Stateblind.eu
Carl-Johan Westholm’s personal blog
Time saving text: uncommon comments with common sense
ARCHIVES
september 2018 (1) juli 2018 (1) maj 2018 (2) april 2018 (1) mars 2018 (1) februari 2018 (2) januari 2018 (1) december 2017 (1) november 2017 (1) oktober 2017 (1) augusti 2017 (1) juli 2017 (1) juni 2017 (2) februari 2017 (2) januari 2017 (1) november 2016 (1) september 2016 (2) augusti 2016 (1) juni 2016 (2) maj 2016 (2) mars 2016 (2) januari 2016 (1) december 2015 (1) november 2015 (3) oktober 2015 (1) september 2015 (1) augusti 2015 (1) juni 2015 (1) maj 2015 (1) april 2015 (2) mars 2015 (1) januari 2015 (2) december 2014 (2) november 2014 (1) oktober 2014 (2) juni 2014 (3) maj 2014 (2) april 2014 (3) mars 2014 (3) februari 2014 (1) januari 2014 (1) december 2013 (3) november 2013 (1) oktober 2013 (1) augusti 2013 (2) maj 2013 (4) april 2013 (1) mars 2013 (2) februari 2013 (1) januari 2013 (2) december 2012 (1) november 2012 (1) oktober 2012 (3) september 2012 (1) juli 2012 (1) maj 2012 (2) april 2012 (1) februari 2012 (2) januari 2012 (5) december 2011 (1) november 2011 (1) oktober 2011 (3) september 2011 (2) augusti 2011 (1) juli 2011 (1) juni 2011 (2) maj 2011 (2) april 2011 (2) mars 2011 (1) februari 2011 (2) januari 2011 (2) december 2010 (2) november 2010 (2) oktober 2010 (2) september 2010 (2) augusti 2010 (1) juli 2010 (1) juni 2010 (1) maj 2010 (1) april 2010 (1) mars 2010 (2) februari 2010 (2) januari 2010 (1) december 2009 (2) november 2009 (1) oktober 2009 (3) september 2009 (2) augusti 2009 (1) juli 2009 (1) juni 2009 (1) maj 2009 (2) april 2009 (3) mars 2009 (2) februari 2009 (1) januari 2009 (1) december 2008 (4) november 2008 (2) oktober 2008 (1) september 2008 (1) augusti 2008 (1) juli 2008 (1) juni 2008 (2) maj 2008 (1) april 2008 (2) mars 2008 (1) februari 2008 (1) januari 2008 (1) december 2007 (1) november 2007 (2) oktober 2007 (1) september 2007 (1) augusti 2007 (1) juli 2007 (2) juni 2007 (2) maj 2007 (2) april 2007 (2) mars 2007 (2) februari 2007 (1) januari 2007 (1) december 2006 (1) november 2006 (2) oktober 2006 (1) september 2006 (2) augusti 2006 (1) juli 2006 (1) juni 2006 (2) maj 2006 (1) april 2006 (1) mars 2006 (1) februari 2006 (2) januari 2006 (1) december 2005 (1) september 2005 (1) juli 2005 (1) april 2005 (1) februari 2005 (1) december 2004 (1) november 2004 (1) oktober 2004 (1) juni 2004 (1) mars 2004 (1) november 2003 (1) augusti 2003 (1) maj 2003 (1) mars 2003 (1) februari 2003 (1) oktober 2002 (1) mars 2002 (1) oktober 1999 (1) november 1998 (1) april 1996 (1) april 1995 (1) januari 1994 (1) mars 1976 (1)
Booklets (PDF)
Article
Bloggtoppen.se
Articles
Kapitalismens seger och kris
Svenska Dagbladet. Gästledare tisdag den 1 maj 2018
Att det finns aktiebörser i dagens Kina är märkligt i ett Mao-perspektiv. Ännu mer uppseendeväckande är att aktiehandel äger rum i ett land som fortfarande styrs av samma kommunistparti sedan mer än ett halvsekel.

Det verkar inte vara någon ordning på kommunismen numera, och inte heller kapitalismen. Eller är det en felsyn? Bevittnar världen bara en förfinad, smartare blandekonomi? Det kinesiska exemplet lyser genom landets storlek och nutidshistoria.

Ett samhällssystem består i grunden av tre delar: ekonomi, politik och kultur. Att kapitalismen varit och är en ekonomisk framgångsformel betvivlas av få. Avtalsfrihet ger högre levnadsstandard åt folkflertalet än centralisering och statliga tioårsplaner om allt.

Den nuvarande kinesiska modellen kallas ofta statskapitalism, men det finns miljardärer i dagens Kina. Ingen partikongress i något parti i något land lär ha så många stora kapitalägare bland kongressombuden. Och över de gamla statliga företagen styr de partitrogna.

Ändå är det något som inte stämmer i bilden. Är Kina en rättsstat? Äger en kapitalägare sitt kapital?

Kanske är en bättre beskrivning att se varje medborgare som statsanställd, med möjlighet att starta företag. Är skatten t ex 70 procent, kan 30 procent på överskottet ses som provision.
Men skulle miljardären göra något olämpligt, då tar Staten hand om kapitalet och ägaren. Därför spelar det inte någon större roll för staten om provisionen är hög, den är ju provisorisk. En kinesisk miljardärs miljarder kan på ett ögonblick bli statens.

Minst två slutsatser anmäler sig genast, med denna annorlunda utsiktspunkt.

För det första: är det ”kinesernas fel” - vilket både Trump och EU hävdar - att ”överproduktionen” på stål i världen beror på att den kinesiska staten subventionerar den egna stålproduktionen? Den kinesiska staten kan som den vill styra och redovisa bidrag och provisioner till sina statsanställda miljardärer och sina miljontals vanliga anställda. Om istället de arbetande i stålindustrierna skulle få kraftiga lönesänkningar som motsvarar de påstådda subventionerna – skulle då ”överproduktionen” upphöra? Knappast. Denna kritik mot Kina är missvisande. För övrigt uppges Kina nu dra ner på stålproduktionen, av lönsamhetsskäl.

För det andra: det är ytterst inte någon kinesisk miljardär utan staten Kina som köpt Volvo personvagnar av amerikanska Ford och aktier i det ännu till största delen svenskägda lastvagnsföretaget Volvo från svenska Cevian (en pågående affär som väntar på slutligt klartecken från Kinas regering).

Ett argument som anförts för att det är bra med kinesiskt ägande av Volvo är att det öppnar den kinesiska marknaden. Det kan ligga något i det. Men den sorgliga logiken säger då att ett litet land måste ha svårt att rymma egna framgångsrika företag med försäljningar i stora länder.

Redan när Volvo en gång berättade om planerna att börja sälja bilar i USA, var den dåvarande svenske handelsministern pessimistisk. Omöjligt att sälja icke-amerikanska bilar i bilarnas hemland, invände han. Den amerikanska marknaden blev sedan Volvos största.

Den amerikanska kapitalismen må vara rå, men den var i detta fall öppen. Dagens kinesiska har drag av neo-kolonialism. Medan den amerikanska Marshallplanen efter det andra världskriget hjälpte det sargade Västeuropa, har dagens kinesiska dröm starka geopolitiska drag. De storslagna planerna på kinesiska investeringar i den återuppbyggda Sidenvägen - Kinas ”Belt and Road Initiative (BRI)” - kan göra andra deltagande länder till lydriken. Metoden är skuldfällor. Kina lånar ut pengar till ny infrastruktur till hög ränta, lån som fattiga stater kan ha svårt att betala tillbaka. Betalningen sker sedan med annat än pengar: maktöverföring.

Mot denna bakgrund, vad kan ett land som Sverige med en dryg promille av världens befolkning och en dryg halv procent av världens BNP göra för att säkra sin ekonomiska framtid och sin självständighet? Handel skapar arbete, välstånd och fred. Tullar skapar arbete av annat slag, mindre välstånd och mer isolering.

Ett bra företagsklimat brukar betonas, men företag har inga känslor. Företagare och löntagare känner däremot skillnad på uppskattning och överbeskattning - företagarklimatet och löntagarklimatet. De länder som är bäst för sina medborgare att leva i, ger också i längden bästa ekonomiska resultat. Där talar inte politiker om ”spelregler” utan om regler, lagar och rättssäkerhet. Om politiken beskrivs som ett spel, blir den lätt ett spel. Då accepteras det lättare att de styrande gör som de vill.

Ekonomer och näringslivsorganisationer bekymrar sig över ”konkurrenskraften”. Som den framlidne ekonomiprofessorn Erik Dahmén underströk, är det tvärtom lätt för ett land att upprätthålla konkurrenskraften. Det är bara att sänka lönerna eller låta valutakursen sjunka, så kan produkterna säljas på världsmarknaden. Medborgarna blir fattigare, men konkurrenskraften försvagas inte.
Vad som bör eftersträvas är utvecklingskraft. Om den kommande valrörelsen i Sverige skulle ha utvecklingskraften i centrum, vore många av våra problem redan till hälften lösta.

Särskilt när kapitalismens ekonomiska del praktiseras av världens mäktigaste kommunistparti, bör kapitalismens politiska del lyftas fram. Västvärlden och dess regeringar borde i internationella sammanhang envetet framhäva demokratin och de medborgerliga fri- och rättigheterna. Andra länder må ha höga tillväxtsiffror under en tid, men friheten att ifrågasätta kan inte värderas i pengar.

Friheten ger västvärldens marknadsekonomier ett mänskligt ansikte och fler idéer att pröva. Tyvärr har västvärlden idag inte ett ledarskap med trovärdighet och engagemang. Kapitalismen krisar politiskt – på olika sätt - både i öst och väst, samtidigt med dess ekonomiska succé.

Kapitalismens kultur är den tredje byggstenen. Hederlighet, öppenhet i ekonomin för allt utom affärshemligheter, avtal som hålls. Där stora företag inte sätter sig på små. Där även oskrivna lagar om hänsyn iakttas. Där fel rättas till, och korruption inte ses som något oundvikligt.

Kinas agerande som ekonomisk stormakt med inhägnad hemmamarknad bemöts nu av USA med nya tullar och andra handelshinder. När det gäller det legala skyddet för immateriella rättigheter är det för övrigt inte bara Kina som sedan länge brister.

Ekonomi är inget nollsummespel. Den som tror det kan göra alla parter till förlorare, omedveten om att även den som saknar ideal kan bli offer för egna illusioner.

Om affärsmoralen blivit bättre eller sämre över tiden är svårt att mäta och än svårare att veta. Fler miljardärer i gamla kommunistländer, även i Europa, säger en del om politiken men mindre om affärskulturen.

Att som västeuropeisk investerare mekaniskt applådera alla affärer i österled bara för att det finns pengar att hämta – det är varken bra för kapitalismen eller demokratin, i något land.

Kapitalismens kulturella nivå är ett ansvar för både utövare och lagstiftare. Sviker den ena, sviktar den andra. Här kan troligen även ett litet lands näringsliv på samma gång göra något bra för sig själv och för världsekonomin.

Carl-Johan Westholm
Ordf i Uppfinnarkollegiet, tidigare VD i Näringslivets Ekonomifakta, Företagarna och Svensk Handel