nog kan Mark Twains ledord också användas av separatisterna i Barcelona.

Imperiets utkanter bevakas nog skickligare av den nye franske presidenten. Men det är svårt att veta vad Macrons presidentskap kan komma att betyda. Han har de Gaulle som en idol – som en gång stoppade Storbritanniens medlemskap i dåvarande Gemenskapen.
Kan vi i Sverige få en Europadebatt, befriad från enkla ”Ja” och ”Nej”? Här är ett försök.

När den nuvarande EU-konstitutionen skulle antas, var de flesta politiker angelägna om att inte hålla folkomröstningar. Om tyskarna hade fått folkomrösta om euron, hade svaret sannolikt blivit nej – den bedömningen gör de flesta. Bland européer i gemen finns inte samma stöd för det europeiska enhetsverket som bland dess ledande politiker.
Hur kommer det sig att demokratiska politiker inte vill fråga folket? Ytterst därför att de prioriterar Europas enhetssträvanden före folkmeningen. Så småningom kommer folket att acceptera fullbordat faktum, antas det.

Hur ska denna inställning hos de flesta av Europas ledande politiker förklaras? Det görs sällan. Istället bevittnar vi ett ställningskrig mellan två grupper med emotionellt laddade namn: ”Europavänner” och ”EU-skeptiker”. Låt oss lämna slagord och yta – och om så bara skissartat gå tillbaka i tiden, till de mentala föreställningarna, till drömmarna och antagandena. Det kan verka väl teoretiskt, men eftersom Europatanken är en idé med en teori om verkligheten, går det inte att förstå den, utan att förstå teorin bakom.
(Jag har tidigare utvecklat detta tema i artiklar, bl a i Svensk Linje 2013/1, Fria Moderata Studentförbundets tidning, där formuleringarna känns igen. En senare genomgång av nationalism och den tyska 1800-talsdebatten gjorde jag i www.kvartal.se volym 2, 2006, ”Mellan flaggan och knölpåken”. När Fichte vintern 1807-1808 höll sitt ”Tal till den tyska nationen”, en serie föreläsningar, räknade han in de skandinaviska länderna i den tyska nationen; det språkliga släktskapet avgjorde).

Hursomhelst. Det som kallas Europatanken är den ideologiskt kanske äldsta men också nyaste politiska linjen i vår världsdel. Europatanken finns med som flera procent och styrkor i skilda politiska ställningstaganden. Den blandas upp med olika portioner liberalism, konservatism och socialism, beroende på person. Den är så närvarande, att den ofta inte kommenteras. Fyra femtedelar av lagarna i EUs medlemsstater bestäms via överstatliga beslut.
En tidigare ofta använd liknelse om EU av dess anhängare är att EU är som att cykla. Man tappar balansen om man inte rör sig framåt. Och ”framåt” är underförstått till ett ”Europas Förenta Stater”.

Att ramla av cykeln är ju inte det vanliga alternativet för den som vill stanna, utan istället att man bromsar och stiger av – och kanske fortsätter senare. Och ”framåt” kan vara i olika riktningar.
Dagens Industri kallade i en ledare i september i år de som motsätter sig Macrons Europaidéer för ”bakåtsträvare”. Det är klockren historicism. Karl Poppers bok om det öppna samhället och dess fiender rekommenderas till inköp och försiktigt studium.

EU är ett gigantiskt pågående test av public choice teorin. EUs politiska enande är en unik mekanism. Den verkar dels av egen kraft, sprungen ur idén om aldrig mera krig i Europa. Dels genom sin konstruktion, som finansierar sig genom skatter via medlemsstaterna. Dels via pay-backs till organiserade grupper, opinioner och think tanks, om de i sin tur stöder EUs fortsatta tillväxt. EU har blivit en karriärväg, inom och utom officiella institutioner.

Utvecklingen kan ses som en triangel med tre välkända termer och begrepp, vars samspel sällan uttalas och nästan aldrig analyseras. Men deras vaghet har, när de tagit form under de senaste två århundradena, påverkat friheten och demokratin, ibland ändrat historien. I det avseendet är EU ett vanligt maktprojekt.
Den mänskliga kulturen började med att människor formade Samhällen. De utvecklade gemensamma regler för att indela och avdela arbete och egendom och utdela och fördela resultatet, genom frivilligt utbyte – handel, eller ofrivilligt – rån eller krig. Dessa gemensamma regler blev grunden för vad som alltmer kom att likna och bli Stater.

Var och en tillhörde en viss grupp, stam eller etnisk bakgrund som gav gemenskapskänsla, ”samma folk”, med ofta ett gemensamt territorium, så småningom Nationer.

När Samhället och Nationen var samma sak, var den gemensamma kulturen identisk med en gemensam eller närbesläktad etnicitet – ofta i språk, gener och markinnehav. ”Blut und Boden”, Blod och Jord, denna nazi-slogan från 1930-talet var en realitet i gamla primitiva samhällen. En annan one-liner från 1930-talet var ”Ein Volk, ein Reich, ein Führer” – ett folk, ett rike, en ledare. Den hade, och har, en litterär attraktion, men dess terminologiska styrka köps till priset av logisk svaghet. ”Ett folk, en dryck, en maträtt” låter också bra som slagord. Men enhetsmenyer har inte samma kraft som maningar till politisk enighet.

När Nationen och Staten är samma sak, kan man motivera statliga åtgärder med nationen som argument. ”Nationalkänsla” finns som term, men inte ”Statskänsla”. Staten behöver Nationen för känslan, medan Nationen behöver Staten för organisationen. Krig mellan stater är nationella krig. Krig inom en stat är ”civil war”, inbördeskrig. Att vara mot Staten i krig är att vara mot Nationen, alltså mot den egna gruppen.

Om Staten och Samhället är mer eller mindre samma sak, då har vi mer eller mindre en totalitär Stat. Allting är inte bara reglerat utan också i detalj beslutat av Staten. De styrande kan vara en eller flera eller alla i en sådan Stat. Totalitär är den i vilket fall som helst. (J L Talmon var den som först analyserade den totalitära demokratins förutsättningar och dess messianska mytbildningar och drivkrafter i ”The Origins of Totalitarian Democracy”, 1952).

Nu ser vi Triangeln:
Ju mer Staten, Samhället och Nationen är samma sak, desto mer kan och måste du använda Staten för att främja Samhället, och Samhället för att främja Nationen – och Nationen för att främja Staten. Att vara emot ett visst statligt agerande är att vara emot Samhället och Nationen. Du kan inte vara emot någon del av det som sker i pyramiden utan att samtidigt vara mot Staten, mot Samhället och mot Nationen. Att säga nej till Nationen är nära landsförräderi, det smakar illojalitet och det är en väg till politisk marginalisering och besvärligheter på den centraliserade arbetsmarknaden.
Staten är pyramidens topp, med våldet som legalt medel. Staten behöver legitimitet, och får det av pyramidens bas, Samhället och Nationen.

När triangeln är liten, d v s avstånden mellan de tre hörnen är korta, då har vi ett slutet Samhälle, motiverat med nationalistiska argument och med Staten som dominerande beslutsfattare. Enhet och enhetlighet är högsta norm. Likriktning är resultatet.
När Triangeln är stor, då beslutas och förverkligas mycket i Nationen och Samhället som inte är delar av Staten, d v s kommersiella, ideella, familjära och individuella aktiviteter. Mångsidighet är en stark norm. Men en viss enhetlighet förutsätts, annars skulle Staten inte finnas. Mångsidighetens upphov och följd kan också beskrivas som splittring.
Ibland kan Statens huvuduppgift vara att försvara överlevnaden och fortlevnaden av Samhället och Nationen. Det är den militära funktionen, en nationell samling riktad mot andra nationer.

Det var först under 1800-talet som dagens europeiska stater blev nationer i den meningen att de flesta vanliga medborgare identifierade sig själva som i första hand svenskar, italienare, ester, ryssar, fransmän, etc och inte från den trakt de kom. Nationaliseringsprocesserna var drivna av intellektuella eliter, som kunde dra fördel av snabbare kommunikationer och ökad folkutbildning; resor och tryck av böcker och tidningar blev billigare och vanligare.

Det var på 1900-talet som teknologin och masskommunikationen gjorde det möjligt för Staten att få ett så starkt grepp om medborgarna att Samhället kunde bli totalitärt. Det inträffade med en nationalistisk prosa (”Lebensraum”, livsrum, Nazi-Tyskland), eller med en klassidentifikation (”Arbetare, förena er”, Sovjetunionen).
Vad har nu detta att göra med EU idag och imorgon? Inte mycket - om man ska tro den dagliga rapporteringen från Bryssel. Den korta skissen ovan förefaller för de flesta teoretisk och ovidkommande. Teoretisk, javisst! Ovidkommande? Inte alls. Denna bakgrund har stort förklaringsvärde, vare sig man är medveten om den eller inte.
Även de människor som säger att de inte bryr sig om teorier har en teoretisk ram för sitt handlande, nämligen den att inte reflektera närmare över sitt handlande. ”Går det så går det” är en enkel teori, acceptabel i brist på annan. ”Säg ja, inte nej, var positiv!” kan det heta. Ja! t ex till Europa. Ja, varför inte? Eller?

För att förstå vad som pågår i Bryssel, måste man observera hur ”Statens” tillväxt motiveras med att ”européerna” självklart måste vara för Europa. Nationen Europa finns och ska stärkas. Det är den underförstådda avsikten. Alltså måste Staten Europa skapas för att organisera samhörigheten. Det hörs ju. Samhörig, samstämd, samordnad.

Att vara europeisk är att arbeta politiskt i den växande Staten Europa. Många ser denna stat som ett fredsprojekt (även om ”fredsälskande” försvann ur den politiska vokabulären samtidigt med USSR). En enhetlig statsbildning minskar risken för krig, det är den kategoriska och sympatiska utgångspunkten. Efterkrigsgenerationen hade ingen viktigare erfarenhet och önskan. (Men ingen hävdar att risken för krig mellan Norge och Sverige har ökat sedan unionsupplösningen 1905).

Jämför fransmannen Jean Monnet (1888-1979), en av EUs fäder, med fransmannen Claude Monet (1840-1926), den impressionistiske konstnären. Den förre kallas en god europé, ibland en stor europé. Den senare kallas varken för god, stor eller europé, utan för en fransk konstnär. Den senare har visserligen gjort mer i kulturen i Europa, och är kanske mer känd, men den förre agerade för Europas ”enande”. Detta standarduttryck, ”enande”, används om den som politiskt vill centralisera Europa. ”En god europé” arbetar med och i Staten, inte i Samhället utanför Staten. En god europé är en politisk europé.

Den goda europén önskar en europeisk Stat, för att därigenom skapa ett europeiskt Samhälle. En god europé vill europeisera t ex skattepolitiken, med ”harmonisering” som lösenord; frågan om en gräns för EUs egen makt blir sekundär.
Medlemsstaternas parlament nedgraderas gradvis till regionala rådsförsamlingar. Hur ska det annars kunna bli enighet i Europa? Och utan enighet blir det oenighet, konflikter, krig, heter det.

Ingen seriös person i USA hävdar att det vore oamerikanskt att vilja ha mindre makt till Washington. Den frågan diskuteras med andra argument. Men att säga nej till ytterligare makt till EU, det är att vara mot Europa. ”Ja till Europa” har blivit ja till ett alltmer politiserat och centraliserat Europa. En politisk strömning av supranationalism har vuxit fram med Europaprojektet. Samhället Europa har tagits över av Staten Europa.

Nationalkänslan för Europa masseras fram, men har på senaste tiden drabbats av en backlash, när de komplexa ekonomiska skuldförbindelserna mellan regeringar och stater i Europa utlöser skamkänslor och vrede hos de skuldsatta folken. Lösningen blir då för de flesta djupt engagerade att rekommendera mer av den politik de tidigare varit för – och detta gäller nästan alltid åtgärder som förstärker den politiska centraliseringstendensen. Det metafysiska och emotionella momentet får extra energi i kristider. Här gäller det att handla snabbt, och därmed ofta instinktivt.

En speciellt historielös motivering gäller den gemensamma valutan. Den sägs förhindra krig, ibland till och med vara en garanti för stabilitet och fred. Men Sovjetunionen och Jugoslavien hade var för sig egna valutor. De krigade inte mot varandra. Däremot imploderade den förra och exploderade den sistnämnda.

Den gemensamma valutan är hjärtat i Europa, sade den dåvarande franske presidenten Sarkozy i början av november 2011. Liknelsen är olycklig på flera sätt, inte bara för att infarkter kan drabba hjärtan.

Språket är fullt av fällor. ”En” och ”enhet” är släkt med varandra. Om man inte är ”förenad”, är man ”splittrad”. Det senare ordet antyder att splittringen är resultatet av ett centraliserat beslut (det är svårt att vara ”splittrad” från början). Det förefaller som om något är skapat medvetet, ”created by design”, för att tala med F A Hayek. I fotboll finns Manchester United, men inte Manchester Divided. Dock: fotboll är en frivillig aktivitet, statliga åtgärder är inte frivilliga.
Enighet ger styrka, heter det. Splittring söndrar. Och mångfald, ja det är bra, men…

Värdet av enighet måste bedömas efter dess innehåll. Är innehållet dåligt, är enighet om det dåliga inte önskvärt.
När många beklagar splittring och efterlyser samling, är det underförstått samling på de villkor man själv önskar. Det är principiellt lika imponerande som den som är för folkomröstningar, när den egna ståndpunkten kan förväntas vinna, inte annars.

Många beslutsfattare säger sig vara pragmatiska. Men som Keynes noterade, även den som berömmer sig av att vara praktisk styrs i sitt handlande av vad någon avliden filosof en gång tänkt.
De rådande idéerna är i själva verket det som avgör. ”The empires of the future are the empires of the mind”, sade Winston Churchill i ett tal i Harvard 1943, under brinnande krig.

***
Dessa reflektioner betyder inte att Sverige ska isolera sig, eller avstå från internationellt samarbete. Men det duger inte att bara yttra ”samarbete” och sedan tro att det ska accepteras som ett sesam öppna dig för Staten Europa. Vissa områden, t ex försvars- och säkerhetspolitik, kan vara särskilt lämpliga för allianser. Frihandel är också samarbete: att staterna inte försvårar för varandras medborgare att samarbeta kommersiellt. Kriminalitet över nationsgränserna och inte minst korruption är något som staterna tillsammans med långt större effektivitet borde bekämpa. Varför sker inte det?

Centraliseringen och överstatligheten driver sig själv. Om en principiell lösning känns rätt att föreslå i en kommun, då är det sannolikt att de flesta kommunpolitiker, om de förflyttas till riksdag eller europaparlament, föreslår samma sak där. Endast det bästa är gott nog för Folket i Kommunen, i Landet, i Samhället, i Nationen, i Staten. Ska en viss politik genomföras på ett visst område, då vill gärna en politiker på en högre geografisk beslutsnivå att samtliga inom det området ska omfattas.

Folkpartiet var det parti som på 1970-talet lanserade ”närdemokrati”. Därom talas det inte mycket numera. Istället tycks folkpartiet – Liberalerna - med sin närmast reservationslösa europapolitik, liksom en del företrädare för andra partier, ha blivit fjärrdemokratins förespråkare. Europeismen har blivit nationalism, som driver fram och drivs fram av politisk dynamik och mänskliga drömmar, likt en sekulär religion. Bryssel lockar som det nya Jerusalem.

”Subsidiaritetsprincipen” var det krångliga ord som ofta hördes i Bryssel på den tid då Sverige fortfarande stod utanför EEC. Denna princip innebar att inget beslut skulle tas på högre nivå än nödvändigt, istället på lägsta möjliga nivå, så nära dem som berörs av beslutet, helst av dem själva. Även denna term och motsvarande begrepp har gått in i historiens töcken. EU har ändrat karaktär, från mångfald till centralism.

Oavsett valuta, egen eller gemensam med andra stater, kan en regering köra ett lands ekonomi i botten. Själv röstade jag 1994 ja till svenskt EU-medlemskap, men nej 2003 till svensk övergång till euron, inte därför att jag är emot färre valutor eller tanken på en europavaluta - utan därför att många av dess främsta förespråkare såg enhetsvalutan som en etapp på vägen till ett politiskt Stor-Europa.

För mig är Wilhelm von Humboldts ord, citerade som inledning till John Stuart Mills On Liberty från 1859 vägledande: Målet är mänsklig utveckling i sin rikaste mångfald.

Mill resonerade utförligt om mångfalden och dess förutsättningar, om vikten av pluralism inte bara i åsikter utan också i lösningar. Det betyder naturligtvis inte att en mångfald av olika nationella regler som alla inskränker medborgarnas rättigheter och avtalsfriheten är bättre än en enda överstatlig regel som ger alla större frihet. Det är inte mångfalden av lagar som är eftersträvansvärd utan mängden möjligheter för den enskilde att välja mellan. Att vara för ”Sverige” eller ”Europa” så där i största allmänhet och sedan låta enhetstanken ta över och avgöra vilken politik som bör drivas, det är lika mycket nationalism i bägge fallen, och lika uppgivet.

Att ge Europarlamentet mer att säga till om, som ett säkert sätt att minska det demokratiska underskottet, skulle ha kritiserats av Mill. Kan folket förtrycka sig själv, frågade Mill, och svarade ja. Underskott på frihet minskar inte med fler majoritetsbeslut i Bryssel.

Europa är ett geografiskt begrepp, och som sådant varken bra eller dåligt. ”Europeisk” gör inte en sak bättre eller sämre, lika litet som t ex ”global” eller ”lokal”. Det är innehållet, kvaliteten, som räknas.
Politiska förslag ska granskas inte bara efter dess avsedda resultat utan också efter möjliga risker. Entusiaster för dagens alltmer centraliserade uttolkning av Europatanken föreslår att EUs ledande politiker väljs direkt av EU-medborgarna i allmänna val över hela Europa samma dag, med en President för Europa i toppen och ett beslutsstarkt EU-parlament. Mot denna drömbild av Europa måste ställas en mardröm.

Mardrömmen är att Europa blir kvitt sitt demokratiska underskott och att en majoritet röstar fram en ledning för Europa, som kan vara mer lik den som folkflertalet hyllade i 30-talets Tyskland än något vi sett sedan dess. Då får drömmen om Stor-Europa demokratisk legitimitet - med invånare, liksom då, fångade i arbetslöshet, missnöje och misstänksamhet. Och de nya makthavarna skyller på gårdagens politiker, liksom då.

Vi behöver en ny slags Europadebatt, som inte väjer för riskerna. Och som ser den grundläggande utgångspunkten:
Fråga inte om du är för eller emot Europa. Fråga efter vilket Europa.

Carl-Johan Westholm
(Fil dr 1976 på ”Ratio och universalitet. John Stuart Mill och dagens demokratidebatt”. Secretary i den klassiskt liberala sammanslutningen Mont Pelerin Society 1988-2010, ordförande i Uppfinnarkollegiet. Tidigare VD i Näringslivets ekonomifakta, Företagarna och Svensk Handel. Åsikterna i denna artikel är hans egna)