(När engagemanget skadar

Ökat politiskt engagemang anses bra. Ökad polarisering beklagas ofta. Men bägge sakerna hänger ihop. Följande rader avviker något från vad som brukar sägas.)

”Det går en fin gräns mellan lågande entusiasm och blind fanatism”. Formuleringen av den numera sällan citerade historikern Harald Hjärne (1848 – 1922, invald i Svenska Akademien 1903) har inte blivit mindre aktuell med åren.

Många har varnat för ökad polarisering. Ett splittrat USA framträder - med ett högre valdeltagande än brukligt. Senast har SNS demokratiråd i en rapport ägnad åt polarisering funnit att svensk politik däremot inte är mer polariserad nu än under de föregående 40 åren. Samtidigt med oro för ökad polarisering hörs ofta just uppfattningen att det är bra med högt valdeltagande i en demokrati.

Som Herbert Tingsten noterade i Demokratins seger och kris (1933), som gav en skarp bild av Weimarrepublikens fall och den tyska demokratins förfall, var det höga valdeltagandet då ett tecken på kris, inte på en frisk demokrati. Engagemanget brusade hos en stor del av den tyska väljarkåren. Fanorna hölls höga när de bruna bataljonerna marscherade på gatorna.

Tingstens reflektion om 1920- och 1930-talets Tyskland ligger nära till hands även när det gäller att förklara det ökade valdeltagandet i presidentvalet förra året i USA.

Politisk engagerade och kunniga väljare är ett demokratiskt ideal. Dess värsta motsats är inte okunniga och oengagerade, utan okunniga och starkt engagerade väljare.

Liksom vid allt beslutsfattande är det bättre om den okunniga avstår. Den som inte är motorexpert bör inta en ödmjuk attityd vid besök hos bilverkstaden. Till skillnad mot teknisk kompetens handlar politik även om värderingar. Ytterst om gott och ont. Här är det inte lika enkelt att bli ense.

Ett visst mått av engagemang, kunskap men också uppfattningar om rätt och fel - inte minst om värdet av tolerans och medborgerliga rättigheter - behövs hos medborgarna i en stabil demokrati.

Är polariserad och polarisering samma sak? Polariserad är språkligt sett ett tillstånd av meningsmotsättningar, vilket är ofrånkomligt i ett samhälle. Polarisering är däremot en process, det vill säga en begynnande eller sedan en tid pågående märkbar ökning av offentlig oenighet i en eller flera viktiga frågor. Är det en enda fråga, kan meningsmotsättningarna samtidigt ha minskat i en annan fråga. Är det en allmän ändring i åsiktsklimatet, med konfrontationer och mer våldsbejakande företeelser, då är det något annat.

Det som initierar och till en början driver förändringar, på gott och ont - tekniska, ekonomiska, politiska, sociala, religiösa, kulturella – är ett fåtal individer, eller till och med en enda som förmår att bilda en krets av likasinnade. Är det allmänna läget tillräckligt gynnsamt för en förändring, kan allt fler påverkas och nya majoriteter uppstå. Martin Luther 1517 kunde utnyttja Gutenbergs boktryckarkonst. Studentprotesterna 1968 med Rudi Dutschke och överfyllda universitet började marschen genom institutionerna som ännu pågår.

Oenighet eller enighet är i sig varken bra eller dåligt; det beror på om vad. Att börja opponera mot en dålig företeelse – vilket per definition är bra - ökar meningsmotsättningarna. Men vad som är bra eller dåligt är ytterst en fråga om verklighetsföreställningar och värderingar i betraktarens huvud. Skillnader i åsikter kan öka eller minska. Uppfattningar om verkligheten kan troligen mer omedelbart påverka verkligheten eller påverkas av den.

Ju mer engagerade medborgarna är politiskt, desto mer polariserat är sannolikt diskussionsklimatet. Att undersöka om polarisering är bra eller dåligt är som att undersöka om meningsmotsättningar är något bra eller dåligt. Det beror naturligtvis, vid närmare eftertanke, på om vad någon eller några föreslår och hur betraktaren uppfattar det.

Polarisering har blivit en term som slagit igenom på grund av sin poetiska klang men på bekostnad av sin begreppsliga klarhet. Det kan därför bli något konstlat över koncentrationen just på polariseringen.

Fler uppmärksammar nu de politiska följderna av de sociala medierna, som på kort tid exploderat i omfattning. Televisionens roll har länge varit så dominerande att den kommit i bakgrunden, inte av valstrategerna, men i den samhällsvetenskapliga forskningen – åtminstone den del av forskningsresultaten som nått ut till allmänheten,

En sak förenar den som vill göra karriär till politikens topp och den som vill göra sin första deckare till en bästsäljare. Se först till att bli kändis i TV. Då är vägen plogad.

Forskning om väljarnas beteenden och kommentarer till opinionsundersökningar har länge varit en uppmärksammad del av statskunskapen. Mer i skymundan har varit vad som styr rekryteringen av politiska ledare – undantag kanske från valsystemets konstruktion. De psykologiska och ekonomiska belöningarna och riskerna har sällan studerats.

Varför strävar vissa människor efter politisk makt, och andra inte? Vilka egenskaper och bakgrunder har de som skulle kunna uppfattas som maktmänniskor, eller deras motsats frihetsmänniskor, alltså de som avstår från politiken, trots politiskt intresse? Och vad är bra och dåligt, enligt olika perspektiv och åskådningar, för folkstyret, och den sammanhängande politiska, ekonomiska, kulturella och moraliska standarden i ett land?

Opinioner bildades traditionellt under slutet av 1800-talet och hela 1900-talet i politiska demokratier av främst tre grupper. Partier och politiker är en grupp, massmedia en annan, medborgare eller folket en tredje. En del i varje grupp kunde uppfattas som amatörer, mest i gruppen vanliga medborgare, andra som eliter.

För att få perspektiv på betydelsen av det politiska engagemanget bör man skilja mellan idéutveckling, opinionsbildning och marknadsföring (propaganda). Tidigare svarade partier för stora delar av alla tre stegen, även om en enskild tänkare kunde lägga den idémässiga grunden för en ny ideologi och organisation.

Då var ett parti ofta nära en annan organisation, facklig, företagaranknuten eller religiös, som gav underlag till tankar och organisatorisk fasthet till partiet. Idag sker i allt fler länder allt mer av den kvalificerade idéutvecklingen i tankesmedjor, liksom omvandlingen av ideologier till praktisk politik.

På elitnivån har alltså partierna delvis abdikerat, vilket i Sverige även gäller stora arbetsmarknadsorganisationer, som överlåtit utveckling av idéer och delvis även marknadsföring till tankesmedjor (Timbro och Katalys). Partiernas medlemsantal har sjunkit, liksom deras traditionella samhörighet med en tidigare mer närstående organisation, vars medlemsantal som regel också har minskat.

Tidningarnas ledarsidor har också gradvis förändrats. Tidigare var partilojaliteten och strömlinjeformen tydligare. Den så kallade partitrogna pressen var spjutspetsen i marknadsföringen. Krönikor och signerade personliga funderingar har blivit vanligare. Hur många tidningar har en tydlig och driven linje, förutom att vara oberoende?

På amatörnivå har de sociala medierna öppnat en ny arena, för både det spontana från folkdjupet och det från höjderna noggrant kollektivt sammanställda kampanjmaterialet. Här kan engagemanget bubbla, hot och hat finna en grogrund. Politikerrollen har blivit farligare. Den som ger sig in i politiken, och verkligen vill och kan åstadkomma något, drar på sig uppmärksamhet.

Per Albin Hansson och Tage Erlander rörde sig fritt på Stockholms trottoarer. Dagens kända, och även en del mindre kända, politiker har en annan verklighet. Det kan knappast undgå att minska rekryteringsbasen till utsatta politiska positioner.

När Sverige senast genomgick en lika omskakande omvandling som idag med massemigrationen till USA och industrialiseringen, då samlade och befäste folkrörelserna i sina gemenskaper förklaringar och känslor, och skapade mycket av det som blev men inte längre lika tydligt är Sverige.

En långt större andel av befolkningen var då medlemmar i politiska partier, aktiva i statskyrka och frikyrkor och i nykterhetsorganisationer. Budskap och normer framfördes och praktiserades, även utan att alltid nämnas i ändamålsparagrafer och trossatser.

Finns något av motsvarande karaktär och kraft idag i det av globalisering, teknologi, informationsöverflöd och välstånd förändrade Sverige? Blir det än mer tv och sociala medier som framöver främst formar och bär opinioner, kultur och etik? Och vad är och blir följden på längre sikt – för kunskap och värderingar?

Kommer en svensk Trump eller anti-Trump? Eller likgiltighet? Troligen inte det senare. ”Fruktan för tomrummet” är något återkommande i historien.

Utvecklingen kommer, mer eller mindre starkt, att drivas av tekniska innovatörer, politiker, massmedias elittyckare och en social medieopinion. Framtiden är svår att sia om, men engagemang och polarisering bör inte generellt hyllas eller förkastas. Det är kvaliteten på idéerna och deras mottagande av opinionsbildarna och presentationen för en bred allmänhet som är avgörande.

Dessvärre kan även riktigt dåliga idéer ha ledande företrädare som engagerar.

Carl-Johan Westholm
Fil dr i statskunskap


--oo--