Måste varje företag maxa vinsten?
Svenska Dagbladet, gästledare lördag den 4 januari 2020
Bör ett företags enda mål vara största möjliga vinst? Eller också socialt ansvar, eller något annat? Frågan dyker upp med jämna mellanrum. Senast har ett antal amerikanska företagsledare, varav en del kända för sin hårda vinstmaximering, samlat sig till ett uttalande i motsatt riktning.
En utgångspunkt är här som ofta tidigare ett halvsekelgammalt uttalande av Nobelpristagaren Milton Friedman (1912-2006): företagens enda sociala ansvar är att öka sina vinster - men naturligtvis inom lagens råmärken,
Diskussionen är motsägelsefull, eftersom den förs på ett plan, när det i själva verket gäller tre olika nivåer.
Den första är vad lagen säger. Den är i grunden entydig i alla marknadsekonomier, och gäller all ekonomisk och mången annan verksamhet. En juridisk, eller för den delen även en fysisk person, behöver inte maximera resultatet av sina aktiviteter. Däremot är det ett av naturen tvingande villkor, att en verksamhet i längden inte kan förbruka mer resurser än den har eller tillförs. För en levande varelse leder uteblivna resurser eller resurstillskott till undergång, för en juridisk person detsamma, konkurs.
Därtill finns lagar som inte följer av naturens logik men av önskemål om ordning och reda. Den traditionella köplagen är en klassisk statlig reglering av handeln. Om den inte fanns skulle handeln kompliceras och minska, och endast durkdrivna skojare gnugga händer. Samma gäller lagar om fast egendom: ett fungerande lantmäteri är en förutsättning för rättssäker äganderätt och därmed ekonomisk utveckling.
Den andra nivån är vad människor tycker: opinionsbildare som enskilda personer, grupper, politiska partier. T ex att företag bör maximera vinsten eller inte, betala en viss procent av något i skatt eller att verksamheten bör ske på ett visst sätt, med minikrav i lagen eller frivilligt om arbetsmiljö och konsumentupplysning t ex.
Den tredje nivån är ägarna, alltså de som ytterst har rätt att fatta de interna beslut som styr varje företag; de satsar eget kapital och tar risker. Ägarna kan delegera beslutsrätten till en verkställande ledning, som i sin tur kan delegera vidare inom organisationen.
Att kategoriskt uttala sig för att alla ägare till alla företag, stora börsnoterade eller små lokala företag, ska bete sig på ett visst sätt, t ex maximera vinsten eller något annat, är att missförstå företagets grund i en marknadsekonomi.
Grunden är inte att bete sig på ett visst sätt. Grunden är avtalsfriheten, kontraktsrätten. Det är ägarna till varje verksamhet som har rätt att besluta om vad företaget ska göra och hur det ska göras och med vilka syften. Dessa beslut kan i längden inte ske i ett rum med enbart vinsthänsyn, utan måste avvägas mot andra som påverkas av företaget: inte minst anställda, kunder, långivare, leverantörer, stat och kommuner.
Så länge ett aktiebolag inte går med förlust, och har råd att investera för sin fortlevnad, kan företaget, om ägarna så vill, använda den potentiella vinsten inte som pengar till egen ficka utan omvandla till något annat. T ex utan att det är företagsekonomiskt motiverat – vilket det ofta ändå visar sig bli - av ren hygglighet förbättra miljön i eller utanför företaget, eller sälja vissa saker under marknadspris.
Om den anställda företagsledningen tar beslut mot ägarnas vilja, då är det inte fråga om i första hand felaktiga beslut utan en felaktig beslutsprocess, som ägarna har möjlighet att ändra.
När dessa tre olika beslutsnivåer särskiljs, alltså lagstiftarens, opinionsbildarnas och ägarnas, blir även själva beslutssituationen klarare, och det bli lättare att bedöma vad företag i en marknadsekonomi kan och bör prioritera.
Ett minimikrav är naturligtvis att följa lagen. Uppenbart finns stora förtjänstmöjligheter att ibland inte göra det, oupptäckt. Det visar både korruptionsböter för välkända storföretag och åtal mot svartarbetande småfirmor.
Det upp till ägarna, små, stora, individuella och institutionella, att ge riktlinjer för vad som ska göras inom lagens ram. Och då krävs både sinne för affärer och känsla för etik. Inte sällan samsas de två, särskilt när kunder, anställda och allmän opinion har blivit alltmer uppmärksamma på betydelsen av näringslivets roll i vid bemärkelse för ett bra fungerande och som gott upplevt samhälle.
Det är ingen slump att ”hållbarhet” blivit ett kodord för fri och bra företagsamhet. Ett företag som ensidigt inriktar sig på att öka vinsten är inget trevligt företag, i längden sällan ens för sina ägare. I längden vinner alla om företagets ägare och ledning i tid är vidsynt och lyhörd. Alltfler institutionella ägare agerar också som opinionsbildare i egenskap av ägare. Det är logiskt – av egenintresse, kundintresse och av samhällsintresse.
För övrigt kom Milton Friedman själv att i slutet sin levnad tydliggöra att han inte menade att företagens ägare ensidigt skulle maxa vinsten. Friedmans kommentar kom efter ett uttalande av John Mackey, lika principiell liberal som Friedman och grundare och VD för Whole Foods Market. John Mackey hade sedan 1978 byggt upp denna matvarukedja i USA just utifrån ett brett samhällsperspektiv, inte vinstmaximering. Amazon köpte 2017 företaget för 15 miljarder dollar.
”Företagsamhet är människor i samverkan. Näringslivet är inte till för att ge vinster till företagens ägare. Det är till för att tillfredsställa människornas och samhällets behov av varor och tjänster. Men de företag som inte tjänar pengar kan inte längre fylla sin grundläggande uppgift i samhället.” Curt Nicolin 1989 i skriften ”Etik i samhälle, företagande och ledarskap”.
Carl-Johan Westholm
Ordförande i Uppfinnarkollegiet, fil dr i statskunskap
lördag 04, januari 2020