I stället för att övertyga försöker många övertala. Och när sakfrågan till det yttre är sällsynt enkel – euro i stället för krona – men till sina verkningar kan bli litet vad som helst, beroende på andra saker än den omröstningen gäller – då tycks många ha intrycket att omröstningen handlar om något annat.

Folkomröstningen om EU för knappt tio år sedan uppfattades av många som ett lojalitetstest. Den som ville ställa Sverige utanför EU ställde sig själv utanför main-stream i Sverige. Men opinionsklimatet i dag, med den omfattande osäkerheten och den tillåtna åsiktspluralismen i flera partier, liknar mer kärnkraftsomröstningen 1980. Då talade många om att "respektera människors rädsla" – en överdriven reaktion; det är bättre att minska än att respektera en omotiverad rädsla. Men viktigare var tonen från den ledande avsändaren på ja-sidan: "Våga fråga" var temat i Näringslivets Energifaktas annonsering. Ingen undran var för liten, ingen fråga för obetydlig.

Den offentliga diskussionen inför euro-omröstningen har i dag två dominerande inslag. Det ena är osäkerheten hos allmänheten, både som vanligt hos de okunniga men ovanligt nog också hos många mycket insatta, det andra tvärsäkerheten hos kampanjansvariga. De stora förlorarna kan bli svenska folket, som får svårare att göra de nyanserade bedömningar som kännetecknar upplysta demokratier – och informationsrådgivarna, som riskerar att missa den mest verkningsfulla metoden att övertyga, nämligen samtalet.

EMU delar de flesta partier och passar inte in i det traditionella vänster-höger-mönstret. Uppfattningen om EU har ett paradoxalt inslag. De flesta svenskar som placerar sig till vänster ser EU som något som främst främjar kapitalism, medan de till höger ser EU som något som främst främjar politik (TNS-Gallup februari).

Till det kommer en mer spridd anti-etablissemang-känsla hos allmänhet och medier. Från början för flera år sedan mot s k fackpampar, därefter mot politiker, i år dessutom med bonus till ledande näringslivsföreträdare. T o m kungahuset kan märka av anti-stämningen.

Det har länge funnits en känsla av vakuum över opinionsklimatet, där regeringen inte verkar gå att påverka genom offentlig diskussion och där det saknas avvikande offentliga röster med intresseväckande innehåll.

I dag kan det höras varningar från både ja- och nejsidan om de olyckor som kommer att drabba svenska folket. Blir de sannspådda?

Med facit i hand
Ett bra hjälpmedel för den egna förmågan att nyktert bedöma framtiden är att ställa sig frågan hur man som rådgivare till en utländsk investerare skulle svara på hur en ja- eller nejseger skulle påverka det svenska samhället – och vara tvungen att försvara sin bedömning några år senare, med facit i hand. Är det sannolikt att det skulle gå illa om Sverige blev med euro eller bli kvar med kronan? Är det inte snarare så att det är sannolikt att det skulle gå ganska bra i bägge fallen? Skulle näringslivets ja-sägare efter en nej-seger på valnatten framföra ett genompessimistiskt budskap och kasta alla yxor i sjön? Är det inte också då angeläget att fortsätta med allt arbete i företagen och i det offentliga livet för att förbättra företagarklimatet?

Och skulle – efter ett ja – de fackliga organisationer och partier som företrätt nej-sidan fortsätta med en starkt pessimistisk linje? Skulle de inte vilja göra det bästa av läget? Och ta nya hänsyn i löneförhandlingarna?

Den högtalarargumentation som redan märkts på flera håll kan få motsatt effekt mot den tänkta. I stället för att övertyga försöker många övertala. Och när sakfrågan till det yttre är sällsynt enkel – euro i stället för krona – men till sina verkningar kan bli litet vad som helst, beroende på andra saker än den omröstningen gäller – då kan många få intrycket att omröstningen handlar om något annat.

Näringslivet i korsdraget
Om det blir ja, är det en seger för Persson. Om det blir ett nej, är det en seger för vänsterkrafterna. Hur det än går, kan de borgerliga partierna eller näringslivet, som det ser ut nu i mitten av augusti, i vid mening inte räkna med att kunna uppfattas som den främsta segraren. Vid ett ja är förlorarna mer spridda, vid ett nej kommer Persson att med huvudet peka på att näringslivets stöd inte var samlande nog.

En felaktig penningpolitik kan orsaka ofantliga skador. Den kan vid ett ja drabba oss om en dåre tar kommandot i Frankfurt – och vid ett nej om dåren är inhemsk och blågul i en bunker vid Sergels torg. Men är någotdera sannolikt?

Går det illa för den svenska – och europeiska – ekonomin är det troligen på grund av andra saker. Här finns en mängd starka särintressen redo att göra destruktiva insatser – och få som energiskt driver idéer om konstitutionella begränsningar av den politiska makten, oavsett i vilken valuta skatter uttas och reglerare avlönas. Om detta hålls inga folkomröstningar, varken i Sverige eller andra delar av Europa.

Carl-Johan Westholm