Stateblind.eu
Carl-Johan Westholm’s personal blog
Time saving text: uncommon comments with common sense
ARCHIVES
november 2018 (1) september 2018 (1) juli 2018 (1) maj 2018 (2) april 2018 (1) mars 2018 (1) februari 2018 (2) januari 2018 (1) december 2017 (1) november 2017 (1) oktober 2017 (1) augusti 2017 (1) juli 2017 (1) juni 2017 (2) februari 2017 (2) januari 2017 (1) november 2016 (1) september 2016 (2) augusti 2016 (1) juni 2016 (2) maj 2016 (2) mars 2016 (2) januari 2016 (1) december 2015 (1) november 2015 (3) oktober 2015 (1) september 2015 (1) augusti 2015 (1) juni 2015 (1) maj 2015 (1) april 2015 (2) mars 2015 (1) januari 2015 (2) december 2014 (2) november 2014 (1) oktober 2014 (2) juni 2014 (3) maj 2014 (2) april 2014 (3) mars 2014 (3) februari 2014 (1) januari 2014 (1) december 2013 (3) november 2013 (1) oktober 2013 (1) augusti 2013 (2) maj 2013 (4) april 2013 (1) mars 2013 (2) februari 2013 (1) januari 2013 (2) december 2012 (1) november 2012 (1) oktober 2012 (3) september 2012 (1) juli 2012 (1) maj 2012 (2) april 2012 (1) februari 2012 (2) januari 2012 (5) december 2011 (1) november 2011 (1) oktober 2011 (3) september 2011 (2) augusti 2011 (1) juli 2011 (1) juni 2011 (2) maj 2011 (2) april 2011 (2) mars 2011 (1) februari 2011 (2) januari 2011 (2) december 2010 (2) november 2010 (2) oktober 2010 (2) september 2010 (2) augusti 2010 (1) juli 2010 (1) juni 2010 (1) maj 2010 (1) april 2010 (1) mars 2010 (2) februari 2010 (2) januari 2010 (1) december 2009 (2) november 2009 (1) oktober 2009 (3) september 2009 (2) augusti 2009 (1) juli 2009 (1) juni 2009 (1) maj 2009 (2) april 2009 (3) mars 2009 (2) februari 2009 (1) januari 2009 (1) december 2008 (4) november 2008 (2) oktober 2008 (1) september 2008 (1) augusti 2008 (1) juli 2008 (1) juni 2008 (2) maj 2008 (1) april 2008 (2) mars 2008 (1) februari 2008 (1) januari 2008 (1) december 2007 (1) november 2007 (2) oktober 2007 (1) september 2007 (1) augusti 2007 (1) juli 2007 (2) juni 2007 (2) maj 2007 (2) april 2007 (2) mars 2007 (2) februari 2007 (1) januari 2007 (1) december 2006 (1) november 2006 (2) oktober 2006 (1) september 2006 (2) augusti 2006 (1) juli 2006 (1) juni 2006 (2) maj 2006 (1) april 2006 (1) mars 2006 (1) februari 2006 (2) januari 2006 (1) december 2005 (1) september 2005 (1) juli 2005 (1) april 2005 (1) februari 2005 (1) december 2004 (1) november 2004 (1) oktober 2004 (1) juni 2004 (1) mars 2004 (1) november 2003 (1) augusti 2003 (1) maj 2003 (1) mars 2003 (1) februari 2003 (1) oktober 2002 (1) mars 2002 (1) oktober 1999 (1) november 1998 (1) april 1996 (1) april 1995 (1) januari 1994 (1) mars 1976 (1)
Booklets (PDF)
Article
Bloggtoppen.se
Articles
När tåg är försenade och räntorna är låga
Svenska Dagbladet, Gästledare söndag 11 mars 2018
”Den som är satt i skuld är inte fri” – denna gammaltestamentliga sanning, upprepad av dåvarande statsminister Göran Persson för tjugotalet år sedan, kan behöva kompletteras med ”Den som alltid avstår från att sätta sig i skuld kan minska sin frihet.”

Vilket är bäst – att låna till en lönsam investering, eller inte låna och inte göra den lönsamma investeringen? De flesta menar nog att det är bäst att låna och investera lönsamt; det svåra är att avgöra om investeringen verkligen blir lönsam. Så ser också för det mesta beslutssituationen ut i företag. Men i många länder skiljer regeringar och parlament inte mellan utgifter för konsumtion och utgifter för investeringar. Följden har blivit för litet offentliga utgifter i form av svag infrastruktur - men istället desto högre bidrag till väljarnas privata konsumtion.

Det uppfattas ofta att många politiker anser det lättare att vinna val på att lova omedelbara favörer till olika grupper – barn, pensionärer, studenter, verksamheter, regioner – än underhåll av befintlig infrastruktur som vägar, järnvägar, vatten och avlopp, elförsörjning.
När statens skuld i olika länder ökade, blev den gradvis alltmer betungande, och drev upp marknadsräntorna.

Maastrichtfördraget 1992, som låg till grund för övergången till euron, föreskrev därför ramar för staternas skulder: dels skulden som högsta tillåtna del av ekonomin och dels lägsta gräns för statsbudgetunderskott, på sikt budgetbalans. Det kan ses som den politiska maktens försök att begränsa de egna frestelserna till oansvarig skuldsättning. Av sina egna böjelser sätter den egna karaktären av självkännedom sina gränser.

Men följden blev inte främst att de kortsiktiga offentliga konsumtionsutgifterna kom att hållas tillbaka utan istället en press nedåt på investeringsutgifterna. Under ytan bubblade fram en del kryphål för att ändå få fram pengar för offentliga investeringar.

I USA diskuterades om inte ett federalt investeringsbolag borde bildas som utanför den centrala budgeten kunde låna upp formellt icke-budgetpengar för offentliga satsningar. President Trumps metod förefaller vara att både tala om ökade infrastruktursatsningar med federala medel och samtidigt acceptera ökade budgetunderskott och eftersträva balanserad budget.

I Europa har OPS-modellen lyfts fram. Offentlig-Privat-Samverkan – där privata bolag investerar och lånar medan det offentliga mer eller mindre garanterar intäkterna. Att det offentliga skulle kunna låna till lägre räntor än privata företag har vägt lättare än att undgå ökad formell offentlig upplåning. Totalbalanseringen av den offentliga budgeten förefaller här ha drivits fram främst av partier som inte velat höja skatterna, eller åtminstone inte velat att det skulle synas.

Något annorlunda är det med den svenska historien.

Sedan 1937 har statsbudgeten varit uppdelad i en driftsida och en kapitalsida. Finansminister Ernst Wigforss och statssekreterare Dag Hammarskjöld tog initiativet. På Gunnar Strängs finansministertid 1955-76 var statsbudgeten ännu delad i konsumtion respektive investeringar. Sträng betonade gärna totalsaldot, som helst skulle visa överskott. Bertil Ohlin, folkpartiledare 1944-67, opponerade. Strängs totalbalansering gjorde att statens tillgångar ökade. Ohlin ansåg att investeringar borde lånefinansieras. Avkastningen skulle sedan betala räntor och amorteringar. Sträng ville totalbalansera för att öka statens tillgångar, Ohlin var emot av motsatt önskan.

Under regeringarna Fälldin 1976-82, med de ekonomiansvariga ministrarna Ingemar Mundebo och Gösta Bohman, försvann denna uppdelning – en kodifiering av Strängs praxis under dennes sista finansministertid.

Det kan naturligtvis ibland vara svårt att hålla en statlig investeringsbudget både i rimligt tilltagen storlek – infrastruktur är både grundläggande och dyrbar – och samtidigt se till att intäkterna av varje satsning finansierar sig själv. Rätta avgifter för vatten och avlopp (en kommunal fråga) är enkla att beräkna, men effekterna av goda tågförbindelser kan inte mätas enbart av biljettförsäljningen. Här bör från början en samhällsekonomisk kalkyl med finansiella metoder antas samtidigt med själva investeringsbeslutet.

När så småningom ekonomihistorikerna ska beskriva västvärldens låga räntor, låga inflation och dämpade ekonomiska tillväxt sedan 1990-talet och kvartsseklet framåt kan det bli svårt att gå förbi de i stor politisk enighet, över nationsgränserna, genomdrivna totalbalanseringsreglerna för statsbudgeterna. Dessa kan knappast ha undgått att spela en roll. Frågan är bara hur stor.

Carl-Johan Westholm