Tre ideologiska vinklingar har under det första halvåret överraskat med sitt uppmärksamhetsvärde i den svenska politikens offentliga debattrum. Först kom frågan om liberalismen var tom, sedan om vad som var sann och falsk liberalism, och senast om mångfaldens och mångkulturens värde.

Svaret på den första frågan är att liberalismen är en världsåskådning, men inte en livsåskådning. Politiska ideologier är svarslösa i de rent existentiella frågorna.

Svaret på den andra är att det inte finns några definitionsdomstolar, som dömer vad som är sann liberalism, sann socialism eller sann konservatism. Ett idéhistoriskt studium ger många ledtrådar. Den som kallar sig liberal, socialist eller konservativ frestas naturligtvis till att uppfatta just sin definition som den sanna, därför att den i eget tycke är den bästa och anledningen till att själv betrakta sig som anhängare.

Något enklare kan man utröna om och vilken slags liberaler som Adam Smith (1723 -1790) och John Stuart Mill (1806 -1873) var. Men vilken var sannast av de två? Och vilken Adam Smith var mest sann? Författaren av ”The Theory of Moral Sentiments” med sin betoning av ”den opartiska betraktaren” eller ”The Wealth of Nations” med dess ”osynliga hand”. Även Mill redovisade olika perspektiv.

Just Mill kan användas för att lösa upp den knut – eller åtminstone lätta på den knytning – som offentligt tycks ha drabbat det socialliberala partiet Liberalerna i det pågående partiledarskiftet. Lösningen har ett intresse utanför den interna åsiktskorridoren.

I Mills viktigaste skrift ”Om friheten” (1859) har han inledningsvis ett citat från Wilhelm von Humboldt, som grundade Berlinuniversitetet 1810. Det handlar om den enligt Humboldt och Mill ”stora och ledande principen om den absoluta och essentiella betydelsen av mänsklig utveckling i sin rikaste mångfald”.

Alltså. Det handlar om mänsklig utveckling, inte omänsklig. Om utveckling, inte stillastående eller tillbakagång. Om mångfald, men den ska vara så rik som möjligt.

Slutsats: Ett tydligare kvalitetskrav på den önskvärda mångfalden går knappast att uppbringa.

Konsekvens: Det allmänna talet om det positiva med mångfald, som många svänger sig med i Sverige och andra länder, skulle inte ha godkänts av Humboldt och Mill.

Det är lätt att se att de har rätt. Om en grupp hederliga medborgare är församlade, och in kommer en tjuv eller seriemördare – då skulle mångfalden öka, men vem kan se det som något bra?

Det svåra är naturligtvis om gruppen skulle få ett tillskott av icke kriminella bråkmakare, eller personer som på annat sätt avviker från gruppen på ett sätt som den ogillar. Kanske bryter de nya mot vedertagna normer eller beter sig allmänt ohyfsat. Vem ska sätta gränsen för vad som är acceptabelt? Är det de nytillkomna, eller den etablerade gruppen, eller kommunfullmäktige eller regering och riksdag. Och hur ska gränsen dras?

Detta är en inte bara en legitim fråga att ställa och söka besvara, utan också ibland nödvändig. I annat fall blir gränsen allt luddigare mellan ofrihet och frihet i det privata som i det offentliga livet.

Det opreciserade talet om värdet, eller faran, med mångfald – mångfaldsflummet – är varken särskilt liberalt, socialt, konservativt eller radikalt.

Carl-Johan Westholm är fil dr. ledarsidan@svd.se