Sverige behöver opinionsbildning för de skapande krafter som bär upp marknadsekonomin. Men istället dominerar lobbying där regeringen stryks medhårs i hopp om att nå enskilda favörer.

Den senaste tiden har allt fler ställt frågan om näringslivets roll i den politiska beslutsprocessen i Sverige – inte minst mot bakgrund av den förstärkta socialdemokratiska dominansen och de borgerliga partiernas tillstånd, där den inbördes kannibalismen är en orubbad drivkraft.

Hur har läget blivit sådant? Och kan och bör något göras?

Det uppkomna läget, som inte är nytt utan snarare en förstärkning av tidigare tendenser, har troligen två gamla huvudförklaringar. Den första är att tryggheten i den egna ekonomin, för det stora flertalet svenskar, är förknippad med en stor offentlig sektor, vars garant är en socialdemokratisk politik, förd av ett eller flera partier.

Den andra förklaringen är att denna första förklaring har en stark förankring i massmedierna. Språkbruket stöder denna verklighetsbild. "X-partiet vill satsa y miljarder på barnfamiljerna" är en typisk rubrik. I verkligheten vill x-partiet att skatter från många ska betala en grupp skattebetalares konsumtion. Det är inte tal om att bara x-partiets medlemmar ska finansiera denna "satsning".

Men det har dessutom under senare år tillkommit några nya faktorer som förklarar läget.

Den första är förlängningen av mandatperioden från tre till fyra år. I praktiken blev därmed tiden mellan två val närmast fördubblad. Motiveringen var att en regering skulle få mer tid att genomföra sin politik. Det ser vi nu i t ex utnämningspolitiken; om någon blir ordförande i en offentlig utredning eller ett statligt företag, är det mer än tidigare, en till den förda politiken anpasslig person, eller ett oförargligt uppdrag. Samma konformism märker många när forskningsanslag fördelas.

Många finner det inte lönt att offentligt opponera mot regeringspolitiken för att öka chansen till ett regeringsskifte om några år. I stället upplevs det som mer realistiskt att föra förtroliga samtal med dagens statsråd för att ändra politiken redan i dag. Att offentligt opponera minskar möjligheten till det senare.

Den andra faktorn är att allt fler av de stora företagen i Sverige ägs av utländska investerare. Deras tillsatta VD:ar för den svenska verksamheten har inte mycket intresse av den svenska politiken.

Den tredje faktorn är att svenska investerare flyttar utomlands med hela eller delar av sitt kapital. Då minskar intresset för svensk politik i takt med deras inbetalningar till svenska skattemyndigheter.

Denna tredje faktor har i sin tur stimulerat uppkomsten av en speciell näringslivsvariant av det s k politikerföraktet. De som ägnar sig åt politik i Sverige, vare sig de sitter i riksdagen eller deltar i den offentliga debatten, uppfattas som "losers". Vinnarna tar hem, eller snarare för ut, sitt kapital, och bereder sig på en trevlig egenfinansierad välfärd, utom räckhåll inte bara för den missunnsamma svenska folkmajoritetens nyfikenhet, utan också behagligt distanserat från "det politiska käbblet". De begriper inte varför någon vill ägna tid åt något så lönlöst – och olönsamt – som politik.

Detta är alltså läget – en säker regering, en modstulen borgerlig opposition och en avvaktande och hovsam näringslivsopinion.

Finns någon väg ut – eller bör företagen i Sverige "gilla läget"?

Agenda för ändring
Åtminstone fem saker bör observeras, om det ska bli en ändring.

För det första är det fel att tro att Sverige präglas av marknadsekonomi. Det mesta av betalningen för ett jobb går till någon annan än den som jobbar. Många svenskar är bidragsberoende. Se bara på vilket liv det blir om ett bidrag skulle minska, jämfört med den stillhet med vilken den höga arbetslösheten betraktas. Om någon ser brister i Sveriges ekonomi, är det därför ett misstag, som många gör, att tro att det beror på att den offentliga sektorn har nedrustat.

För det andra är det fel att tro att det inte går att bli rik i Sverige. Det går alldeles utmärkt, med rätta affärsidéer, rätt tajming, och rätta skattekonsulter. Här har socialdemokratiska politiker – som före ett val vill ta åt sig äran av att det inte går, och borgerliga – som klagar på att det inte går, ett gemensamt intresse av att framställa verkligheten felaktigt, av motsatta skäl.

Men behövs det inte kapitalism för alla om en del människor ska kunna bygga upp en egen förmögenhet? Inte alls – det behövs bara en möjlighet att bli rik. Kapitalismens princip är att den möjligheten bygger på att tillräckligt många andra frivilligt köper den aktuella varan eller tjänsten.

I en blandekonomi som den svenska råder den råa socialliberalismen, nämligen upptrappad socialisering av löntagarnas inkomster – låg skatt för de riktigt förmögna. Det löntagarvänliga klimatet är avlägset. Småföretagare och nyföretagare får ta enorma risker för att komma igång. Lyckas de passera arbetsmarknadsregleringarnas och skattebyråkratins smala sund, då väntar den fria oceanen. Men sundet är smalt, och alltför många duktiga entreprenörer går på grund, och nya jobb skapas därför inte i den takt som den mänskliga förmågan annars skulle ha levererat.

Vi har alltså den märkliga kombinationen i Sverige av några alltför få, välförtjänt framgångsrika företagare – som präglar bilden av kapitalismens triumf – och alltför många företagare som hindras, vilket ger upphov till misströstan och berättigat missnöje.

Denna kluvna verklighet för företagsamheten i Sverige måste lyftas fram – annars blir den samlade bilden för medelsvensken förvirrande och närmast obegriplig.

Gruppintresse och särintresse
För det tredje måste skillnaden mellan gruppintresse och särintresse göras kristallklar. Att företräda ett gruppintresse är att alltid bekämpa diskriminering av den egna gruppen, t ex särskilt höga skatter eller hämmande regler för just den egna gruppen. Det är ett högst vällovligt syfte.

Ett särintresse är visserligen också av intresse för en grupp, men till sin karaktär rakt motsatt. Det är att av statsmakten söka förmåner och favörer för den egna verksamheten på andra gruppers bekostnad, t ex lägre moms för den egna branschens produkter, eller en statlig reglering av någon tung utgift, t ex lokalhyran. En företagsamhet som via sina organisationer skulle företräda ett särintresse hamnar lätt i regeringens knä även i andra frågor. Om lokalhyror ska regleras, varför då inte också priserna på de varor som säljs i lokalerna?

För det fjärde är det viktigt att observera skillnaden mellan lobbying och opinionsbildning. Är det favörer för den egna branschen som ska utverkas, då kan lobbying vara effektivast – privilegier fås enklare i departementsrum än via debattartiklar. Men ska något större allmänt intresse uppnås, då måste allmänheten engageras. Lobbying är att äta middag med regeringen. Då får man acceptera vad som bjuds. En långsiktig opinionsbildning bestämmer menyn, d v s opinionsklimatet.

För det femte måste, även när de gäller opinionsbildning, kompetensen erkännas. Ingen ifrågasätter ingenjörens tekniska försteg när det gäller att konstruera en produkt, eller säljarens skicklighet att sälja. Men när det gäller utvecklingen och försvaret av de skapande idéer som bär upp marknadsekonomin är det ofta hela havet stormar som gäller. Eftersom det är lätt att tycka till, kan det bli för mycket av glad amatörism eller argsint missnöje. Utan en genomtänkt idé om helheten kan opinionsbildning med de bästa avsikter degenerera till lobbying för särintressen.

Carl-Johan Westholm