”Den som är satt i skuld är inte fri” – denna gammaltestamentliga sanning, upprepad av dåvarande statsminister Göran Persson för tjugotalet år sedan, kan behöva kompletteras med ”Den som alltid avstår från att sätta sig i skuld kan minska sin frihet.”

Vilket är bäst – att låna till en lönsam investering, eller inte låna och inte göra den lönsamma investeringen? De flesta menar nog att det är bäst att låna och investera lönsamt; det svåra är att avgöra om investeringen verkligen blir lönsam. Så ser också för det mesta beslutssituationen ut i företag. Men i många länder skiljer regeringar och parlament inte mellan utgifter för konsumtion och utgifter för investeringar. Följden har blivit för litet offentliga utgifter i form av svag infrastruktur - men istället desto högre bidrag till väljarnas privata konsumtion.

Det uppfattas ofta att många politiker anser det lättare att vinna val på att lova omedelbara favörer till olika grupper – barn, pensionärer, studenter, verksamheter, regioner – än underhåll av befintlig infrastruktur som vägar, järnvägar, vatten och avlopp, elförsörjning.
När statens skuld i olika länder ökade, blev den gradvis alltmer betungande, och drev upp marknadsräntorna.

Maastrichtfördraget 1992, som låg till grund för övergången till euron, föreskrev därför ramar för staternas skulder: dels skulden som högsta tillåtna del av ekonomin och dels lägsta gräns för statsbudgetunderskott, på sikt budgetbalans. Det kan ses som den politiska maktens försök att begränsa de egna frestelserna till oansvarig skuldsättning. Av sina egna böjelser sätter den egna karaktären av självkännedom sina gränser.

Men följden blev inte främst att de kortsiktiga offentliga konsumtionsutgifterna kom att hållas tillbaka utan istället en press nedåt på investeringsutgifterna. Under ytan bubblade fram en del kryphål för att ändå få fram pengar för offentliga investeringar.

I USA diskuterades om inte ett federalt investeringsbolag borde bildas som utanför den centrala budgeten kunde låna upp formellt icke-budgetpengar för offentliga satsningar. President Trumps metod förefaller vara att både tala om ökade infrastruktursatsningar med federala medel och samtidigt acceptera ökade budgetunderskott och eftersträva balanserad budget.

I Europa har OPS-modellen lyfts fram. Offentlig-Privat-Samverkan – där privata bolag investerar och lånar medan det offentliga mer eller mindre garanterar intäkterna. Att det offentliga skulle kunna låna till lägre räntor än privata företag har vägt lättare än att undgå ökad formell offentlig upplåning. Totalbalanseringen av den offentliga budgeten förefaller här ha drivits fram främst av partier som inte velat höja skatterna, eller åtminstone inte velat att det skulle synas.

Något annorlunda är det med den svenska historien.

Sedan 1937 har statsbudgeten varit uppdelad i en driftsida och en kapitalsida. Finansminister Ernst Wigforss och statssekreterare Dag Hammarskjöld tog initiativet. På Gunnar Strängs finansministertid 1955-76 var statsbudgeten ännu delad i konsumtion respektive investeringar. Sträng betonade gärna totalsaldot, som helst skulle visa överskott. Bertil Ohlin, folkpartiledare 1944-67, opponerade. Strängs totalbalansering gjorde att statens tillgångar ökade. Ohlin ansåg att investeringar borde lånefinansieras. Avkastningen skulle sedan betala räntor och amorteringar. Sträng ville totalbalansera för att öka statens tillgångar, Ohlin var emot av motsatt önskan.

Under regeringarna Fälldin 1976-82, med de ekonomiansvariga ministrarna Ingemar Mundebo och Gösta Bohman, försvann denna uppdelning – en kodifiering av Strängs praxis under dennes sista finansministertid.

Det kan naturligtvis ibland vara svårt att hålla en statlig investeringsbudget både i rimligt tilltagen storlek – infrastruktur är både grundläggande och dyrbar – och samtidigt se till att intäkterna av varje satsning finansierar sig själv. Rätta avgifter för vatten och avlopp (en kommunal fråga) är enkla att beräkna, men effekterna av goda tågförbindelser kan inte mätas enbart av biljettförsäljningen. Här bör från början en samhällsekonomisk kalkyl med finansiella metoder antas samtidigt med själva investeringsbeslutet.

När så småningom ekonomihistorikerna ska beskriva västvärldens låga räntor, låga inflation och dämpade ekonomiska tillväxt sedan 1990-talet och kvartsseklet framåt kan det bli svårt att gå förbi de i stor politisk enighet, över nationsgränserna, genomdrivna totalbalanseringsreglerna för statsbudgeterna. Dessa kan knappast ha undgått att spela en roll. Frågan är bara hur stor.

Carl-Johan Westholm