Stateblind.eu
Carl-Johan Westholm’s personal blog
Time saving text: uncommon comments with common sense
ARCHIVES
november 2018 (2) september 2018 (1) juli 2018 (1) maj 2018 (2) april 2018 (1) mars 2018 (1) februari 2018 (2) januari 2018 (1) december 2017 (1) november 2017 (1) oktober 2017 (1) augusti 2017 (1) juli 2017 (1) juni 2017 (2) februari 2017 (2) januari 2017 (1) november 2016 (1) september 2016 (2) augusti 2016 (1) juni 2016 (2) maj 2016 (2) mars 2016 (2) januari 2016 (1) december 2015 (1) november 2015 (3) oktober 2015 (1) september 2015 (1) augusti 2015 (1) juni 2015 (1) maj 2015 (1) april 2015 (2) mars 2015 (1) januari 2015 (2) december 2014 (2) november 2014 (1) oktober 2014 (2) juni 2014 (3) maj 2014 (2) april 2014 (3) mars 2014 (3) februari 2014 (1) januari 2014 (1) december 2013 (3) november 2013 (1) oktober 2013 (1) augusti 2013 (2) maj 2013 (4) april 2013 (1) mars 2013 (2) februari 2013 (1) januari 2013 (2) december 2012 (1) november 2012 (1) oktober 2012 (3) september 2012 (1) juli 2012 (1) maj 2012 (2) april 2012 (1) februari 2012 (2) januari 2012 (5) december 2011 (1) november 2011 (1) oktober 2011 (3) september 2011 (2) augusti 2011 (1) juli 2011 (1) juni 2011 (2) maj 2011 (2) april 2011 (2) mars 2011 (1) februari 2011 (2) januari 2011 (2) december 2010 (2) november 2010 (2) oktober 2010 (2) september 2010 (2) augusti 2010 (1) juli 2010 (1) juni 2010 (1) maj 2010 (1) april 2010 (1) mars 2010 (2) februari 2010 (2) januari 2010 (1) december 2009 (2) november 2009 (1) oktober 2009 (3) september 2009 (2) augusti 2009 (1) juli 2009 (1) juni 2009 (1) maj 2009 (2) april 2009 (3) mars 2009 (2) februari 2009 (1) januari 2009 (1) december 2008 (4) november 2008 (2) oktober 2008 (1) september 2008 (1) augusti 2008 (1) juli 2008 (1) juni 2008 (2) maj 2008 (1) april 2008 (2) mars 2008 (1) februari 2008 (1) januari 2008 (1) december 2007 (1) november 2007 (2) oktober 2007 (1) september 2007 (1) augusti 2007 (1) juli 2007 (2) juni 2007 (2) maj 2007 (2) april 2007 (2) mars 2007 (2) februari 2007 (1) januari 2007 (1) december 2006 (1) november 2006 (2) oktober 2006 (1) september 2006 (2) augusti 2006 (1) juli 2006 (1) juni 2006 (2) maj 2006 (1) april 2006 (1) mars 2006 (1) februari 2006 (2) januari 2006 (1) december 2005 (1) september 2005 (1) juli 2005 (1) april 2005 (1) februari 2005 (1) december 2004 (1) november 2004 (1) oktober 2004 (1) juni 2004 (1) mars 2004 (1) november 2003 (1) augusti 2003 (1) maj 2003 (1) mars 2003 (1) februari 2003 (1) oktober 2002 (1) mars 2002 (1) oktober 1999 (1) november 1998 (1) april 1996 (1) april 1995 (1) januari 1994 (1) mars 1976 (1)
Booklets (PDF)
Article
Bloggtoppen.se
Articles
Enade vi stå, enade kan vi falla
Svenska Dagbladet. Gästledare söndag den 9 september 2018 (valdagen)
Unionen Sverige-Norge från 1814 upplöstes 1905. I en folkomröstning i Norge hade 368 200 röstat för upplösning, blott 184 röstat mot. Ingen opinion finns idag för att återuppliva unionen. Få tror att de två länderna skulle ha klarat sig allmänt bättre efter 1905 om unionen funnits kvar - även bortsett från om det tyska angreppet mot Norge den 9 april 1940 inte skulle ha skett. Det är ändå sannolikt att det skulle ha inträffat och då också inneburit tysk ockupation av Sverige. Det var nära. I södra Sverige uppmanades till mörkläggning av kontor och bostäder för att försvåra för Luftwaffes bombplan att hitta sina mål.

Ingen talar idag om de två länderna som ”splittrade”.

Även förlusten av den östra rikshalvan 1809 - som kom att ersättas av den nyanlände kronprinsens norgeäventyr 1814 - var en välsignelse. Antag att Finland i början av 1900-talet inte hade varit ett ryskt storfurstendöme utan fortfarande en del av Sverige. Tiden hade då varit mogen för den finsktalande majoriteten i Finland att kräva allmän och lika rösträtt och självständighet för landet från Sverige. Den svensktalande minoriteten, en traditionell och meriterad överklass, hade varit emot. Den västra svensktalande rikshalvan hade sannolikt frestats att politiskt och militärt intervenera. Osannolikt? Nja, de svenska regementena var fulla av extrainkallade under de kritiska delarna av unionskrisen 1905.

En jugoslavisk situation hade kunnat uppstå, där den svensktalande majoriteten inte kunde svika. Finlandssvenskarnas sak hade kunnat bli Sveriges långt före vinterkriget 1939-40, då Finlands sak blev vår.

Vem kallar Norden idag för splittrat? Lika få som säger att Sverige är ”splittrat” i 290 kommuner och 20 landsting/regioner.

Det nutida europeiska ödesdramat har en grund i talet om Europas splittring, och att Europas länder måste enas. Enigheten bli liktydigt med enhetlighet och lyfts fram som krav på politisk enhet.

Enighet ger styrka, heter det. Enade vi stå, söndrade vi falla. Men om enighet är bra beror självfallet på vad parterna blir och är eniga om. Ett misstag blir inte bättre för att alla är med från början i full enighet.

Många krig startas med folklig förankring. Det går en fin gräns mellan lågande entusiasm och blind fanatism, som historikern Harald Hjärne formulerade det.

EU-projektet, med alla dess goda syften, har lurat sig själv med sitt språkbruk. ”Splittring” är ett exempel, ”harmonisering” är ett annat, som kan motivera centralisering och likriktning - fjärran från den ursprungliga subsidiaritetsprincipen om beslut så nära av och med de berörda som möjligt.

Ett annat språkfel är det återkommande självberömmet om att EU är alternativet till nationalismen. Men Europanationalism behöver inte vara, och är inte, mindre nationalistisk än svensk eller belgisk eller tysk - åtminstone inte i Bryssel.

Europa behöver inte mer enhetlighet utom när det gäller säkrare yttre gränser och praktiska ting som t ex trafikregler.

Ett ständigt pågående mer politiskt enhetligt Europa är ingen självklar framgångsformel. Däremot måste det bästa ur den europeiska och västerländska kulturen bevaras och främjas. Ett kulturellt, etiskt och ekonomiskt framgångsrikt Europa är av yttersta och yppersta värde inte bara för européerna utan för hela världen - inte minst när USA twittrar och den kinesiska geopolitiska instinkten blandas med en pseudomarxistisk skrud och teknologisk fingerfärdighet.

”Demography is destiny” – demografin är ödet - är ett uttalande som troligen felaktigt tillskrivits den franske samhällsfilosofen Auguste Comte (det låter bättre på engelska än på franska och svenska).

Ett Europa som slår vakt om mångfald med kvalitet, det vore ”mänsklig utveckling i sin rikaste mångfald”, som Berlinuniversitetets grundare Wilhelm von Humboldt satte som mål, och som John Stuart Mill upprepade. Att som stat och samhälle bejaka all ökad mångfald utan urskiljning är däremot mångfaldsflum; att underkänna sitt eget värde, en kulturell självförnekelse.

Demografi och demokrati hör ihop, och kan utvecklas tillsammans med lycka eller olycka. För dagens européer, och för framtidens, bör ledare i politik, näringsliv och kyrkor I Europa lyfta blicken bortom Brexit, Trump och annat dagsaktuellt till högre värden – och sedan lyfta budskapet så att eftervärlden kan säga, att detta var Europas viktigaste exportprodukt i en i övrigt motsägelsefull tid.


Carl-Johan Westholm