Medborgaren bör själv värdera om en insats av eget arbete och kapital är värd avkastningen. Det innebär att tillväxtfokus flyttas från det kollektiva till det personliga. De som vill leva på en lägre materiell nivå, därför att man uppskattar andra värden eller därför att man vill slippa arbeta, bör kunna göra det.

I London organiserades en insamling till det svältande svenska folket 1868. Få anade att landet i norra Europas utkant under de kommande hundra åren skulle ha den snabbaste ekonomiska tillväxten i världen, efter Japan.


Så repeterade jag historien ofta, när jag som VD för Näringslivets Ekonomifakta 1984–91 satte tillväxtfrågorna i centrum. Det var naturligt för Ekonomifakta, med sitt begränsade uppdrag, enligt sitt namn.
Det är svårt att spå. Inte många trodde då att svenskarna vid sekelskiftet 2000 skulle ha en lägre genomsnittsinkomst än norrmän, islänningar och danskar – och i nivå med finländare.

”Då är det väl bra att tillväxten äntligen kommit i politikens fokus?” är en fråga som jag får ibland. Men tillväxt kan inte motiveras enbart med siffror.

Det är till att börja med inte bara svårt att spå – det är också svårt att veta hur det står till i dag. Den ekonomiska statistiken kan räknas fram supersnabbt med datorer, men vad säger den? Den allt snabbare tekniska utvecklingen leder till att statistiken delvis mäter dagens tillstånd med gårdagens mått.

Men vi vet att mer än 20 procent av dem som skulle kunna förvärvsarbeta i Sverige inte gör det. Mycket av produktivitetstillväxten i Sverige under senare år har inte gått till reallöneökningar utan till bidragsökningar.
Men går det att få fart på Sverige? Ska hela Sverige arbeta, inte bara leva?

Oklara mått
Dagens tillväxtfokusering är dessvärre oskarp och delvis felriktad. Skälen är följande:


Det går inte att enkelt mäta det som de flesta partier och organisationer vill uppnå. Liksom i ett företag kan förändring märkas på olika sätt i balansräkning och resultat, d v s nationalförmögenhet och bruttonationalprodukt. Dessutom tillkommer skillnader i valutakurser. Schweiz hade i många år en låg redovisad tillväxt – men eftersom valutan blev allt starkare, blev också invånarnas realinkomster allt högre.


Om det ändå gick att mäta utvecklingen av nationers ekonomi perfekt – varför skulle största möjliga tillväxt vara målet? Enskilda individer, eller en stor del av befolkningen, kanske vill prioritera annat än det materiella, i ett visst läge. Ska riksdag och regering tvinga dessa att leva på en högre levnadsstandard är de själva vill?
Inte många tycker visserligen illa om högre levnadsnivå för egen del. Men i verkligheten är det inte samma sak för alla. Följdfrågan blir logisk: Vilken typ av levnadsnivå ska vara grunden för ett nationellt mål om största möjliga levnadsnivåökning?

Tillväxtfokuseringen leder särskilt i ett samhälle som Sverige, med ett offentligt klimat där varje problem av betydelse antas ha en politisk lösning, in i en återvändsgränd, full av statistiska rapporter och gruppsamtal.
Finns det en väg ut? Ja. Grunden är att erkänna varje arbetsför människas rätt att själv bestämma huvuddelen av den ekonomiska tillväxten för egen del.

Det innebär för det första ett problem mindre; det gör inte så mycket om nationalekonomiska mått skulle vara missvisande. Avgörande är att den myndiga medborgaren själv värderar om en insats av eget arbete och kapital är värt det egna målet.

Det innebär för det andra att politikens fokus flyttas från det kollektiva till det personliga – till varje människas rätt till största möjliga del av den egna insatsen.

Det kan för det tredje sammanfattas i några enkla budskap med stark moralisk laddning:


det mesta av inkomsten av ett jobb ska alltid gå till den som gör jobbet;
det mesta av avkastningen på en investering ska alltid gå till den som investerar.

Lågskatteideologi
Till skillnad från mycket i dagens tillväxtdebatt betyder det en verklig förändring. Det är en pragmatisk förändring från dagens högskatteideologi till en lågskatteideologi. Men ideologi är det. Varje skattenivå har sin ideologiska motivering.

Skatterna måste ned till samma nivåer som gällde när Sverige avancerade från fattigdom till välstånd – då Sveriges väg blev känd som ”the middle way”. Med den nya tekniken kan obligatoriska individuella medborgarkonton ersätta dagens föråldrade socialförsäkringar.

Det skenbart paradoxala är att denna omorientering, bort från nationella tillväxtmål, troligen kommer att leda till de största ekonomiska framstegen – även med traditionella mått mätt. Då kan också de verkligt behövande, de som inte kan försörja sig själva, få en hög och säker levnadsstandard.

Dagens officiella Sverige har tillväxten som ett kollektivt mål. I medborgarnas vardag försvårar skatter och bidrag tillväxten i miljontals individuella ekonomier. Detta grundläggande systemfel – det fiskala trakasseriet i arbetslivet – behöver vi ingen etikkommission för att se, och inte heller för att rätta till. Men det behövs ett perspektivskifte i tillväxtdebatten, från matematik till etik. Först då blir tillväxten begriplig för de flesta, och de politiska tillväxtsamtalen kan avslutas.

PS. Sedan jag skrev ovanstående har Statistiska Centralbyrån och Moderata samlingspartiet de senaste dagarna talat om tillväxt och skatter. SCB vill påvisa att tillväxt kan vara annat än BNP. M vill inte sänka skatten extra mycket för dem med extra höga skatter, eftersom de med låga skatter inte kan få samma skattesänkning. Korrekta observationer, men slutsatserna följer inte automatiskt. De hänger samman med vad man anser vara rätt och fel – i etisk mening, inte matematisk.

Carl-Johan Westholm