Stateblind.eu
Carl-Johan Westholm’s personal blog
Time saving text: uncommon comments with common sense
ARCHIVES
januari 2018 (1) december 2017 (1) november 2017 (1) oktober 2017 (1) augusti 2017 (1) juli 2017 (1) juni 2017 (2) februari 2017 (2) januari 2017 (1) november 2016 (1) september 2016 (2) augusti 2016 (1) juni 2016 (2) maj 2016 (2) mars 2016 (2) januari 2016 (1) december 2015 (1) november 2015 (3) oktober 2015 (1) september 2015 (1) augusti 2015 (1) juni 2015 (1) maj 2015 (1) april 2015 (2) mars 2015 (1) januari 2015 (2) december 2014 (2) november 2014 (1) oktober 2014 (2) juni 2014 (3) maj 2014 (2) april 2014 (3) mars 2014 (3) februari 2014 (1) januari 2014 (1) december 2013 (3) november 2013 (1) oktober 2013 (1) augusti 2013 (2) maj 2013 (4) april 2013 (1) mars 2013 (2) februari 2013 (1) januari 2013 (2) december 2012 (1) november 2012 (1) oktober 2012 (3) september 2012 (1) juli 2012 (1) maj 2012 (2) april 2012 (1) februari 2012 (2) januari 2012 (5) december 2011 (1) november 2011 (1) oktober 2011 (3) september 2011 (2) augusti 2011 (1) juli 2011 (1) juni 2011 (2) maj 2011 (2) april 2011 (2) mars 2011 (1) februari 2011 (2) januari 2011 (2) december 2010 (2) november 2010 (2) oktober 2010 (2) september 2010 (2) augusti 2010 (1) juli 2010 (1) juni 2010 (1) maj 2010 (1) april 2010 (1) mars 2010 (2) februari 2010 (2) januari 2010 (1) december 2009 (2) november 2009 (1) oktober 2009 (3) september 2009 (2) augusti 2009 (1) juli 2009 (1) juni 2009 (1) maj 2009 (2) april 2009 (3) mars 2009 (2) februari 2009 (1) januari 2009 (1) december 2008 (4) november 2008 (2) oktober 2008 (1) september 2008 (1) augusti 2008 (1) juli 2008 (1) juni 2008 (2) maj 2008 (1) april 2008 (2) mars 2008 (1) februari 2008 (1) januari 2008 (1) december 2007 (1) november 2007 (2) oktober 2007 (1) september 2007 (1) augusti 2007 (1) juli 2007 (2) juni 2007 (2) maj 2007 (2) april 2007 (2) mars 2007 (2) februari 2007 (1) januari 2007 (1) december 2006 (1) november 2006 (2) oktober 2006 (1) september 2006 (2) augusti 2006 (1) juli 2006 (1) juni 2006 (2) maj 2006 (1) april 2006 (1) mars 2006 (1) februari 2006 (2) januari 2006 (1) december 2005 (1) september 2005 (1) juli 2005 (1) april 2005 (1) februari 2005 (1) december 2004 (1) november 2004 (1) oktober 2004 (1) juni 2004 (1) mars 2004 (1) november 2003 (1) augusti 2003 (1) maj 2003 (1) mars 2003 (1) februari 2003 (1) oktober 2002 (1) mars 2002 (1) oktober 1999 (1) november 1998 (1) april 1996 (1) april 1995 (1) januari 1994 (1) mars 1976 (1)
Booklets (PDF)
Article
Bloggtoppen.se
Articles
Mot patentrånare står uppfinnaren rättslös
Svenska Dagbladet. Gästledare söndag 17 december 2017
"Uppfinningarnas löntagarfonder"
De två TV-dokumentärprogrammen om Thorbjörn Fälldin gav perspektiv på centerledaren, oppositionsledaren och 1976 Sveriges första icke-socialdemokratiska statsminister på 40 år. Det har nu gått 41 år efter valet 1976. Mycket har förändrats och mycket är sig likt.

Ingen svensk statsminister före eller efter Fälldin, eller partiledare, har så uttryckligen återkommande understrukit att vara emot ”både statlig och privat maktkoncentration”. Det var läge att säga det inför valet 1976, då LO hade lyckats snärja in den socialdemokratiska partiledningen i en för denna obekväm men för den aktiva partiopinionen välkommen radikaliseringsoffensiv.

De föreslagna löntagarfonderna skulle ha fackligt utsedda styrelser, och få kapital genom att delar av de större företagens vinster med statens tvångstaxering skulle överlämnas till fonderna i form av aktier i varje vinstgivande företag. ”Med löntagarfonderna tar vi över successivt” löd rubriken på LO-tidningens förstasida.

Socialdemokraterna återkom i regeringsställning 1982 och införde en uttunnad variant på löntagarfonder, vilka avskaffades av regeringen Bildt tio år senare. Allt detta är nu historia. Men det finns en märklig vrå av rättsosäkerhet i företagsamhetens vardag, som sällan beskrivs av den borgerliga oppositionen, och inte heller försvaras av de nuvarande regeringspartierna. Den bara finns där, sedan gammalt.

Löntagarfonderna riktade sig mot de större börsnoterade företagen. Men det existerande hotet drabbar många fristående uppfinnare, särskilt de vars uppfinningar är särskilt värdefulla.

Om en bank rånas, tillkallas polisen. Det blir ett fall för allmän åklagare. Ingen föreslår att banken istället senare själv ska stämma rånarna i en civilprocess.

Ett patent är mer offentligt än ett öppet bankkontor. Av patentets ansökningshandlingar framgår i detalj hur det fungerar. Det är bara att kopiera för den som vill. Patentintrång! – ropar de rättslärde. Förvisso. Men medan en statlig åklagare tar sig an bankrånarna, måste uppfinnarens bolag ringa en advokat. Det enda säkra av det senare är framtida fakturor.

Uppfinnaren måste själv bekosta rättsprocessen. Det vet de större företag som tänkt tillverka utan att betala licens för patentet. Det är ett klockrent patentintrång. Vinnare är de företag som har finansiella muskler att förlänga och hålla ut i en längre process tills patentägaren stupar. Vinnarföretaget (kanske i samarbete med andra) har räknat ut att de juridiska kostnaderna är mycket lägre än licenskostnaderna.

En ny metod för att knäcka uppfinnare är följande. Istället för att göra ett patentintrång kan det tillverkande företaget först visa sin goda sida och skriva ett licensavtal med uppfinnarens bolag. Tillverkaren ger senare uppfinnaren ersättning för utnyttjande av patentet. Perfekt! Men när uppfinnaren vill låta sin revisor kontrollera att de uppgivna försäljningssiffrorna motsvarar den verkliga försäljningen, grunden för ersättningen – då säger det stora företaget nej. Det vore att avslöja företagshemligheter!

Men om revisorn har tystnadsplikt mot utomstående? Nej, det går inte det stora tillverkande företaget med på. Nya rättegångar kan följa, men snilleföretaget kan genom det stora företagets juridiska manövrer komma att förblöda finansiellt. Då har det tillverkande storföretagets patentstrategi lyckats, ett verkligt framgångsexempel.

Nu invänder någon att uppfinnaren skulle kunna söka gå ihop med ett kapitalstarkt företag och därmed få en ersättning av tillverkaren, även om ersättningen skulle delas med betalningen till partnern.

Det är svårt i praktiken - ägandet är koncentrerat och potentiellt kartelliserat; det skulle kunna upplevas som en ovänlig handling, storföretag emellan, vilka nyttjar och handlar med många patent.

Slutsatser:

1. Patent kan bara försvaras med framgång av den som har gott om pengar. Ju snillrikare patent, ofta desto längre tid för utveckling och högre kostnader – och desto högre förtjänst att slippa betala licens till uppfinnaren. Med försvarslösa patent tar patenttjuvarna över successivt.

2. Så länge som staten hjälper banker mot bankrånare, men inte hjälper patentinnehavare mot patentrånare, så länge kan nya banker och finansinstitut skapas under rättssäkerhet – medan uppfinnarverksamheten är ett risktagande som från början i varje enskilt projekt bör ske i storföretagens hägn. En följd är att alternativa vägar till innovationer blockeras, och att färre idéer tas fram och testas. Juridiken blir för den enskilda uppfinnaren ett större hinder än tekniken.

3. Patent är en bra idé, om staten försvarar patentägarnas rättigheter. Det vore något för statsminister Stefan Löfven att som ordförande ta upp i Nationella innovationsrådet.

Carl-Johan Westholm
Ordförande i Uppfinnarkollegiet