En dag i slutet av förra århundrandet, omkring 1980, öppnades ett inkommande kuvert med oväntat innehåll på Blasieholmen i Stockholm. Det var Svenska Arbetsgivareföreningen (SAF), numera del av organisationen Svenskt Näringsliv, som hade fått en inbjudan från Vänsterpartiet Kommunisterna (VPK). Dåvarande Sveriges Kommunistiska Parti hade 1967 bytt till detta namn. VPK skulle ha en rikskonferens i Furuviksparken utanför Gävle, och undrade om SAF kunde sända en representant till en paneldiskussion om arbetsmarknadsfrågor.

VD Olof Ljunggren rådgjorde med informationsdirektören Sture Eskilsson, och de beslöt att SAF skulle tacka ja. Som arbetsköparnas utsände tillfrågades en yngre debattvan medarbetare, som passande nog dessutom bodde en bit norr om Stockholm, nästan halvvägs till Furuvik.

Rikskonferensen över helgen hade lockat många partimedlemmar. På första bänk satt partiledningen med C H Hermansson och Lars Werner. Partiets vice ordförande Eivor Marklund ledde mötet.

Första ordet gick till LOs representant, som visade sig vara den förre riksdagsmannen Hans Hagnell, som sedan 1971 var landshövding i länet. Som Metallekonom var han tidigare välkänd, och betecknades inte sällan som ”stridbar”. Han inledde med att omedelbart understryka att socialdemokratin alltid bekämpat och kommer att bekämpa kommunismen och kommunisterna.

En viss rörelse kunde märkas bland åhörarna.

Den yngre välkammade företrädaren för SAF inledde sedan för sin del med att tacka för inbjudan. Därefter tillade han att han ville börja med säga något ”som vi alla är eniga om”. Paus. Sedan kom det långsamt, högt och tydligt: ”Ingen av oss här vill leva i ett kasernsamhälle”.

Det blev med ens total stillhet och tystnad hos publiken.

Hade detta uttalats på en konferens hos ett annat riksdagsparti, hade få brytt sig om denna självklarhet. Men i denna grupp var det som att meddela att inte vilja peta på en sårskorpa. Sovjetunionen fanns fortfarande. Berlinmuren öppnades först 1989. Det var något klart ouppklarat i partiets historia. Men denna gång fick man det inte stoppat i halsen av en meningsmotståndare.

Efter paneldebatten närmade sig partikassören arbetsgivarnas utsände och frågade om han ville ha reseersättning, men han avböjde. Partikassören sa också att det var trevligt att det var någon från arbetsgivarna här, det tillhörde inte vanligheterna på VPKs möten.

Drygt tio år senare, i mitten av 1990-talet, var samme person, denna gång som representant för Företagarnas Riksorganisation, inbjuden till Vänsterpartiets riksdagsgrupp (VPK hade slopat ”Kommunisterna” i partinamnet 1990). Han blev hårt attackerad av en äldre ledamot. Efteråt kom en yngre deltagare fram och beklagade men gav tröst; den argsinte mannen tillhörde något som skulle försvinna inom partiet.

När den inbjudne lämnade Vänsterpartiets lokal i riksdagshuset, följd av partiledare Schyman, råkade en journalist gå förbi, som förvånad frågade ”Vad gör du här?” ”Samma konspiration som vanligt”, blev svaret med ett leende. Partiledaren såg inte road ut.

Relationer i riksdagen mellan olika partier är naturligtvis inte samma sak som att medverka i en konferens, ordnad av någon som inte står nära ens egna uppfattningar. Det går att jämföra dessa saker, men de går inte att jämställa. Kanske kan de ge anledning till ytterligare reflektioner.

De beskrivna mötena är inte ”fake news” – inte ens ”fake old news”. Därom kan jag ge besked, ty jag var med.

Carl-Johan Westholm