Stateblind.eu
Carl-Johan Westholm’s personal blog
Time saving text: uncommon comments with common sense
ARCHIVES
juni 2019 (1) maj 2019 (1) mars 2019 (2) februari 2019 (1) december 2018 (1) november 2018 (2) september 2018 (1) juli 2018 (1) maj 2018 (2) april 2018 (1) mars 2018 (1) februari 2018 (2) januari 2018 (1) december 2017 (1) november 2017 (1) oktober 2017 (1) augusti 2017 (1) juli 2017 (1) juni 2017 (2) februari 2017 (2) januari 2017 (1) november 2016 (1) september 2016 (2) augusti 2016 (1) juni 2016 (2) maj 2016 (2) mars 2016 (2) januari 2016 (1) december 2015 (1) november 2015 (3) oktober 2015 (1) september 2015 (1) augusti 2015 (1) juni 2015 (1) maj 2015 (1) april 2015 (2) mars 2015 (1) januari 2015 (2) december 2014 (2) november 2014 (1) oktober 2014 (2) juni 2014 (3) maj 2014 (2) april 2014 (3) mars 2014 (3) februari 2014 (1) januari 2014 (1) december 2013 (3) november 2013 (1) oktober 2013 (1) augusti 2013 (2) maj 2013 (4) april 2013 (1) mars 2013 (2) februari 2013 (1) januari 2013 (2) december 2012 (1) november 2012 (1) oktober 2012 (3) september 2012 (1) juli 2012 (1) maj 2012 (2) april 2012 (1) februari 2012 (2) januari 2012 (5) december 2011 (1) november 2011 (1) oktober 2011 (3) september 2011 (2) augusti 2011 (1) juli 2011 (1) juni 2011 (2) maj 2011 (2) april 2011 (2) mars 2011 (1) februari 2011 (2) januari 2011 (2) december 2010 (2) november 2010 (2) oktober 2010 (2) september 2010 (2) augusti 2010 (1) juli 2010 (1) juni 2010 (1) maj 2010 (1) april 2010 (1) mars 2010 (2) februari 2010 (2) januari 2010 (1) december 2009 (2) november 2009 (1) oktober 2009 (3) september 2009 (2) augusti 2009 (1) juli 2009 (1) juni 2009 (1) maj 2009 (2) april 2009 (3) mars 2009 (2) februari 2009 (1) januari 2009 (1) december 2008 (4) november 2008 (2) oktober 2008 (1) september 2008 (1) augusti 2008 (1) juli 2008 (1) juni 2008 (2) maj 2008 (1) april 2008 (2) mars 2008 (1) februari 2008 (1) januari 2008 (1) december 2007 (1) november 2007 (2) oktober 2007 (1) september 2007 (1) augusti 2007 (1) juli 2007 (2) juni 2007 (2) maj 2007 (2) april 2007 (2) mars 2007 (2) februari 2007 (1) januari 2007 (1) december 2006 (1) november 2006 (2) oktober 2006 (1) september 2006 (2) augusti 2006 (1) juli 2006 (1) juni 2006 (2) maj 2006 (1) april 2006 (1) mars 2006 (1) februari 2006 (2) januari 2006 (1) december 2005 (1) september 2005 (1) juli 2005 (1) april 2005 (1) februari 2005 (1) december 2004 (1) november 2004 (1) oktober 2004 (1) juni 2004 (1) mars 2004 (1) november 2003 (1) augusti 2003 (1) maj 2003 (1) mars 2003 (1) februari 2003 (1) oktober 2002 (1) mars 2002 (1) oktober 1999 (1) november 1998 (1) april 1996 (1) april 1995 (1) januari 1994 (1) mars 1976 (1)
Booklets (PDF)
Article
Bloggtoppen.se
Articles
John Stuart Mill och vår tid. 140 år efter
1999 års Bertil Ohlinföreläsning

Carl-Johan Westholm
John Stuart Mill och vår tid
140 år efter »On Liberty«

Förord
Varje år inbjuder Bertil Ohlin-Institutet en idédebattör att i den klassiska föreläsningens form ge sin
syn på en ur liberalt perspektiv central frågeställning. Föreläsningen publiceras sedan i institutets
rapportserie.
År 1859 publicerade John Stuart Mill sin berömda bok »On Liberty«. Vi har inbjudit fil.dr. Carl-Johan
Westholm att belysa vilket budskap »On Liberty« kan tänkas ha för vår tid. Westholm väljer att med
utgångspunkt i Mills tänkesätt reflektera över en rad frågor som nu står högt på den politiska
dagordningen. Resultatet blir spännande och angeläget. En skrift med 140 år på nacken påminner oss
om hur lätt frihetstanken kan komma att skymmas av annat tankegods. John Stuart Mills röst behövs
även idag. Carl-Johan Westholm hjälper oss genom sin föreläsning och denna skrift att höra den.
Den 26 oktober 1999
Lennart Arvedson
Ordförande i Bertil Ohlin-Institutets styrelse
140 år efter »On Liberty«
1999 års Bertil Ohlin föreläsning av
Carl-Johan Westholm, fil. dr. i statsvetenskap, vd för Svensk Handel

»Samhällsåskådningarna är underkastade utvecklingens lag. De förändras ständigt under trycket av nya
tekniska och psykologiska förutsättningar. Mer eller mindre påverkas den ena av element från den
andra. Några skarpa gränser kan därför inte alltid dras. Men det vore ett allvarligt misstag om man
därav skulle vilja dra slutsatsen att det är obehövligt eller oriktigt att skilja på olika åskådningar«.
Detta skrev Bertil Ohlin i mitten av 1950-talet i manuskriptet till en bok som aldrig blev färdig men
vars delar kom ut i maj i år med titeln »Demokratin, ekonomin och friheten«1. Då hade det gått knappt
100 år sedan John Stuart Mills »On Liberty« hade utkommit. Nu är det 140 år sedan.
Jag känner mig glad och hedrad över att ha blivit tillfrågad att 100 år efter det Bertil Ohlin föddes hålla
en föreläsning med utgångspunkt från John Stuart Mill. Jag studerade en del av Mills skrifter intensivt
i början på 1970-talet2. Det har därför varit en dubbel glädje – glädjen att gå tillbaka och dessutom
finna att argumenten inte försämrats med åren, vissa har till och med blivit aktuellare.
Jag kommer att lägga upp min föreläsning så att jag först säger något om den historiska bakgrunden,
därefter något om Mills egen person. Jag kommer sedan i ett längre avsnitt i koncentrat belysa vad
John Stuart Mill framförde i On Liberty. Avslutningsvis vill jag sedan knyta an till vad det kan ha för
betydelse i vår tid. Det Mill skrev i andra böcker berör jag inte, med ett par undantag.
I Storbritannien utkom 1859 tre böcker som idag fortfarande inte bara läses utan trycks och ges ut på
nytt. Den ena är alltså John Stuart Mills »On Liberty«, den andra är Charles Darwins »The Origin of
Species« och den tredje är Samuel Smiles »Selfhelp«. Den senare var bortglömd under en längre tid
men har nu kommit ut igen både i England och Sverige3. Darwins och Mills böcker har aldrig varit
bortglömda. En gren av engelsk 1800-tals liberalism har kommit att kallas socialdarwinism, den som
betonade den starkares överlevnad. Men tvärtemot vad som ofta hävdas, så var det Darwin som var
inspirerad av ekonomiska och filosofiska resonemang om konkurrensens roll, inte ekonomerna och
filosoferna som blev inspirerade av Darwin.
Adam Smith hade publicerat »The Wealth of Nations« 1776. Det kommunistiska Manifestet utkom
1848. Karl Marx fullbordade »Das Kapital« tjugotalet år senare. I Sverige efterträdde Karl xv 1859
Oscar I. Karl xv:s valspråk var »Land skall med lag byggas«.
Vad kan hända under 140 år? 140 år före 1859, 1719, fanns fortfarande inte Amerikas Förenta Stater.
Karl xii hade året innan stupat i Fredrikshald. Sveriges stormaktvälde var just över, USA:s
stormaktstid fanns inte skymten av. Änkebränningar förekom i Indien, åtminstone om man får tro Jules
Vernes berömda avsnitt i »Jorden runt på 80 dagar«. John Milton hade redan 1644 i »Areopagitica«
hävdat värdet av en vidsträckt tryckfrihet, dock inte för katolska skribenter. John Locke gick i »Letter
Concerning Toleration« (1689, efter den ärorika revolutionen) något längre på frihetslinjen. 1763
slutförde Voltaire sin bok »Traktat om Toleransen«. Som Herbert Tingsten påpekade i förordet till den
svenska upplagan 19644 av Voltaires skrift är dennes syfte inte i främsta rummet att dra klara gränser
för statsmakten – »han ville förmå de enskilda människorna till tolerans, att med fördragsamhet, vare
sig i likgiltighetens eller förståelsens tecken, betrakta andras trosföreställningar«. Det är alltså inte så
att John Stuart Mill var pionjär med att betona yttrandefriheten och tryckfriheten. I sitt verk om
friheten tog han också upp de ekonomiska aspekterna av olika ingripanden från statsmaktens sida. Det
som gör hans framställning unik, är alltså inte att det är ett pionjärarbete, utan att det är så påfallande
bra sagt. Inte heller kan man säga att den tid han levde i var extremt barbarisk. Den var barbarisk, det
finns många exempel på det, men inte extremt. Om någon om 140 år håller en föreläsning om en bok
som skrevs och gavs ut 1999 så har föreläsaren ingen svårighet att visa att 1990-talet var ett decennium
som var slutet på ett sekel av mer våld och barbari än kanske någonsin tidigare i mänsklighetens
historia. Men inte bara våld och barbari utan också osedvanliga framsteg i handling och materiell
rikedom. När det gäller yttrandefriheten var tendenserna motsägelsefulla även på Mills tid, men ändå
positiva. Överklassen hade relativt stor frihet. Men påvens encyklika 1864 fördömde yttrandefriheten
för att den ledde till korruption i beteenden och sinnen och till »likgiltighetens pest«5.
John Stuart Mill föddes i London 1806 och avled i Avignon i Frankrike 1873. Han var son till
filosofen James Mill, han sorterade en del av Jeremy Benthams papper och han blev på sin ålderdom
gudfar till Lord John Russels nyfödde Bertrand. I Nordisk familjeboks andra upplaga står om John
Stuart Mill att han är ett av de få underbarn som infriade sina löften. Vid tre års ålder sattes han att
lära sig grekiska av sin far och när tonåren inföll var han välbekant med de flesta viktiga klassiska
texter. I sina memoarer nämner Mill inte en sak, nämligen att han i sin ungdom fick tillbringa en natt
bakom galler, eftersom han hade spridit information om preventiva metoder för att förhindra
befolkningsökning. Mill var engagerad i politiska frågor. Man kan nog säga att han var delvis som en
svensk politisk ungdomsförbundare idag fast utan några jämnåriga att tala med.
En avgörande händelse inträffade när han i relativt ung ålder ställde sig frågan om han skulle vara en
lycklig människa om alla politiska reformer han förespråkade skulle genomföras. Han kunde inte med
säkerhet svara ja. Och då infann sig hans omtalade mentala kris. Den var inte värre än att han fortsatte
jobba på East Indian Office i London, men krisen ändrade hans livsuppfattning och tillvaro. Han
förstod att politik inte kunde eller borde vara allt i en människas liv, åtminstone kunde det inte vara det
i hans liv om han skulle bli lycklig. Han blev ganska snart sannolikt lycklig, orsaken hette Harriet
Taylor. Problemet var bara att Harriet Taylor var gift med Mr Taylor, en tobakshandlare. När denne så
småningom avlidit, gifte sig Harriet och John Stuart och fick några som det tycks lyckliga år
tillsammans. Sedan hon avlidit tog hennes dotter Helen Taylor hand om hushållet hos John Stuart Mill.
Harriet Taylor är liksom John Stuart Mill begravd i Avignon. Harriet Taylor dog 1858, året innan On
Liberty var publicerad. Men den var i stort klar i hennes livstid. På gravstenen står inristat delar av det
som är präntat som dedikation i On Liberty, nämligen en panegyrisk uppskattning av minnet av henne
som inspiratören och delvis författaren till allt det bästa i Mills författarskap. Om deras relation har F.
A. Hayek skrivit en särskild bok6.
I försättsbladet i On Liberty citeras Berlinuniversitetets grundare Wilhelm von Humboldt – om den
stora, ledande principen, nämligen den absoluta och väsentliga betydelsen av mänsklig utveckling i sin
rikaste mångfald.
»Human development in its richest diversity« – de är nyckelorden för Mill. Och redan här
framkommer en markering mot många utvecklingsoptimister under 1800-talet och även under 1900-
talet. Mill avser mänsklig utveckling i sin rikaste mångfald. Det är alltså inte utveckling åt ett visst håll
och allra minst på ett visst sätt. Även om »On Liberty« i första hand handlar om yttrandefrihet, är
boken i grunden ett försvar inte bara för pluralism i fråga om åsikter utan också pluralism i fråga om
lösningar.
Det Mill diskuterar, skriver han i introduktionen, är inte viljans frihet utan civil eller social frihet, dvs.
de sätt och de gränser för makt som legitimt kan utövas av samhället över individen.
Mill menar här med »samhället« verkligen hela samhället, inte bara staten. Kampen mellan frihet och
auktoritet är den mest utmärkande i historien, och med frihet menas skydd mot politiska härskares
tyranni. Målet för patrioterna var därför att sätta gräns för härskarens makt och det var denna gräns
som menades med frihet. Det skulle uppnås på två sätt. För det första genom politiska friheter och
rättigheter, som inte fick inskränkas. För det andra att härskaren skulle få sina åtgärder godkända
genom ett konstitutionellt råd som representerade samhället. Och under lång tid utgick människorna
från att det var inskränkningar i härskarens maktbefogenheter som var möjliga att uppnå, inte påverkan
på vem som skulle härska. Men så småningom kom utvecklingen med partiväsendet. Några började tro
att alltför mycket vikt hade lagts vid begränsningarna av makten; de begränsningarna var ju en resurs
mot härskare vars intressen antogs vara motsatta befolkningens. Föreställningen att folket inte har
något behov att begränsa makten över sig självt kan förefalla axiomatisk när en folklig regering var
något som bara kunde drömmas om, skriver Mill. Men så småningom blev det efter den franska
revolutionen tydligt att sådana fraser som »självstyre« och »folkets makt över sig självt« inte återger
den verkliga innebörden av förhållandena. Det »folk« som skall utöva makten är inte alltid samma
människor som makten utövas över. Och det självstyre som talades om är inte vars och ens makt över
sig själv utan vars och ens makt över alla andra. Folkets vilja är inte allas vilja utan majoritetens.
Föremålet för Mills essä är, skriver han, att lägga fast en mycket enkel princip som skall röra såväl
regeringars som allmänna opinioners moraliska tryck mot enskilda individer, och den principen är att
det enda skäl som mänskligheten är tillåten, individuellt eller kollektivt, att ingripa i andra individers
handlingsfrihet är för att skydda sig själv. Över sig själv, över sin egen kropp och eget sinne är
individen suverän.
Det är kanske, skriver Mill, knappast nödvändigt att påpeka att denna doktrin är tillämpbar endast på
människor som är mogna individer. Och här kommer något som är centralt i Mills hela författarskap,
det som engelsmän kallar litet slagordsmässigt »a question of maturity«, men som för Mill är en fråga
om när man bör tillämpa hans principer. Barn skall inte ha samma frihet som vuxna och de som måste
tas om hand av andra måste beskyddas mot sina egna handlingar likaväl som mot omgivningens
skador. Samma sak gäller delar av ett samhälle som inte nått tillräcklig mognad – där kan inte friheten
vara lika stor. Despotism, skriver Mill, är ett legitimt regeringssätt för att hantera barbarer under
förutsättning att målet är deras förbättring. Friheten som princip har ingen tillämpning på något
förhållande som föregår den tidpunkt när mänskligheten blir tillräckligt kapabel för att kunna dra nytta
av en fri diskussion; intill dess återstår inget annat för människorna än att lyda en Akbar eller Karl den
store, om de är tillräckligt lyckliga att finna någon. Men så snart mänskligheten nått kapaciteten att
kunna styra sig själva och sina egna förbättringar, är despotism inte längre acceptabel.
Mänsklig frihet består av tre delar, säger Mill. Den första är samvetsfriheten, att tänka och tycka fritt.
Den andra är friheten till olika smaker och uppföranden, att göra som vi vill och ta konsekvenserna av
det utan hinder från andra människor, så länge vi inte skadar dem även om de skulle finna vårt
uppförande dumt, perverst eller fel. För det tredje föreningsfriheten, att kunna samlas i gemensamma
syften. Mänskligheten är en större vinnare på att låta var och en leva på ett sätt som förefaller bra för
var och en än att tvinga var och en leva på ett sätt som förefaller bra för resten. Mill noterar, att några
av de moderna reformatorer som har placerat sig själva i starkaste opposition till gamla religioner
numera inte står dessa efter i sin strävan efter andlig dominans. Auguste Comte, som Mill brevväxlade
med och som han ofta av historiker sätts i nära samband med, han eftersträvar att etablera en despotism
i samhället över individen som går utöver någonting som funnits i de politiska idealen hos de mest
rigida bland antikens filosofer, noterar Mill. Detta är en förtida replik till alla anhängare av det som F.
A. Hayek kom att kalla »constructive rationalism«, dvs. den entusiastiske, välvillige centralbyråkraten.
Men bortsett från besynnerliga och särskilda tendenser hos individuella tänkare, så finns det också i
världen i stort en böjelse för att utöka samhällets makt över individen både genom opinion och genom
lagstiftning, menar Mill. Mänsklighetens disposition, vare sig det gäller härskare eller vanliga
medborgare, är att försöka trycka sina egna opinioner och böjelser som ett mönster på andra och denna
läggning är så energiskt understödd av de bästa och sämsta känslor inbyggda i den mänskliga naturen
att det knappast finns någon gräns utom brist på makt; eftersom makten inte minskar, utan växer
såvida inte en stark barriär av moraliska övertygelser kan resas mot detta missförhållande, så måste vi
anta under nuvarande förhållanden, att makten växer och att friheten minskar, skriver Mill.
Ibland sägs att 1800-tals liberalerna var naiva utvecklingsoptimister. Att påstå det generellt är fel.
Enskilda individer kan ha varit det, att Mill skulle vara det stämmer inte.
I nästa kapitel kommer Mill in på tanke- och diskussionsfriheten. Här återfinner vi den klassiska
formuleringen, att om hela mänskligheten utom en person vore av samma uppfattning och denna
person hade motsatt uppfattning, då skulle mänskligheten inte ha mer rätt att tysta den personen än den
personen skulle ha rätt att tysta resten av mänskligheten om han hade tagit makten. Vi kan aldrig vara
säkra på, skriver Mill, att den opinion som vi söker stävja är falsk, och även om vi vore säkra skulle
det ändå vara en ond sak. Alla försök att dämpa diskussion förutsätter en ofelbarhetstanke om den egna
förmågan.
Det sägs att sanningen alltid triumferar över förföljelsen. Det är ett av dessa trevliga falska påståenden
som människor repeterar en efter en tills de blir vanliga talesätt men som all erfarenhet dementerar,
skriver Mill. »Vad våldet må skapa är vanskligt och kort, det dör som en stormvind i öknen bort« skrev
Esaias Tegnér i Det eviga i en för många svenskar välkänd dikt apropå Napoleon Bonapartes framfart.
Det var en idealistisk inställning hos Tegnér. Mill äger inte denna idealistiska uppfattning. Historien är
full av tillfällen där sanningen trycktes ned av förföljelsen; om den inte trycks ned för evigt så måste
den i alla fall tryckas tillbaka för århundraden. Ta t.ex. den religiösa opinionen; reformationen bröt ut
åtminstone tjugo gånger före Luther och slogs ned. Överallt där förföljelsen sattes in även efter Luther
var den framgångsrik.
I Spanien, Italien, Flandern, Österrikiska imperiet rotades protestantismen ut och det hade varit fallet i
England om drottning Mary hade levt och Drottning Elisabeth hade dött. Ingen resonabel person kan
tvivla på att kristendomen hade blivit utrotad i romerska imperiet om det inte varit så att den blivit
relativt dominerande då förföljelserna var tillfälliga och kortvariga, säger Mill.
Men Mill drar tillbaka något av sin illusionslösa, närmast cyniska, verklighetsbeskrivning. Den
verkliga fördel, som sanningen har, består i att om en åsikt är riktig så kan den utrotas en, två eller
många gånger men inom loppet av några år kommer i allmänhet finnas personer som återupptäcker
åsikten och någon av dem kommer att göra det i omständigheter utan förtryck och förföljelse – och då
kommer uppfattningen att spridas.
Skulle en sak vara sann så måste sanningen ändå alltid ifrågasättas. Den fatala tendensen hos
mänskligheten att låta bli att tänka på saker som inte längre förefaller tveksamma, den tendensen är
orsaken till hälften av dess fel, menar Mill, som antar att detta kommer att bli allt viktigare. Ju mer
mänskligheten förbättras, kommer antalet doktriner som inte längre någon ifrågasätter konstant att öka.
I nästa kapitel, nr 3, om individualiteten som ett av elementen för välbefinnandet, undersöker Mill
argumenten, om människor ska få handla hur de vill, alltså lösningspluralismen. I korthet säger Mill,
att i saker som i första hand inte berör andra skall individualiteten gälla. Det svåraste i att upprätthålla
den principen är, enligt Mill, inte att bedöma medlen för att förverkliga målet utan den likgiltighet som
människor i allmänhet har till målet i sig. Det allvarliga är att individuell spontanitet knappast
uppmärksammas av menige man som om den skulle ha ett egenvärde. Majoriteten är tillfredsställd
med hur den lever idag och kan inte inse varför det sättet inte också skulle passa alla andra.
Människor måste ha tillåtelse, ha möjlighet att utvecklas. Det är visserligen sant att de sätt som de
flesta människor kan utveckla sig själva inte innebär egentligen en möjlighet till utveckling för andra
om dessa andra skulle göra samma sak. Det är bara ett fåtal människor som kommer på något nytt som
andra kan ha nytta av, men dessa få är, skriver Mill, saltet på jorden. Utan dem skulle mänskligt liv bli
en stagnerande pool. Personer med geniala egenskaper kommer alltid att vara en liten minoritet, men
för att de ska finnas är det nödvändigt att förbereda marken så dessa kan växa; genier kan andas fritt i
atmosfär av frihet och genier är per definition mer individuella än några andra människor. Jag
understryker alltså starkt vikten av genier, säger Mill, och nödvändigheten att tillåta var och en att
utvecklas fritt i tanke och i praktik och jag är väl medveten om att ingen vill förneka detta i teorin men
också att nästan alla i realiteten är totalt likgiltiga till detta. Men ingenting har gjorts som inte någon
gång någon var först med att göra och alla goda saker som existerar är frukten av originalitet, skriver
Mill.
En nykter sanning är, konkluderar han, att vad för slags hyllning som än ges verklig eller förment
mental överlägsenhet, så är den allmänna tendensen i världen att ge medelmåttan en stigande makt. För
tillfället är individerna förlorade i massan och den enda makt som förtjänar namn är den som massan
kan ge. Detta är sant såväl i de moraliska och sociala relationerna i privatlivet som i publika
angelägenheter. Jag beklagar inte allt detta, säger Mill med en typisk vändning, jag tror inte att något
bättre är möjligt som allmän regel med det nuvarande låga tillståndet hos mänskligheten. Men det
hindrar inte att medelmåttighetens regering också är en medelmåttig regering.
Mill har blivit anklagad för att vara elitist men bara några rader längre ner tillbakavisar han denna
anklagelse. Jag är inte den som förespråkar någon slags dyrkan av hjältar eller som applåderar den
starke mannen som med sitt geni med tvång griper styrelsen i världen. Det enda som jag anser att ett
geni kan kräva är frihet att peka ut vägen. Makten att tvinga andra är inte bara inkonsistent med
friheten och utvecklingen utan korrumperar dessutom den starke mannen själv. Genomsnittet för
mänskligheten är inte bara moderat intellekt utan också moderata böjelser, noterar Mill, och vad gäller
energi så finns det knappast någon möjlighet att vara energisk i detta land, alltså England, förutom i
affärslivet. Sedan kommer Mill med sina berömda formuleringar om vanans tyranni. »The Despotism
of Custom« är överallt det stående hindret för mänskligt framåtskridande.
I kapitlet om gränserna för samhällets auktoritet över individen stryker Mill under, att det är ett stort
missförstånd att tro att hans uppfattning innebär en självisk likgiltighet, att människor inte skulle ha
något att göra med varandras liv, att inte bry sig om hur det går för andra om det inte är i deras eget
intresse. Tvärtom, menar Mill, behövs en stor ökning av ideellt engagemang för att förbättra villkoren
för andra. Med hänsyn tagen till sina egna känslor och förhållanden har den mest ordinära man eller
kvinna kunskaper som långt överträffar andras för att bedöma de egna förhållandena. Mill betonar hur
viktigt det är med individuell spontanitet. En nutida läsare associerar till F. A. Hayeks »spontaneous
order«.
En annan av Mills berömda formuleringar är följande: »när vi jämför den synliga respekten hos
mänskligheten för frihet med den synliga bristen på respekt för frihet, kan vi få uppfattningen att en
person har en oförytterlig rättighet att skada andra och ingen rätt alls att behaga sig själv utan att skada
någon annan«.
Det är naturligtvis möjligt att läsa John Stuart Mill på olika sätt, och en förkortad framställning gör
honom inte full rättvisa. En och annan vill kanske pressa in den egna åsiktskartan hos Mill. Men en
ståndpunkt blir ju varken bättre eller sämre för att Mill uttryckte den. Men Mill var en logisk tänkare,
och den som instämmer i hans allmänna grundsatser men inte i hans slutsatser har ett problem –
alternativet är att man kan visa att Mill hade ett problem.
I det följande skall jag ta upp några aktuella frågor och belysa dem som jag tror Mill skulle ha gjort.
Den första frågan gäller fundamentalismen i världen, inte minst så kallad religiös fundamentalism.
Mill, som var mycket noga med orden, skulle ha noterat att massmedias användning av ordet
fundamentalism ofta är missvisande. Mill själv är ju ett exempel på fundamentalism när det gäller
inställningen till yttrandefrihet. Endast den som inte har några grundade uppfattningar kan ju frita sig
från alla beskyllningar för att vara fundamentalist. Vad massmedia menar med fundamentalism är i
själva verket något annat, nämligen en fanatisk tillämpning av en doktrin som fundamentalisten vill
tvinga andra att omfatta. Det har i första hand inte med religion eller politik att göra. Det går, som den
svenska historikern Harald Hjärne en gång formulerade det, »en fin gräns mellan lågande entusiasm
och blind fanatism«. Mill skulle ha hävdat, att många människor, särskilt de omogna, tenderar att
automatiskt utgå från att den egna världsuppfattningen är den sanna och de egna slutsatserna de
odisputabelt riktiga och att därför alla människor bör tycka likadant. Människor med denna inskränkta
uppfattning blir livsfarliga för andra, om de får en stark övertygelse, vare sig den är av religiös eller
politisk karaktär eller på annat sätt berör förhållandena till andra människor. Det är typiskt att när
religionen var det dominerande, var den religiösa intoleransen som starkast. När politiken blivit
dominerande under 1900-talet har intoleransen gällt politiska frågor. Det är alltså inte fel på religion
eller politik, utan det är kombinationen av mental inskränkthet och starkt religiöst eller politiskt
engagemang som är fatal. Här finns naturligtvis ett dilemma för de flesta tänkande människor,
nämligen att den som är självsäker har lätt för att handla medan den som är osäker och ser många
handlingsalternativ kan tveka länge. Mill skulle kanske ha sagt att handlingsmänniskor borde träna sin
analysförmåga och analytiskt lagda individer borde träna sin förmåga att gå från ord till handling.
Min andra punkt gäller Europa. Få européer har varit så bildade som Mill. Han lärde sig grekiska vid 3
års ålder, kunde latin som tonåring, var inläst på klassikerna, bodde under flera år i Frankrike. Han
brevväxlade med tysken Wilhelm von Humboldt och han var i sitt dagliga arbete upptagen med vad
som hände i Indien. Det låg nära till hands för honom att jämföra dåtidens Europa med det historiska
Kina. Och Kina var för honom ett avskräckande exempel. Den moderna inställningen i England hos
allmänna opinionen är i en oorganiserad form vad den kinesiska systemet i utbildning och politik är i
organiserad. Och om inte individualismen skall kunna bekämpa detta ok så kommer Europa trots sina
nobla bekännelser till kristendomen att tendera att bli ett annat Kina. Men vad är det som hittills
hindrat Europa från att stelna som Kina, frågar sig Mill. Jo, det som gjort den europeiska familjen av
nationer till en förbättrande istället för stationär hemvist för mänskligheten är inte någon överlägsenhet
i sig utan överlägsenheten är istället effekten av den remarkabla mångfalden i karaktär och kultur.
Individer, klasser, nationer har varit extremt olika varandra; de har valt en mängd olika levnadsstilar,
var och en har lett till något värdefullt. Vid varje period har de som gått på olika stigar varit intoleranta
mot varandra och var och en har trott att det vore utmärkt om resten gått på samma sätt som de själva.
Men deras försök att inskränka andras utveckling har inte haft någon permanent framgång och varje
särskild egenart har med tiden lyckats påverka och förbättra andra delar i Europa. Europa är enligt min
bedömning, säger Mill, helt och hållet beroende av denna pluralism av olika levnadsvillkor i sin
framgång och mångsidiga utveckling, men Europa har redan börjat äga denna fördel i en påtagligt
lägre grad.
En sentida betraktare kan naturligtvis invända att nu har det gått bra för Amerikas förenta stater så
varför skulle det inte kunna gå bra för Europas förenta stater. Men det var inte den franska dirigismen
som präglade uppbyggandet av Amerikas förenta stater. Var och en som är det minsta förtrogen med
hur arbetet bedrivs i de europeiska institutionerna i Bryssel, vet att ingen nations arbetssätt har så
påverkat den europeiska unionen som Frankrike. Och naturligtvis skulle inte Mill ha accepterat att
ställas i en fålla där han skulle säga ja till Europa eller i en annan fålla där han skulle säga nej. Ja eller
nej till en kontinent är ett enkelt politiskt slagord men ingen politisk lösning. Det kan endast
godkännas som ett svar i en tävling i geografikunskap. Europa har genomlidit två världskrig, inte
därför att några har velat splittra utan istället velat härska och ena. Det är toleransen och
frihetslidelsen, inte den geografiska enhetens storlek, som avgör om det blir krig eller fred.
Subsidiariteten är en bra idé, dess konstitutionella motsvarighet är en författningsmässigt reglerad
maktfördelning mellan olika organ. Hela eu:s utveckling har påverkats av två motstridiga synfält,
individualism och enhetslösningar. Mills frihetsanalys bör vara närvarande i eu:s vardag. Då blir i
Europa en utveckling i sin rikaste mångfald.
I Europa och USA idag förekommer kvotering vid utnyttjandet av vissa statliga förmåner, t.ex. statliga
utbildningsplatser eller statsbidrag. Mill hade sannolikt varit tveksam till detta. Han skriver på ett ställe
om »The spirit of improvement«, alltså lidelsen för förbättring, att den inte alltid är en lidelse för
frihet. Förbättringen kan påtvingas en ovillig befolkning och frihetslidelsen kan ibland alliera sig själv
temporärt med förbättringens motståndare. Men den stadigvarande källan till förbättring är frihet,
eftersom den ger upphov till lika många olika självständiga beslutscentra till förbättring som det finns
individer. Argumenten för och emot kvotering är idag i Sverige väl kända. Den mest kända politiska
kvoteringen i vårt land avskaffades 1866 när ståndsriksdagen försvann. Mill var den förste i en
parlamentarisk församling som yrkade på kvinnlig rösträtt, när han satt som ledamot för valkretsen
Westminster 1865–1868. Hans bok om »The Subjection of Women« är ett pionjärverk när det gäller
kvinnans medborgerliga rättigheter. Det var just för att kvinnor behandlades som grupp som de
trycktes ner.
Mill skulle sannolikt vara för lika juridiska rättigheter för heterosexuella och homosexuella. Kanske
skulle han ha noterat att tendensen i många västländer tycks vara, att när det gäller privata
familjeförhållanden, har staten blivit könsblind, men när det gäller offentliga tjänster och
utbildningsplatser, har staten börjat ta hänsyn till kön som gruppegenskap med eget meritvärde.
Självklart hade Mill med energi påpekat att mångfald på grund av frihet är något väsensskilt från
mångfald på grund av tvång.
Den främsta samtida kritikern till Mills bok »On Liberty« var James Fitzjames Stephen som kom ut
men en svidande vidräkning några månader före Mills död. Mill kommenterade att Stephen hade
missuppfattat alltihopa. Jag tror att Mill hade rätt i detta kategoriska omdöme, emellertid är Stephens
bok välformulerad. Stephen är idag ett bortglömt namn, men hans dotter Virginia, känd som Virginia
Woolf, betonade vikten av att ha ett eget rum. Här finns kanske en koppling mellan den som i teorin
hårt angrep Mills frihetstankar och den som inte gav mycket utrymme för sin dotter i hennes vardag.
Vad Mill skulle säga om dagens skatter i Europa kan man fundera över. Det framgår inte av »On
Liberty«. Han reviderade sina böcker om ekonomi ganska ofta. Han var för en närmast konfiskatorisk
arvsbeskattning men samtidigt emot varje beskattning som skulle hindra den som arbetade att
egentligen i praktiken äga den egna inkomsten. Det fanns en viss logik i detta, inkomsten av det egna
arbetet skulle man behålla men att ärva skulle man inte ha rätt till. Men skattefrågan tog inte stor del av
Mills tid, lika litet som skatterna på den tiden tog mycket av hans inkomster. Mill var ingen anhängare
av förbud i allmänhet, men ibland kan en mycket hög skatt vara lika effektiv som ett förbud. Om till
exempel tidningspapper belades med extra höga skatter, skulle tryckfriheten onekligen begränsas. Om
Internet kommer att beskattas kommer omfattningen av Internetanvändningen att minska. Men om
staten eller staterna använder dessa skattepengar till att ge datorer till de som inte har datorer, ökar det
då inte friheten? Ja, med sådana argument är vi tillbaka i de ordtrollerier som Isaiah Berlin har rett ut
med begreppen negativ och positiv frihet7. Negativ frihet är just rätten att ingen annan skall kunna
ingripa i min egen disposition av mina egna pengar. Den positiva friheten eller frigörelsen är just
politiska regimers rätt att göra vad som helst med alla människors pengar. I det läget kommer många
att önska sig ett eget rum. När skatterna når en viss nivå blir dessa en tydlig frihetsinskränkning för de
individer som betalar skatt. Och det gäller oavsett vad skatterna finansierar. I krig och krigsfara är det
uppenbart att en sådan frihetsinskränkning kan vara motiverad för att en nation och dess befolkning
skall överleva. Men i fredstid gäller närmast motsatsen.
Den tekniska utvecklingen går allt snabbare. Mill gjorde en total felbedömning när han i ett kapitel i en
annan bok spådde att den tekniska utvecklingen var mer eller mindre över och att tiden var inne för
The Stationary State, den stationära staten. Men även liberala filosofer har väl rätt att slumra till
ibland.
Ett exempel på att den tekniska utvecklingen just nu står inför ett skede, som kan få avgörande
återverkningar beroende på hur vi hanterar de filosofiska och idémässiga utgångspunkterna, gäller
penningväsendets omvandling. Det är inte osannolikt att vi inom tio år kommer att inom den
utvecklade världen göra de allra flesta även små affärstransaktioner elektroniskt, inte bara mellan
företag utan också mellan individer och även över nationsgränser. Svårigheten för en statsmakt att
kontrollera medborgarnas ekonomiska aktiviteter kräver nya principiella ställningstaganden.
I en nyligen utkommen bok i USA, »The End of Money and the Struggle for Financial Privacy« av
Richard Rahn8, tidigare vice president och chief economist i u.s. Chamber of Commerce, pekar denne
på att de existerande skillnaderna mellan pengar, varor, service och tillgångar kommer att suddas ut ju
mer utbytbara de blir. När definitionen på pengar blir oklar, kan värden snabbt omvandlas till något
annat och flyttas om överallt till vilken plats som helst i världen utan att något papper eller någon
signal kommer att vara möjlig att beskatta. Denna möjlighet öppnas genom att individen kan få
elektroniska banknoteringar certifierade utan att den som ställer ut det vet vem som är mottagaren. Och
smart card kan då få samma anonymitet som papperspengar. Vad är då problemet? Jo, i detta läge har
regeringar två möjligheter, skriver Richard Rahn. Att bevara dagens system och utnyttja tekniken så att
varje investering och varje utgift av varje person blir känd för skattemyndigheterna – eller avstå från
denna totala detaljkontroll. I denna nya värld av digital frihet finns det ingen halvvägslösning, för om
någon privat sfär tillåts kommer ju all känslig information att gömmas den vägen av den enskilda
individen. Straff kommer inte att vara avskräckande eftersom upptäcktsrisken är minimal, för att inte
säga obefintlig; den nya tekniken innebär ju detta. En regering som försöker att bli allvetande är dömd
att misslyckas praktiskt och politiskt. Icke desto mindre, menar Rahn, så kommer försök att installera
en Big Brothermyndighet att minska fördelarna med den digitala åldern lika mycket som friheten
kommer att inskränkas för människorna. Mill skulle säkert ha lagt märke till – och oroat sig för – hur
de nya betalningssystemen gör det möjligt både för privata kortutgivare och myndigheter att kartlägga
enskilda individers konsumtionsmönster.
Om regeringars ingrepp i ekonomin var Mill principfast. Han talar om en »great evil«, en stor ondska,
att ge onödigt mycket makt till dem. Han exemplifierar med vägarna, järnvägarna, bankerna,
försäkringsbolagen, de stora aktiebolagen, den publika omvårdnaden. Om alla dessa vore delar av
regeringen och dessutom de municipala myndigheterna, lokalstyrelserna, då skulle inte all frihet för
pressen och en demokratisk författning göra detta land till fritt annat än till namnet, menade Mill. Hur
står det till med Europa idag? Hur är det med vägarna, med järnvägarna, med bankerna,
försäkringsbolagen, socialförsäkringarna, de stora aktiebolagen, ägandet via fonder, institutioner,
universitet, sjukvården. Är inte de alla på olika sätt offentligt styrda via våra regeringar och politiska
organ?
Och det är naturligtvis så att den som ifrågasätter allt detta, den personen är inte mainstream, även om
det ordet knappast fanns i Mills vokabulär. Men samtidigt kan man säga att Mill överskattade
regeringarnas möjligheter att styra dessa väldiga enheter. Det har blivit större frihet inom respektive
regeringsorgan och institutioner än det var på Mills tid eller som Mill föreställde sig det skulle vara om
alla dessa aktiviteter kom under politiskt styre. Det har blivit ökat formellt inflytande för regeringarna
när den allmänna rösträtten utvidgats och demokratin ökat, men det folkliga inflytandet över
institutionerna är tämligen begränsat i praktiken. Så är åtminstone min tolkning. När det gäller
universiteten är det bara bra för forskningens frihet, liksom för sjukvården. Vem skulle vilja bli
opererad av ett landstingsråd istället för en överläkare? Expertisen och vikten av kunskap har erkänts
alltmer trots Mills pessimistiska spådomar. Delvis kan man säga att en ny elit har uppkommit som
fortsätter att styra verksamheten även om principerna för finansiering av aktiviteterna är annorlunda än
vad Mill tänkte sig. Delvis har också den tekniska utvecklingen gått så snabbt att den har tillåtit att
många verksamhetsområden drivs med omfattande ineffektivitet. Det gör inte så förtvivlat mycket om
flygplanen är försenade; det går trots allt mycket fortare än hästdroskorna på Londons gator på Mills
tid. Och köerna till att prova hörapparater accepteras i Sverige, därför att äldre människor har vant sig
– vanans tyranni igen.
Mills On Liberty handlade både om vad statsmakten bör göra och inte bör göra och vad människorna
som privatpersoner bör tillåta andra människor att göra. Med slutorden talar han om staten med stort S.
Värdet av en Stat i det långa loppet är värdet av de individer som den består av och en stat som
försenar utvecklingen av individernas mentala utveckling och förhöjning till lite mer än administrativ
skicklighet eller till det som förefaller vara naturligt i vardagens bestyr – en sådan stat förminskar
andligen sina människor och gör det för att de skall vara böjbara instrument i statens händer för varje
ändamål. Men den staten skall finna att med inskränkta människor kan inga stora saker skapas.
Mill är självklart aktuell i vår tid. Yttrandefriheten var viktig på Mills tid när ingen talade i telefon.
Den är viktig idag, när varannan nu levande människa fortfarande inte talat i telefon. Den tekniska
utvecklingen har ökat klyftan mellan människors levnadsnivåer. Men temporärt. Just för att öka
framstegstakten behöver nya lösningar tillåtas, även – och inte minst – när de flesta finner dem
onödiga.
Och när en miljard kineser saknar yttrandefrihet, bekräftar det Mills bild av Kina som fortfarande
monolitiskt – samtidigt som det förstärker värdet av hans budskap om utveckling i sin rikaste
mångfald.
Även om Mills alla idéer om frihet skulle vara förverkligade överallt, skulle de snart hotas av
förslitning om de behandlades som mekaniska ting istället för som levande. Friheten är en planta som
måste vårdas, som kan gå under – inte av förslitning men av dålig jordmån och glömska. Därför stärks
friheten, när människor tänker på den och diskuterar den. Och därför försvagas ofrihet och förtryck av
tanke och diskussion.
Om du besöker Avignon, bege dig till Avenue Stuart Mill, och den kyrkogård där Harriet Taylor och
John Stuart Mill är begravda. I närheten av kyrkogården finns en blomsteraffär; köp en blomma och
lägg den på graven. Den engelske liberale partiledaren Jo Grimond sa en gång att döda liberaler har
inga röster. Det stämmer att de har »no votes«, men de kan fortfarande ha »a voice«. John Stuart Mills
röst hörs än.
Noter
Citaten är ur On Liberty och översättningen min egen från 1972 års utgåva av 1910 års edition på J.M.
Dantons & Sons Ltd London, edited by H.B. Acton. I denna volym ingår också Utilitarianism och
Representative Government.
1 Bertil Ohlin: »Demokratin, ekonomin och friheten« (Ekerlids förlag, 1999, sid 26)
2 C.-J. Westholm: »Ratio och universalitet. J.S. Mill och dagens demokratidebatt« (Rabén &
Sjögren, 1976) Statsvetenskapliga Föreningen i Uppsala skrifter nr 72.
3 S. Smiles: »Självhjälp« (City University Press, 1998)
4 Voltaire: »Traktat om toleransen« (Prisma, 1964)
5 Paul Johnson: »A History of Christianity« (Atheneum, N.Y, 1987)
6 F.A. Hayek: »John Stuart Mill and Harriet Taylor: Their Friendship and Subsequent Marriage«
(Routledge and Kegan Paul, London, 1951)
7 Isaiah Berlin: »Four Essays on Liberty« (1969). På svenska »Fyra essäer om frihet«. (Ratio
1984)
8 R.W. Rahn: »The End of Money and the Struggle for Financial Privacy« (Discovery Institute
Press, 1999)