Stateblind.eu
Carl-Johan Westholm’s personal blog
Time saving text: uncommon comments with common sense
ARCHIVES
januari 2018 (1) december 2017 (1) november 2017 (1) oktober 2017 (1) augusti 2017 (1) juli 2017 (1) juni 2017 (2) februari 2017 (2) januari 2017 (1) november 2016 (1) september 2016 (2) augusti 2016 (1) juni 2016 (2) maj 2016 (2) mars 2016 (2) januari 2016 (1) december 2015 (1) november 2015 (3) oktober 2015 (1) september 2015 (1) augusti 2015 (1) juni 2015 (1) maj 2015 (1) april 2015 (2) mars 2015 (1) januari 2015 (2) december 2014 (2) november 2014 (1) oktober 2014 (2) juni 2014 (3) maj 2014 (2) april 2014 (3) mars 2014 (3) februari 2014 (1) januari 2014 (1) december 2013 (3) november 2013 (1) oktober 2013 (1) augusti 2013 (2) maj 2013 (4) april 2013 (1) mars 2013 (2) februari 2013 (1) januari 2013 (2) december 2012 (1) november 2012 (1) oktober 2012 (3) september 2012 (1) juli 2012 (1) maj 2012 (2) april 2012 (1) februari 2012 (2) januari 2012 (5) december 2011 (1) november 2011 (1) oktober 2011 (3) september 2011 (2) augusti 2011 (1) juli 2011 (1) juni 2011 (2) maj 2011 (2) april 2011 (2) mars 2011 (1) februari 2011 (2) januari 2011 (2) december 2010 (2) november 2010 (2) oktober 2010 (2) september 2010 (2) augusti 2010 (1) juli 2010 (1) juni 2010 (1) maj 2010 (1) april 2010 (1) mars 2010 (2) februari 2010 (2) januari 2010 (1) december 2009 (2) november 2009 (1) oktober 2009 (3) september 2009 (2) augusti 2009 (1) juli 2009 (1) juni 2009 (1) maj 2009 (2) april 2009 (3) mars 2009 (2) februari 2009 (1) januari 2009 (1) december 2008 (4) november 2008 (2) oktober 2008 (1) september 2008 (1) augusti 2008 (1) juli 2008 (1) juni 2008 (2) maj 2008 (1) april 2008 (2) mars 2008 (1) februari 2008 (1) januari 2008 (1) december 2007 (1) november 2007 (2) oktober 2007 (1) september 2007 (1) augusti 2007 (1) juli 2007 (2) juni 2007 (2) maj 2007 (2) april 2007 (2) mars 2007 (2) februari 2007 (1) januari 2007 (1) december 2006 (1) november 2006 (2) oktober 2006 (1) september 2006 (2) augusti 2006 (1) juli 2006 (1) juni 2006 (2) maj 2006 (1) april 2006 (1) mars 2006 (1) februari 2006 (2) januari 2006 (1) december 2005 (1) september 2005 (1) juli 2005 (1) april 2005 (1) februari 2005 (1) december 2004 (1) november 2004 (1) oktober 2004 (1) juni 2004 (1) mars 2004 (1) november 2003 (1) augusti 2003 (1) maj 2003 (1) mars 2003 (1) februari 2003 (1) oktober 2002 (1) mars 2002 (1) oktober 1999 (1) november 1998 (1) april 1996 (1) april 1995 (1) januari 1994 (1) mars 1976 (1)
Booklets (PDF)
Article
Bloggtoppen.se
Articles
"Utländskt ägande tar över". Svenska storföretag kommer att köpas upp av utlänningar och pensionsfonder
DN Debatt. 1996-04-11 (OBS! Gammal artikel, inte tidigare med i sammanställningen från Stateblind.eu)
Allt större delar av de svenska storföretagen kommer att hamna i utländska händer. Det svenska ägande som blir kvar kommer att domineras av institutioner - inte minst de statliga AP-fonderna - samtidigt som svenska privatpersoners ägande fortsätter att krympa. Regeringen förstärker denna utveckling genom att diskriminera svenska aktieägare jämfört med fonder och utlänningar - senast genom det aviserade sparpaketet. Det skriver Carl-Johan Westholm, VD i Företagarnas riksorganisation.

+++

Stora företag i Sverige ägs i allt större utsträckning inte av svenskar. En tredjedel av kapitalet på Stockholms fondbörs ägs av utlänningar. En stor del av de stora svenska företagens produktion äger rum utanför Sverige.

Bara 16 procent av de börsnoterade aktierna i Sverige ägs direkt av privatpersoner, även om andelen av befolkningen som aktiesparar är hög jämfört med i andra länder. Resten ägs av institutioner som investmentbolag, försäkringsbolag, aktiefonder, pensionsfonder.

När allt fler det senaste halvseklet tecknat nya pensionsförsäkringar i de industrialiserade länderna har ett fondkapital byggts upp. Det ökar oavbrutet, till dess att pensionerna skall betalas ut. Så småningom nås ett läge då utbetalningar och inbetalningar balanserar varandra. Men till dess kommer pensionsfonderna att äga en ökad andel av allt kapital i länderna, inklusive aktiekapital.

Detta gäller alltså ömsesidiga eller privata försäkringsbolag. I Sverige var AP-fonderna från början förhindrade att äga aktier. Totalt sett har AP-fonderna tillgångar på 500 miljarder, vilket skall jämföras med de framtida pensionsfordringarna på dem, som är 3 000 miljarder kronor. Tillgångarna kan synas vara en liten andel, men den är ändå större än i många andra västeuropeiska länder.

I USA har olika pensionsfonder blivit allt viktigare ägare av de stora bolagen. Det beror just på att pensionsfondernas andel totalt sett ökat i ekonomin. Pensionsförvaltarna redovisar värdeförändringar per kvartal, vilket medför ryckighet i den amerikanska aktiemarknaden. Det gäller även amerikanska fonders aktieägande i Sverige. Skulle dessa snabbt lämna svenska placeringar, skulle både börs och kronkurs djupdyka.

Men det är inte bara det ökade pensionssparandet som bidragit till aktieägandets institutionalisering. I en del västländer, inte minst i Sverige, har dessutom tillkommit att det institutionella ägandet varit skattemässigt gynnat jämfört med det personliga aktieägandet. I många länder ansåg lagstiftaren att försäkringssparandet var angeläget; staten kombinerade lägre beskattning av försäkringssparandet med krav på att det skulle vara bundet under lång tid. I kravet ingick också att bara en viss del av försäkringssparandet skulle få placeras i aktier. Ett stort ägande i ett företag skulle medföra en ändrad inriktning av försäkringsbolagens ägande från passiv placering till aktiv ägarstyrning. Försäkringsbolagen skulle då vara tvungna att bygga upp egen styrningskompetens, vilket inte ansågs önskvärt.

I samband med att Pharmacia och Upjohn går ihop, med huvudkontor i London och av skatteskäl formell registrering i USA, minskar det svenska ägandet i det nya bolaget genom att allemansfonderna inte får äga aktier i utlandsbolag. I gengäld har fjärde AP-fondens styrelse förklarat sig angelägen att försöka behålla ett svenskt inflytande över det nya bolaget.

Det finns på sina håll önskemål om att de stora företagen i Sverige bör ha en viss blågul ägarstyrning. Hur kan man i detta fall resonera för att komma fram till rimliga ståndpunkter?

Utan en ändring i nuvarande regler och skatter förstärks följande utveckling:

1. Alltmer av det privata ägandet i stora bolag i Sverige kommer att hamna i utländska händer. Orsaken är delvis en ökad naturlig spridning till olika länder av placeringarna i personliga och institutionella portföljer. Men för Sverige också den jämfört med andra länder höga beskattningen av innehav, försäljning och avkastning av individuellt aktieinnehav.

2. Svenskar kommer i allt mindre utsträckning att direktäga bolagen.

3. Alltmer av det svenska ägandet blir institutionellt ägande, inte minst offentligt ägande via AP-fonderna. I sin tillväxtproposition aviserar regeringen att AP-fonderna skall få satsa ytterligare 10 miljarder kronor i köp av aktier, vilka skall administreras av en ny sjätte fondstyrelse.

Pensionspengarna, oavsett vem som förvaltar dem, bör rimligen ränteras så effektivt som möjligt. Aktier ger i långa loppet en högre avkastning än andra alternativ, åtminstone enligt vissa mätningar. Ett förbud mot att placera en viss del av pensionskapitalet i en viss form av tillgångar skulle sannolikt leda till en lägre räntabilitet än eljest. Detta talar för att pensionspengar bör få placeras i aktier. Å andra sidan, om aktieköp för pensionspengar är tillåtna betyder det att fonderna köper upp delar av näringslivet, alltså partiell fondsocialism.

Men fondsocialism kan vara mer eller mindre ekonomiskt rationell. Fondstyrelserna skulle till exempel kunna få en styrelse bestående av börsproffs eller personer med dokumenterad förmåga att förmera sitt eget - och andras - kapital. En annan väg vore att fondstyrelserna skulle avstå från att utöva sin rösträtt. Men en styrelse som inte låter sig representeras på bolagsstämmorna kan ju inte representera svenska ägarintressen, eftersom de inte representerar några ägarintressen alls! Den placerar kapitalet till största möjliga förräntning utan att snegla på ägarinflytandet.

Om professionella AP-fondsstyrelser skall kunna göra ägandet i svenska börsnoterade bolag mer blågult, måste AP-fondsstyrelserna också få utöva ägarmakt. Och då uppstår frågan hur de utses. Ytterst är detta en fråga för regering och riksdag.

Ett betydande aktieägande hos AP-fonden kan göra att dess styrelser påverkar rekrytering av bolagsstyrelser och därigenom de viktigaste beslut som en bolagsstyrelse har att fatta, nämligen att utse verkställande ledning. I förlängningen skulle därigenom sittande regering ha ett delikat maktmedel i sin hand, nämligen att utse fondstyrelser som kan tillsätta och avskeda verkställande direktörer i de stora börsnoterade bolagen. Mot den bakgrunden framstår det nuvarande systemet, med olika intressen som får nominera representanter som regeringen sedan utser i de olika AP-fondsstyrelserna, som mer balanserat.

Min egen begränsade erfarenhet som ledamot i styrelsen för fjärde AP-fonden bekräftar att kapitalförvaltningen redan i dag sker professionellt av den anställda ledningen. Styrelsen fungerar som ett slags yttersta garant för att vissa principer skall vidmakthållas. Endast ett fåtal gånger, framför allt i affärer där Volvo och främmande länders regeringar har varit inblandade som ägare, har styrelsen under senare år axlat en ägarmantel, eller varit beredd till det.

Frågan om huruvida AP-fonderna skall få köpa mer aktier i svenska börsnoterade företag eller onoterade företag bör emellertid inte knytas i första hand till fondernas avkastningskrav utan till hur den ideala utvecklingen bör se ut för ägandet av svenskt näringsliv.

Om idealet är marknadsekonomi där personligt ägande är centralt, spelar det mindre roll om det personliga ägandet representeras av svenskar eller icke svenskar. Om andra länder accepterar att svenskar kan äga bolag där, måste Sverige acceptera att utlänningar äger bolag i Sverige.

Om idealet däremot är att det är genom skatter insamlat kapital som bör äga och styra företagen, blir frågan intressantare om huruvida detta kapital bör vara nationellt eller ägas av fler nationer tillsammans. Frihandeln och den internationella arbetsfördelningen bidrar till att minska nationsgränsernas betydelse och ökar chansen till fredlig samvaro mellan folk och länder. Ett nationellt, politiskt uppbyggt ägarkapital tenderar snarare till att fordra medvetna politiska åtgärder för att inte användas nationalistiskt.

Om statligt kontrollerat pensionskapital i flera länder blir dominerande ägare i företagen, kommer detta att lätt förknippas med olika nationella intressen - det är ju "folket" genom sin regering som äger företagen. Om ett lands regering själv är direktproducent av och märkesrepresentant för stora ägarandelar i ett lands näringsliv, ökar risken för politiska skyddsåtgärder för att förhindra marknadsekonomin att slå igenom i frihandeln mellan länderna. Protektionistiska åtgärder ligger nära till hands.

"All global business is local business", heter det. Detta gäller också ägande av företag. Vi människor känner mer samhörighet med dem som vi träffar ofta än dem som vi ser sällan eller aldrig. Det innebär ingen värdering av människor, enbart en värdering av närhetens betydelse.

Om trenden fortsätter med ett allt större utländskt ägande av företagen i Sverige, kan i ekonomiskt besvärliga tider den politiska legitimiteten för detta ägande i Sverige komma att ifrågasättas. Alternativet blir då ett blågult ägande i form av politiskt injicerat kapital. Alltså ett slags nationell socialism.

De svenska AP-fonderna har aktier i svenska företag och i vissa utländska. Det senare är naturligtvis en möjlig väg, nämligen att på samma sätt som utlänningar köper aktier i svenska börsnoterade företag skall även svenska AP-fonden få köpa alltmer aktier i börsnoterade företag utomlands.

Om den nuvarande svenska modellen skulle tillämpas i många länder, skulle i så fall alltmer av aktieägandet runt om i världen finnas hos politiskt tillsatta pensionsfondsstyrelser. Då skulle vi få en internationell socialism. Några skulle till och med kalla det för politisk och ekonomisk integration. Men ordens makt över tanken kan inte dölja att det här vore fråga om alltmer politiserad ekonomi i världen.

Finns det ingen återvändo från utvecklingen med professionella eller oprofessionella AP-fondsstyrelser som ägare till en allt större del av de svenska företagen och allt färre svenska personliga direktägare?

Jo, naturligtvis. Det är enkelt för regering och riksdag att besluta följande:

1. Den enskildes avkastning på satsat kapital i ett företag beskattas inte högre än avkastningen på insatta medel på en bankbok.

2. Personligt ägt aktiekapital diskrimineras inte jämfört med institutionellt ägt.

3. Aktieägandet och dess avkastning för svenska medborgare beskattas inte högre än i vår omvärld - för är det fallet, köper utländska medborgare fler svenska aktier på grund av lägre avkastningskrav före skatt, eftersom nettot blir högre efter skatt än för svenska medborgare.

4. Det obligatoriska pensionssparandet avpolitiseras genom att dagens inkomsttagare får stor individuell möjlighet att själva välja pensionsfond.

Men vad ser vi i stället i dagarna från regeringen och centerpartiet

Jo:

1. Förmögenhetsskatten ökar för enskilda aktieägare.

2. Betryckta småföretagare skall få hjälp med att äga sitt företag av en sjätte AP-fond.

CARL-JOHAN WESTHOLM

DN 11/4 1996