Bruket, Boden och Tjänsteflickan
Krönika April 2007 Barometern, Falu-Kuriren
Det blir ingen strejk i påsk. Handelsanställdas förbund och Svensk Handel har kommit överens om ett treårigt löneavtal, efter protester från arbetsgivarnas centralorganisation Svenskt Näringsliv.
Diskussionen gäller nu tre saker:
1. Innehållet i avtalet.
2. Hur arbetsgivarna agerat.
3. Om dagens system är bra.
Låt oss granska den tredje punkten, dagens system:
Bilden av näringslivet. Här gäller fortfarande ”Bruket, Boden och Tjänsteflickan”. Det är tillverkningen som är viktigast, och som ska bestämma. Därefter kommer handeln, och sist tjänstesektorn.
Men verkligheten är närmast den motsatta. Tjänstesektorn har flest anställda. Ikea och H&M är inga handelsbodar utan är världsledande beställare och återförsäljare av produkter.
Ändå ska industrin sätta det s k märket, d v s ange hur stora löneökningarna ska tillåtas vara.
På ett sätt är industrins oro befogad. Genom att alla parter sneglar på varandra kan en bransch få för stor kostnadsökning, och tvingas minska verksamheten. Alla stora industriföretag konkurrerar på världsmarknaden.
Bilden av arbetsmarknaden. Här är utgångspunkten att det är löneförhandlingar mellan lika starka parter.
Men verkligheten är närmast den motsatta. I praktiken kan facket bestämma löneökningarna. Företagen idag har inte råd att ta konflikter, som på Brukets, Bodens och Tjänsteflickans tid.
Var tredje är idag dessutom offentligt anställd, flest i tjänstesektorn - en inte glasklar enkel finansiering, i längden.
Facket har visat återhållsamhet, och går ofta med på rimliga nivåer. Ett undantag är s k låglönesatsningar, vilket minskar antalet lågavlönade genom att en del får högre lön, andra får ingen lön alls.
Bilden av penningmarknaden. För höga löneavtal leder till inflation, brukar det heta.
Det kan stämma, men verkligheten är motsägelsefull. Om Riksbanken inte trycker fler sedlar för att underlätta för företagen att höja priserna när de alltför höga lönerna ska utbetalas – då blir det ingen inflation. Istället kommer företagen att sälja mindre, och tvingas så småningom minska antalet anställda.
Bilden av löneförhandlingarna. De privata arbetsgivarna säger sig föra decentraliserade förhandlingar, men bakom gardinerna råder stark kollegial centralstyrning. Jag satt själv som VD i Svensk Handel 1997-2001 i den s k beredningsgrupp som skulle godkänna viktiga avtal i alla branscher.
Verkligheten är till slut alltid logisk. Föråldrade verklighetsuppfattningar och irrationella faktorer kolliderar till sist i dagsljuset. Dagens sätt att avtala om löner är ett resultat av långsam omvärldsanalys och beröringsskräck för alltför nya tankar överhuvudtaget hos de s k parterna.
”Arbetsgiveriet är kittet”, hette det när den nya organisationen Svenskt Näringsliv såldes in till dåtidens arbetsgivardirektörer.
Svenska Arbetsgivareföreningens och Industriförbundets gemensamma efterträdare har under sina inledande år bedrivit omfattande rådslag med ägare och ledningar för företag. Mycket har handlat om skatter och statlig byråkrati. Frågor där företagen och deras arbetsgivarorganisationer själva är aktörer har inte ägnats samma genomlysning.
Både fack och arbetsgivare centralt har lätt för att ställa krav på regering och riksdag. Att reformera sig själva har visat sig svårare.
Carl-Johan Westholm
söndag 08, april 2007