Pressa tillväxtens vänner på klarhet
Smedjan, nättidningen
Vi behöver en debatt mellan tillväxtvänner om vad vi menar. Metallordföranden Göran Johnsson representerar en variant av tillväxtfrämjande, som kan leda in i en återvändsgränd, eftersom den delvis har en felaktig verklighetsbeskrivning. För oss båda gäller, att det är bra om vi kan få en diskussion om tillväxtens förutsättningar, i stället för om vi ska ha tillväxt eller inte i Sverige.
"Pressa tillbaka tillväxtens fiender", löd rubriken på Göran Johnssons artikel i Dagens Nyheter den 14 oktober. Om syftet kan vi vara ense. Det är bättre med tillväxt än tillbakagång. Men Göran Johnssons artikel var representativ för mycket av det som sägs om tillväxten av dess vänner, som dessvärre är otillräckligt och oklart. Vi måste i Sverige få en debatt mellan tillväxtens vänner om vad vi menar. Göran Johnsson representerar en variant av tillväxtfrämjande, som kan leda in i en återvändsgränd, eftersom den delvis har en felaktig verklighetsbeskrivning.
Göran Johnsson, är hedervärd, men jag ifrågasätter delar av hans tillväxtstrategi. För oss båda gäller, att det är bra om vi kan få en diskussion om tillväxtens förutsättningar, i stället för om vi ska ha tillväxt eller inte i Sverige.
De som vill ha stagnation och tillbakagång har alltid möjlighet att välja det för egen del. Men de ska inte tillåtas tvinga någon annan att dela deras tillstånd. Späkning bör vara tillåten som individuell terapi, men inte tillåtas dominera det politiska samtalet.
Men låt oss först se vad vi är ense om:
EU-frågan och kärnkraften
Den blinda fläcken hos facket brukar annars uppträda då arbetslösa och låginkomsttagare inte antas reagera på ekonomiska stimuli, eftersom facket anser att a-kassa och låga inkomster ska ge ungefär samma ekonomisk utbyte. Inte heller högavlönade antas vara intresserade av ett ekonomiskt utbyte. Men även om det helt osannolikt vore så att bara 10-20 procent av den högavlönade arbetskraften reagerade på ekonomiska morötter, skulle det vara katastrofalt om 10-20 procent av arbetskraften skulle fråntas stimulanserna.
Eller för att tala klartext -- med dagens politiska språk om rättvisa och trakasserier: Göran Johnssons tillväxtstrategi är orättvis för dem som har erövrat kompetens som är efterfrågade på arbetsmarknaden. Johnssons tillväxtstrategi är inget annat än ett trakasseri mot de kompetenta, som ska betala en betydligt högre andel i inkomstskatt än andra.
Det är trevligare att leva, tycker nog de flesta, i ett samhälle som både kännetecknas av att prestationer belönas och av att inkomstskillnaderna inte är för stora. En rörlig arbetsmarknad och ett rörligt utbildningssystem som innebär möjligheter för låginkomsttagare att snabbt utbilda sig och för många andra att höja sin kompetens, medför en snabbare ekonomisk inkomstutjämning och en snabbare ekonomisk tillväxt, än ett system som innebär att den som utbildat sig i praktiken knappast tjänar någonting efter skatt på sina extra ansträngningar.
Tillväxtstrategi och straffbeskattning
I alla managementutbildningar, i allt ledarskap, är signalsystemet avgörande. Vilken signal ger egentligen det svenska skattesystemet, och Göran Johnssons tillväxtstrategi, när det å ena sidan sägs att det är viktigt att utbilda sig, att bli kompetent, men å andra sidan att den belöning som ett kompetent arbete medför ska straffbeskattas?
Denna blinda fläck måste socialdemokratin och LO förr eller senare göra upp med.
Och den blinda fläcken påverkar också den historiska verklighetsbeskrivningen. Göran Johnsson talar om "god socialdemokratisk politik som tidigare givit Sverige tillväxtnivåer i världsklass."
När svensk ekonomi växte som snabbast i hela Europa och som näst snabbast i världen efter Japan mellan 1870 och 1970, var för det första socialdemokraterna i regeringställning inte längre än under halva perioden. För det andra, under denna period var skattetrycket i genomsnitt hälften av det vi har i dag. De som röstade på Tage Erlander, trodde sannolikt på honom och på att han företrädde ett välfärdssamhälle. Ändå sägs nu några procents nedgång i den offentliga sektorns storlek innebära nedrustning av välfärden i Sverige. Det är ett skrattretande påstående, om det inte hade så stor betydelse för att dra ner den ekonomiska tillväxten. För det är just tillväxten som kan öka de fattigas levnadsstandard mer än någonting annat. Med 3,5 procents tillväxt per år under 20 år fördubblas levnadsstandarden i ett land. Ingen fördelningspolitik i världen kan ge så mycket till en stor grupp låginkomsttagare som just ekonomisk tillväxt.
Löneökningar och inflation
Ytterligare en sak som måste klarläggas i Johnssons tillväxtstrategi är hans positiva Europasyn. Han säger Ja till EU och ja EMU. Är det ovillkorligt? Vad säger han till sin tyske kollega i IG Metall, Klaus Zwickel, som dels har krävt en löneökning med 6,5 procent för sina medlemmar -- den tyska inflationen de sista tolv månaderna var 0,8 procent. Dels har han krävt övernationella förhandlingar och att alla metallarbetare i hela Europa skall läggas på den tyska nivån?
Om det är någon tillväxtfiende som behöver pressas tillbaka så är det Göran Johnssons kompis i Tyskland.
Det är sant att Sverige inte behövde ett tillväxtdepartement en gång i tiden för att få ekonomisk tillväxt. Men det är också sant, att det är bättre att ha ett nedrustningsdepartement än ett krigsdepartement, om man inte omedelbart vill starta ett krig. På samma sätt är det bättre med en tillväxtminister än en fördelningsminister. Svensk debatt har alltför länge haft ett övermått av koncentration på tillväxtfrågor, som inte speglar fördelningspolitikens möjligheter utan ger ett felaktigt sken av att dess potential är större än den i själva verket är.
Men just därför måste både tillväxtfrågor och Europafrågor nu uppriktigt och öppet diskuteras publikt mellan tillväxtvänner och Europavänner. Det räcker det inte längre att säga ja till Europa och ja till tillväxt; vi måste också fråga varandra hur. "The Empire of the future is the Empire of ideas", sa Winston Churchill någon gång före andra världskriget. Det gäller fortfarande. Tillväxt och Europa är begrepp, som måste fyllas med ett innehåll.
En tillväxt som är framdirigerad uppifrån, ett Europa som präglas av fransk centralisering och gammaldags kollektivism, är ingen önskedröm.
Men ett skapande Europa är eftersträvansvärt, ett Europa där det är viktigare att minska fattigdomen än att minska rikedomen.
Carl-Johan Westholm
tisdag 03, november 1998