I dessa coronatider finns extra osäkerhet och oklarhet. Bäggedera kan i de flesta fall minska över tiden, inte minst genom medvetna åtgärder.

Osäkerheten kan minska genom observationer och analyser av verkligheten. Oklarheten kan minska genom granskning av hur vi människor tänker och uttrycker oss. För att uppnå det senare - större tankeskärpa - behövs inga tester utan istället fokus på hur ord med stor spridning används med oklar innebörd, en slags retorisk virusepidemi.

Till det kommer att vi alla gärna tillgriper våra egna inövade verklighetsbilder, förklaringar och lösningar när nya problem dyker upp. Det förenklar, och är förutsägbart, till skillnad mot epidemier.

Ett oklart ord, för det första, är ”marknad”. Ett problem beskrivs som marknadens fel - eller som bristen på marknad. Sällan skiljs tydligt mellan marknadsmekanismen och marknadsekonomin.

Mekanismen är relationen mellan utbud och efterfrågan – som alltid kommer att finnas så länge det finns liv, inte bara mänskligt liv. Ekonomin är penningens roll i en sådan relation. Antingen är den, den ena extremen, helt utan fastställda regler, den rena anarkin. Eller i minsta detalj reglerad av en politisk överhet, den absoluta, totalitära makten. I praktiken finns många slags mellanlägen.

Reglerna kan vara bra eller dåliga, utifrån politiska värderingar. Och mer eller mindre effektiva, med oönskade följdverkningar.
Coronaepidemin startade vid en lokal marknad i Wuhan i Kina med levande eller nyss avlivade djur, våta djur, ”våtmarknad”. Är felet marknadsekonomins? I den kommunistiska diktaturen Kina?

Felet är rimligen själva organiserandet av denna handel. Är det ett exempel på att det behövs ”mer politik och mindre marknad”. Eller att det är fel med diktaturer? Knappast. Dåliga regler kan införas av var och en, var som helst. Den nedtryckta yttrandefriheten i Kina är däremot ett diktaturens kännetecken.

I Sverige tas behovet av starka statliga insatser som skäl för att påvisa att ”marknaden inte klarar av krisen”. Men den som litar på Löfven litar sällan på Trump. I många länder är det tydligt att staterna inte haft det som medborgare och företag förväntar sig av den nationella makten: en beredskap för det oväntade - som inte kan finansieras med privata vinstintressen (”profitmotiv”) utan endast av nationella, statliga säkerhetsintressen.

För det andra. Det sägs ibland att ”samhället” måste gripa in. Och då menas i Sverige ofta staten, regionerna (f d landstingen) och kommunerna. Denna sammanblandning har varit ett långsamt verkande retoriskt virus. Redan den franske statsvetaren Maurice Duverger upptäckte vid ett Sverigebesök för 50 år sedan att löften om ”ett starkt samhälle” var detsamma som en utbyggd offentlig sektor.

”Staten, det är jag”, är ett bekant yttrande som tillskrivs den franske solkungen Ludvig XIV för mer än 300 år sedan. ”Samhället, det är jag”, har länge varit en understämma i svenska förstamajtal.

Det är förvisso så att utan medverkan av hela samhället kan statsmakterna hälsa hem. En förtroendefull samverkan är nödvändig. USAs krigsindustri rustade upp före och under andra världskriget, under ofrånkomlig statlig ledning. Planekonomi, ja. Med privata ägarintressen? Yes! Utan denna samverkan hade demokratierna inte segrat.

Därför ter det sig egendomligt när just Sveriges försvarsminister (Aftonbladet 6 mars) gick ut med ett angrepp på privata företag som levererar tjänster till den offentliga sektorn inom vård, skola och omsorg och antydde behovet av socialisering. Själv är han chef för departementet som köper från statens största privata underleverantör, krigsmaterieltillverkaren Saab. Ska Saab förstatligas?

Ett tredje retoriskt virus sedan länge är talet om samarbete, särskilt behovet av ”internationellt samarbete”. Vem kan vara däremot? Skulle erbjudanden komma från Moskva och Beijing till Stockholm om ökat internationellt samarbete på deras villkor, skulle förmodligen en och annan dra öronen åt sig. Den maktpolitiska räven kan raska även under isen på Finska viken.

Samarbete mellan stater, företag och medborgare är en självklarhet. Men lika självklart är att det finns en del slags samarbeten som är skadliga, och bör undvikas. EU gör inte allt, och det är bra. Och en del som EU gör är inte bra. Och en del annat borde EU ha gjort, t ex en bättre beredskap för det oväntade som berör alla medlemsländer.

Ibland kallas EU för ”Europa”. Men det politiska är inte, och bör inte, vara detsamma som samhället, varken i Sverige eller Europa.

Vi önskar alla de medicinska virusbekämparna framgång. Kampen kan ta tid. Så är det också med retoriska virus. I bägge fallen krävs uppmärksamhet. Men i längden märks resultaten – och det är inte fel att märka ord, även om irritation mot att andra märker ord kan synas hos bärarna av oklara tankar.

Det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta, som Esaias Tegnér sade för i år 200 år sedan. Klarhet i tanken kan också göra det lättare att bedöma det som är osäkert.

Carl-Johan Westholm
Fil dr i statskunskap, ordförande i Uppfinnarkollegiet