Stateblind.eu
Carl-Johan Westholm’s personal blog
Time saving text: uncommon comments with common sense
ARCHIVES
juli 2018 (1) maj 2018 (2) april 2018 (1) mars 2018 (1) februari 2018 (2) januari 2018 (1) december 2017 (1) november 2017 (1) oktober 2017 (1) augusti 2017 (1) juli 2017 (1) juni 2017 (2) februari 2017 (2) januari 2017 (1) november 2016 (1) september 2016 (2) augusti 2016 (1) juni 2016 (2) maj 2016 (2) mars 2016 (2) januari 2016 (1) december 2015 (1) november 2015 (3) oktober 2015 (1) september 2015 (1) augusti 2015 (1) juni 2015 (1) maj 2015 (1) april 2015 (2) mars 2015 (1) januari 2015 (2) december 2014 (2) november 2014 (1) oktober 2014 (2) juni 2014 (3) maj 2014 (2) april 2014 (3) mars 2014 (3) februari 2014 (1) januari 2014 (1) december 2013 (3) november 2013 (1) oktober 2013 (1) augusti 2013 (2) maj 2013 (4) april 2013 (1) mars 2013 (2) februari 2013 (1) januari 2013 (2) december 2012 (1) november 2012 (1) oktober 2012 (3) september 2012 (1) juli 2012 (1) maj 2012 (2) april 2012 (1) februari 2012 (2) januari 2012 (5) december 2011 (1) november 2011 (1) oktober 2011 (3) september 2011 (2) augusti 2011 (1) juli 2011 (1) juni 2011 (2) maj 2011 (2) april 2011 (2) mars 2011 (1) februari 2011 (2) januari 2011 (2) december 2010 (2) november 2010 (2) oktober 2010 (2) september 2010 (2) augusti 2010 (1) juli 2010 (1) juni 2010 (1) maj 2010 (1) april 2010 (1) mars 2010 (2) februari 2010 (2) januari 2010 (1) december 2009 (2) november 2009 (1) oktober 2009 (3) september 2009 (2) augusti 2009 (1) juli 2009 (1) juni 2009 (1) maj 2009 (2) april 2009 (3) mars 2009 (2) februari 2009 (1) januari 2009 (1) december 2008 (4) november 2008 (2) oktober 2008 (1) september 2008 (1) augusti 2008 (1) juli 2008 (1) juni 2008 (2) maj 2008 (1) april 2008 (2) mars 2008 (1) februari 2008 (1) januari 2008 (1) december 2007 (1) november 2007 (2) oktober 2007 (1) september 2007 (1) augusti 2007 (1) juli 2007 (2) juni 2007 (2) maj 2007 (2) april 2007 (2) mars 2007 (2) februari 2007 (1) januari 2007 (1) december 2006 (1) november 2006 (2) oktober 2006 (1) september 2006 (2) augusti 2006 (1) juli 2006 (1) juni 2006 (2) maj 2006 (1) april 2006 (1) mars 2006 (1) februari 2006 (2) januari 2006 (1) december 2005 (1) september 2005 (1) juli 2005 (1) april 2005 (1) februari 2005 (1) december 2004 (1) november 2004 (1) oktober 2004 (1) juni 2004 (1) mars 2004 (1) november 2003 (1) augusti 2003 (1) maj 2003 (1) mars 2003 (1) februari 2003 (1) oktober 2002 (1) mars 2002 (1) oktober 1999 (1) november 1998 (1) april 1996 (1) april 1995 (1) januari 1994 (1) mars 1976 (1)
Booklets (PDF)
Article
Bloggtoppen.se
Articles
Efter demokratin, och sedan?
Liberal Debatt 2, maj 2018
På Princeton University Press utgavs 2016 boken ”Against Democracy” av filosofen Jason Brennan. Timbro kom i slutet av april 2017 med en svensk översättning med den något modererade titeln ”Efter demokratin”. Den oförberedda läsaren skulle kunna tro att det är en upplysande bok i ett viktigt ämne. Men den lyser främst av sina brister.

Min kritik gäller här inte författarens åsikter (den vore ointressant och har framförts av flera recensenter i Sverige) utan hans ämnesbehandling. Författaren vill antingen (och helst) begränsa rösträtten eller införa balanserande institutioner mot omedelbara genomslag för den direkta, representativa folkviljan (finns i de flesta länder med demokrati och medborgerliga fri- och rättigheter). Hans avslutningsord lyder:
”Mina landsmän utövar makt över mig på ett riskfyllt och inkompetent sätt. Det gör dem till mina medborgerliga fiender.” Han skjuter alltså in sig på vilka som är makthavare, inte det statliga våldsmonopolet och konstitutionella begränsningar av det.

Märkligt nog finns inte den, för i ämnet välorienterade, välkända klassiska företrädaren för denna position refererad: Émile Faquet och dennes bok från 1911 ”Inkompetenskulten” (finns översatt från franska till engelska och svenska).

I ett avseende är framställningen och ämnesvalet mainstream. Fokus är på väljarna, inte de valda. Massmedia däremot speglar tvärtom nästan undantagslöst de politiska ledarnas förtjänster, tillkortakommanden och karaktärsdrag – vilka verkar intressera allmänheten. Och förvisso är ledare och ledarskap avgörande, liksom de mentala föreställningarna hos intellektuella och folkflertal.

Studiet av urvalsmekanismerna kring utseendet av ledare har försummats. Det gäller inom politik, ideella organisationer och företagsamhet. Väljarbeteendet däremot har studerats från alla möjliga aspekter av mängder av statsvetare och sociologer.

Och det är här Brennan uppehåller sig. Han har funnit att många väljare är grovt oinformerade och okunniga. Det är inget nytt – och Brennans nästa fyrahundrasidiga text är till stora delar ett kompilat av mycket som skrivits och upprepats sedan andra världskriget om väljarbeteende. Han tycks uppriktigt förvånad över sina fynd.
Han är en god pedagog och en dålig analytiker. Pedagogen visar sig i den strukturerade och envist fasthållande tredelade beskrivningen av väljare som antingen okunniga, engagerade eller informerade.

Förhoppningen hos John Stuart Mill (1806-1873) att en utökad rösträtt skulle göra vanligt folk kunnigare och mer toleranta, den var felaktig, menar han. Istället leder den allmänna rösträtten till att människor blir mer misstänksamma och börjar bekämpa varandra. Men Brennans slutsats är för snäv, och bakvänd.

Politik uppstår därför att frågor finns som upplevs av många som gemensamma angelägenheter. Ibland kan de i demokratier lösas i samförstånd, ibland inte. Att inte tillåta alla myndiga medborgare att ha möjlighet att säga sin mening och sedan rösta – det gör inte att motsättningarna försvinner utan att de undertrycks, eller förnekas av makthavarna, vilka de nu kan bli i Brennans förverkligade utopi.

Den dåliga analysen visar sig hos Brennan även, och inte minst, i flera tvärsäkra påståenden på det samhällsekonomiska området, vilka inte skulle godkännas i ett enkelt kunskapstest. Ett exempel. På sidan 80 skriver han följande om USA:
”Under 2008 trodde till exempel republikanerna på allvar att skattesänkningar och nedskärningar av de offentliga utgifterna skulle stimulera den ekonomiska tillväxten. Demokraterna trodde på allvar att skattehöjningar och en ökning av de offentliga utgifterna skulle stimulera den ekonomiska tillväxten. Båda sidor kan inte ha rätt.”

Jo. Bägge sidor kunde ha rätt. Och fel. Dels är det naturligtvis fråga om vilka slags utgifter och skatter det handlar om. Dels, och det är ännu allvarligare, så tycks Brennan tro att ”ekonomisk tillväxt”, d v s ökning av BNP, är något entydigt. Men redan Charles Chaplin fann att genom att slå sönder en glasruta kunde efterfrågan öka på glasmästarens arbete. Och då skulle ökad tillväxt registreras.

Filosofen/författaren gillar – när han inte skriver – att köra snabba bilar. Det märks att denna böjelse finns även när han sitter vid datorn. Han rusar genom materialet, efter att ha läst kartan några sekunder. Sedan gasar han på. Boken är full av självsäker och tröttsam akademisk jargong.

Demokratins funktion och förutsättningar förtjänar återkommande seriösa granskningar.

Carl-Johan Westholm
Disputerade 1976 i statskunskap i Uppsala på avhandlingen “Ratio och universalitet. John Stuart Mill och dagens demokratidebatt.” Var en av grundarna 1978 av och verkställande ledamot i Timbros bifirma Ratio, då ett förlag med Uppsala universitets just avgångne rektor Torgny Segerstedt som ordförande i Ratios vetenskapliga råd.