EU-kommissionens förre ordförande Jean-Claude Juncker anklagade nyligen Sverige och tre andra EU-länder, Danmark, Österrike och Nederländerna, för ”bristande ambition och skadligt inflytande” när det gäller EU-projektet. Dessa fyra länder motsatte sig nämligen det så kallade återhämtningsprogrammet på 750 miljarder euro efter coronapandemin, vilket EU antog i somras.

Det är inte första gången liknande tongångar hörs från Bryssel. Och säkert inte den sista, om svenska politiker försynt låter detta passera. Men frågan behöver lyftas upp principiellt. Jämför med följande:

Vem skulle invända mot en svensk regering om den skulle föreslå fördjupat samarbete i Sverige? Inte många. Några skulle kanske fråga vad som mer exakt menades.

Samarbete är något bra, förutsatt att det gäller en bra sak. Dåliga saker bör motarbetas. Det är slutsatser som förklarar sig självt. Men om den svenska regeringen med fördjupat samarbete menar inskränkningar i det kommunala självstyret? Då skulle protesterna komma.

Om regeringen svarar med att säga att de som protesterar inte står upp för Sverige, att de brister i solidaritet med den svenska modellen? Regeringens svar skulle i så fall göra det än mer tydligt att regeringen försöker få ett psykologiskt övertag i diskussionen genom att fula ut meningsmotståndare.

Antag vidare, att Sveriges Kommuner och Regioner, SKR, (f d landsting) inte skulle markera mot regeringens sätt att argumentera för sin centraliseringslinje. Då skulle regeringen ha skaffat sig ett permanent övertag. Varje invändning mot förslag till ”fördjupat samarbete” – att minska det kommunala självstyret - kommer då att bemötas som bristande lojalitet mot Sverige.

Om regeringen dessutom kunde hänvisa till att det i grundlagen skulle stå att den svenska staten syftar till ett allt tätare samarbete, en pågående allt tätare gemenskap? Då vore saken enkel. Regeringen har skaffat sig problemformuleringsprivilegiet. Regeringen är den som bestämmer vilka ämnen som ska diskuteras - och hur, ett skolexempel på även en åsiktskorridor.

Om en kommun eller region invänder, och till exempel inte vill sända sina invånares skattepengar till en annan region, då skulle den kallas för snål av regeringen.

Byt ut Sverige mot EU, och den svenska regeringen mot den traditionella franska centraliseringspolitiken och dess europeiska kommission i Bryssel – och vi får en beskrivning av hur den offentliga diskussionen om Europas framtid, som den nu förs och har förts ända sedan EU:s bildande. Europa är synonymt med EU, på samma sätt som många i Sverige blandar ihop hela samhället med staten.

Ibland efterlyses en svensk linje i diskussionen om framtiden för EU och gränserna mot övriga delar av det politiska beslutsfattandet inom länderna i europeiska unionen. Det brukar sägas att det nog är svårt att formulera en tydlig svensk position. Men grunden är enkel. Den svenska linjen borde vara att envetet och i alla europeiska sammanhang, inklusive i EU, betona att det är ohållbart att hävda att den som förespråkar ökad centralisering i EU alltid är en bättre, godare europé än andra.

När begärde någon regering bland EU-länderna att t ex den franska regeringen borde vara solidarisk med förslag att decentralisera det politiska beslutsfattandet i Europa? Nej, solidariteten kan och ska alltid vara i en riktning, den motsatta, en allt tätare överstatlighet. ”Subsidiaritet”, som var ett kodord när EU:s föregångare bildades, alltså beslut så nära de berörda som möjligt, hörs numera sällan.
Ett gott förhållande mellan länderna i Europa och deras regeringar och folk är sällsynt viktigt i dessa tider av demonstration av politisk råstyrka och primitiv realpolitik hos flera regeringar utanför Europa. Ett fortsatt tal om vikten av ett fördjupat samarbete i Europa, i betydelsen generellt och ständigt ökat överstatligt beslutsfattande, riskerar att försvaga Europa politiskt, ekonomiskt och kulturellt. Och även splittra EU.

Därför bör språkbruket i debatten om EU rensas på övertalningsdefinitioner och oklarheter. Särskilt i ett läge när förväntningar finns på sina håll om nya ändringar i EUs konstitution, vilka ytterligare ska befästa den centralistiska färdriktningen – som en egen beskattningsmakt för EU. Ett annat exempel är förslaget om lagstadgade minimilöner med samma villkor i alla EU-länder – ett fördjupat samarbete som vore en undervattensprojektil mot den svenska modellen på arbetsmarknaden. Dessbättre tycks undantag göras för Sverige. Tills vidare.

Centralisering behöver inte vara fel ibland. Ett klokt beslut i en fråga av en överstatlig instans kan vara bättre än ett antal beslut av många instanser varav många okloka. Men frågan är vad som menas med klokt; det är ju inte säkert att det är självklart, vare sig före eller efter ett eller flera beslut.

Överstatlighet kan dessutom som metod baseras på beslut med enkel majoritet, eller med kvalificerad majoritet. Eller som idag i EU med krav på enhällighet i utrikesfrågor, vilket ger vetorätt även till en regering som representerar någon procent av alla EU:s medborgare.

Borde inte den svenska linjen kunna uttryckas som frivilligt samarbete istället för ett fördjupat samarbete? Frivilligt samarbete i ekonomi och kultur mellan företag och medborgare, inte ett ständigt ökat tvingande fördjupat samarbete mellan EU:s politiska beslutsfattare i varandras länder i frågor av traditionell inrikespolitisk karaktär.

Centraliseringsromantikernas retoriska övertag med sitt monopol på ”samarbete” bör brytas. Desto viktigare när Europas geopolitiska läge kräver ett ökat säkerhetspolitiskt samarbete än tidigare. Här kan ett centralt agerande vara motiverat. Men ett djupare EU kan sänka Europa.


Carl-Johan Westholm
Fil dr i statskunskap