Oscarianer, till höger och vänster
Artikel VästerviksTidningen Februari 2006
”Varför är där ingen is till punschen” – den refrängen av Povel Ramel är en bitande pedagogisk text om fattigdom och översitteri. Men inte bara det.
Få professionella historiker och ekonomer i vårt land har i några strofer så enkelt gett perspektiv på så kallad strukturomvandling.
På Oscar II:s tid (1872-1907) fanns det iskarlar, och även ett par decennier senare. De körde på somrarna i halm och skugga bevarade isblock till de stora våningarna i städerna, för att mat och dryck skulle kunna kylas under kristallkronorna.
Sedan kom ingenjör von Platens uppfinning. Kylskåpen konkurrerade ut isblocken. Iskarlarna förlorade sina jobb. Men tusentals människor anställdes för att göra kylskåp.
Ingen vill ha iskarlsyrket tillbaka – även om isblock gjort come back i ishotell.
Globaliseringen orsakar nu den största så kallade relativprisförändringen på ett sekel i världen, mellan arbete, kapital, råvaror och färdiga produkter. Vissa saker blir dyrare, andra billigare i snabbare takt. Inkomster omfördelas i världen och i enskilda länder. Lågutbildade arbetare förlorar jämfört med välutbildade. Kapitalägare får för närvarande en ökad andel av kakan jämfört med de anställda.
I gengäld blir många varor billigare. Kvittot i ICA-butiken visar att inköpen kostar mindre. Liksom tekniska prylar och tjänster som t ex telefonsamtal.
Nya tankar och uppslag kommer alltid först från ett fåtal personer – annars vore de inte nya. Men utan nya tankar som också testas i praktiken kan ingenting förändras. Politikernas roll borde vara att inte försvåra för dem som driver utvecklingen, men lindra smärtan för dem som drabbas, så att den blir så övergående som möjligt.
Märkligt nog verkar de flesta partier idag i praktiken vara eniga om att det är viktigare att politiken hjälper människor att behålla jobben än att kunna få nya. Arbetsrätten gäller ju bara det jobb en person har. Inte det hon kan få.
Istället diskuteras det om den som förlorar ett jobb ska få sänkt a-kassa.
Det verkar vara något som inte stämmer i den partipolitiska debatten. Är det inlevelsen som saknas – både med entreprenören som slåss med regelverk och skatter och med den arbetslöse som också räknar sina slantar?
I Danmark är ”tryggheten på jobbet” mindre än i Sverige – om man med det menar en omfattande så kallad arbetsrätt. I stället är bidraget till den som mister ett jobb generöst. Och allra viktigast: det blir mycket lättare än i Sverige att få ett nytt jobb. Varken fack eller arbetsgivare i Danmark vill ha mer ”trygghet på jobbet”. För ju svårare det är att gå ur ett kontrakt, desto färre vill gå in det. Det gäller även arbetsgivare.
Iskarlarnas tid är förbi i Sverige. Den kylslagna arbetsmarknaden är ett faktum - helt självförvållat.
Isen till sommarpunschen kostar väl en tusendel idag jämfört med på Oscar II:s tid. Men gapet verkar bli större under de senare åren mellan vad den tekniska utvecklingen förmår och den numera närmast stillastående utvecklingen av politiken i Sverige och dess segdragna anpassning till nya tider. I politiken skymtar många nutida oscarianer, till höger och vänster.
Vad är viktigast? Att det blir lättare att vara företagare och anställa eller svårare att vara arbetslös? Gissa vilken fråga som kommer att dominera valrörelsen. Och vem vinner på det, på valnatten och i längden?
Carl-Johan Westholm
torsdag 09, februari 2006