Stateblind.eu
Carl-Johan Westholm’s personal blog
Time saving text: uncommon comments with common sense
ARCHIVES
mars 2019 (2) februari 2019 (1) december 2018 (1) november 2018 (2) september 2018 (1) juli 2018 (1) maj 2018 (2) april 2018 (1) mars 2018 (1) februari 2018 (2) januari 2018 (1) december 2017 (1) november 2017 (1) oktober 2017 (1) augusti 2017 (1) juli 2017 (1) juni 2017 (2) februari 2017 (2) januari 2017 (1) november 2016 (1) september 2016 (2) augusti 2016 (1) juni 2016 (2) maj 2016 (2) mars 2016 (2) januari 2016 (1) december 2015 (1) november 2015 (3) oktober 2015 (1) september 2015 (1) augusti 2015 (1) juni 2015 (1) maj 2015 (1) april 2015 (2) mars 2015 (1) januari 2015 (2) december 2014 (2) november 2014 (1) oktober 2014 (2) juni 2014 (3) maj 2014 (2) april 2014 (3) mars 2014 (3) februari 2014 (1) januari 2014 (1) december 2013 (3) november 2013 (1) oktober 2013 (1) augusti 2013 (2) maj 2013 (4) april 2013 (1) mars 2013 (2) februari 2013 (1) januari 2013 (2) december 2012 (1) november 2012 (1) oktober 2012 (3) september 2012 (1) juli 2012 (1) maj 2012 (2) april 2012 (1) februari 2012 (2) januari 2012 (5) december 2011 (1) november 2011 (1) oktober 2011 (3) september 2011 (2) augusti 2011 (1) juli 2011 (1) juni 2011 (2) maj 2011 (2) april 2011 (2) mars 2011 (1) februari 2011 (2) januari 2011 (2) december 2010 (2) november 2010 (2) oktober 2010 (2) september 2010 (2) augusti 2010 (1) juli 2010 (1) juni 2010 (1) maj 2010 (1) april 2010 (1) mars 2010 (2) februari 2010 (2) januari 2010 (1) december 2009 (2) november 2009 (1) oktober 2009 (3) september 2009 (2) augusti 2009 (1) juli 2009 (1) juni 2009 (1) maj 2009 (2) april 2009 (3) mars 2009 (2) februari 2009 (1) januari 2009 (1) december 2008 (4) november 2008 (2) oktober 2008 (1) september 2008 (1) augusti 2008 (1) juli 2008 (1) juni 2008 (2) maj 2008 (1) april 2008 (2) mars 2008 (1) februari 2008 (1) januari 2008 (1) december 2007 (1) november 2007 (2) oktober 2007 (1) september 2007 (1) augusti 2007 (1) juli 2007 (2) juni 2007 (2) maj 2007 (2) april 2007 (2) mars 2007 (2) februari 2007 (1) januari 2007 (1) december 2006 (1) november 2006 (2) oktober 2006 (1) september 2006 (2) augusti 2006 (1) juli 2006 (1) juni 2006 (2) maj 2006 (1) april 2006 (1) mars 2006 (1) februari 2006 (2) januari 2006 (1) december 2005 (1) september 2005 (1) juli 2005 (1) april 2005 (1) februari 2005 (1) december 2004 (1) november 2004 (1) oktober 2004 (1) juni 2004 (1) mars 2004 (1) november 2003 (1) augusti 2003 (1) maj 2003 (1) mars 2003 (1) februari 2003 (1) oktober 2002 (1) mars 2002 (1) oktober 1999 (1) november 1998 (1) april 1996 (1) april 1995 (1) januari 1994 (1) mars 1976 (1)
Booklets (PDF)
Article
Bloggtoppen.se
Articles
Är näringslivet bara ett särintresse?
Smedjan, nättidningen
Sverige behöver opinionsbildning för de skapande krafter som bär upp marknadsekonomin. Men istället dominerar lobbying där regeringen stryks medhårs i hopp om att nå enskilda favörer.

Den senaste tiden har allt fler ställt frågan om näringslivets roll i den politiska beslutsprocessen i Sverige – inte minst mot bakgrund av den förstärkta socialdemokratiska dominansen och de borgerliga partiernas tillstånd, där den inbördes kannibalismen är en orubbad drivkraft.

Hur har läget blivit sådant? Och kan och bör något göras?

Det uppkomna läget, som inte är nytt utan snarare en förstärkning av tidigare tendenser, har troligen två gamla huvudförklaringar. Den första är att tryggheten i den egna ekonomin, för det stora flertalet svenskar, är förknippad med en stor offentlig sektor, vars garant är en socialdemokratisk politik, förd av ett eller flera partier.

Den andra förklaringen är att denna första förklaring har en stark förankring i massmedierna. Språkbruket stöder denna verklighetsbild. "X-partiet vill satsa y miljarder på barnfamiljerna" är en typisk rubrik. I verkligheten vill x-partiet att skatter från många ska betala en grupp skattebetalares konsumtion. Det är inte tal om att bara x-partiets medlemmar ska finansiera denna "satsning".

Men det har dessutom under senare år tillkommit några nya faktorer som förklarar läget.

Den första är förlängningen av mandatperioden från tre till fyra år. I praktiken blev därmed tiden mellan två val närmast fördubblad. Motiveringen var att en regering skulle få mer tid att genomföra sin politik. Det ser vi nu i t ex utnämningspolitiken; om någon blir ordförande i en offentlig utredning eller ett statligt företag, är det mer än tidigare, en till den förda politiken anpasslig person, eller ett oförargligt uppdrag. Samma konformism märker många när forskningsanslag fördelas.

Många finner det inte lönt att offentligt opponera mot regeringspolitiken för att öka chansen till ett regeringsskifte om några år. I stället upplevs det som mer realistiskt att föra förtroliga samtal med dagens statsråd för att ändra politiken redan i dag. Att offentligt opponera minskar möjligheten till det senare.

Den andra faktorn är att allt fler av de stora företagen i Sverige ägs av utländska investerare. Deras tillsatta VD:ar för den svenska verksamheten har inte mycket intresse av den svenska politiken.

Den tredje faktorn är att svenska investerare flyttar utomlands med hela eller delar av sitt kapital. Då minskar intresset för svensk politik i takt med deras inbetalningar till svenska skattemyndigheter.

Denna tredje faktor har i sin tur stimulerat uppkomsten av en speciell näringslivsvariant av det s k politikerföraktet. De som ägnar sig åt politik i Sverige, vare sig de sitter i riksdagen eller deltar i den offentliga debatten, uppfattas som "losers". Vinnarna tar hem, eller snarare för ut, sitt kapital, och bereder sig på en trevlig egenfinansierad välfärd, utom räckhåll inte bara för den missunnsamma svenska folkmajoritetens nyfikenhet, utan också behagligt distanserat från "det politiska käbblet". De begriper inte varför någon vill ägna tid åt något så lönlöst – och olönsamt – som politik.

Detta är alltså läget – en säker regering, en modstulen borgerlig opposition och en avvaktande och hovsam näringslivsopinion.

Finns någon väg ut – eller bör företagen i Sverige "gilla läget"?

Agenda för ändring
Åtminstone fem saker bör observeras, om det ska bli en ändring.

För det första är det fel att tro att Sverige präglas av marknadsekonomi. Det mesta av betalningen för ett jobb går till någon annan än den som jobbar. Många svenskar är bidragsberoende. Se bara på vilket liv det blir om ett bidrag skulle minska, jämfört med den stillhet med vilken den höga arbetslösheten betraktas. Om någon ser brister i Sveriges ekonomi, är det därför ett misstag, som många gör, att tro att det beror på att den offentliga sektorn har nedrustat.

För det andra är det fel att tro att det inte går att bli rik i Sverige. Det går alldeles utmärkt, med rätta affärsidéer, rätt tajming, och rätta skattekonsulter. Här har socialdemokratiska politiker – som före ett val vill ta åt sig äran av att det inte går, och borgerliga – som klagar på att det inte går, ett gemensamt intresse av att framställa verkligheten felaktigt, av motsatta skäl.

Men behövs det inte kapitalism för alla om en del människor ska kunna bygga upp en egen förmögenhet? Inte alls – det behövs bara en möjlighet att bli rik. Kapitalismens princip är att den möjligheten bygger på att tillräckligt många andra frivilligt köper den aktuella varan eller tjänsten.

I en blandekonomi som den svenska råder den råa socialliberalismen, nämligen upptrappad socialisering av löntagarnas inkomster – låg skatt för de riktigt förmögna. Det löntagarvänliga klimatet är avlägset. Småföretagare och nyföretagare får ta enorma risker för att komma igång. Lyckas de passera arbetsmarknadsregleringarnas och skattebyråkratins smala sund, då väntar den fria oceanen. Men sundet är smalt, och alltför många duktiga entreprenörer går på grund, och nya jobb skapas därför inte i den takt som den mänskliga förmågan annars skulle ha levererat.

Vi har alltså den märkliga kombinationen i Sverige av några alltför få, välförtjänt framgångsrika företagare – som präglar bilden av kapitalismens triumf – och alltför många företagare som hindras, vilket ger upphov till misströstan och berättigat missnöje.

Denna kluvna verklighet för företagsamheten i Sverige måste lyftas fram – annars blir den samlade bilden för medelsvensken förvirrande och närmast obegriplig.

Gruppintresse och särintresse
För det tredje måste skillnaden mellan gruppintresse och särintresse göras kristallklar. Att företräda ett gruppintresse är att alltid bekämpa diskriminering av den egna gruppen, t ex särskilt höga skatter eller hämmande regler för just den egna gruppen. Det är ett högst vällovligt syfte.

Ett särintresse är visserligen också av intresse för en grupp, men till sin karaktär rakt motsatt. Det är att av statsmakten söka förmåner och favörer för den egna verksamheten på andra gruppers bekostnad, t ex lägre moms för den egna branschens produkter, eller en statlig reglering av någon tung utgift, t ex lokalhyran. En företagsamhet som via sina organisationer skulle företräda ett särintresse hamnar lätt i regeringens knä även i andra frågor. Om lokalhyror ska regleras, varför då inte också priserna på de varor som säljs i lokalerna?

För det fjärde är det viktigt att observera skillnaden mellan lobbying och opinionsbildning. Är det favörer för den egna branschen som ska utverkas, då kan lobbying vara effektivast – privilegier fås enklare i departementsrum än via debattartiklar. Men ska något större allmänt intresse uppnås, då måste allmänheten engageras. Lobbying är att äta middag med regeringen. Då får man acceptera vad som bjuds. En långsiktig opinionsbildning bestämmer menyn, d v s opinionsklimatet.

För det femte måste, även när de gäller opinionsbildning, kompetensen erkännas. Ingen ifrågasätter ingenjörens tekniska försteg när det gäller att konstruera en produkt, eller säljarens skicklighet att sälja. Men när det gäller utvecklingen och försvaret av de skapande idéer som bär upp marknadsekonomin är det ofta hela havet stormar som gäller. Eftersom det är lätt att tycka till, kan det bli för mycket av glad amatörism eller argsint missnöje. Utan en genomtänkt idé om helheten kan opinionsbildning med de bästa avsikter degenerera till lobbying för särintressen.

Carl-Johan Westholm