Stateblind.eu
Carl-Johan Westholm’s personal blog
Time saving text: uncommon comments with common sense
ARCHIVES
juni 2019 (1) maj 2019 (1) mars 2019 (2) februari 2019 (1) december 2018 (1) november 2018 (2) september 2018 (1) juli 2018 (1) maj 2018 (2) april 2018 (1) mars 2018 (1) februari 2018 (2) januari 2018 (1) december 2017 (1) november 2017 (1) oktober 2017 (1) augusti 2017 (1) juli 2017 (1) juni 2017 (2) februari 2017 (2) januari 2017 (1) november 2016 (1) september 2016 (2) augusti 2016 (1) juni 2016 (2) maj 2016 (2) mars 2016 (2) januari 2016 (1) december 2015 (1) november 2015 (3) oktober 2015 (1) september 2015 (1) augusti 2015 (1) juni 2015 (1) maj 2015 (1) april 2015 (2) mars 2015 (1) januari 2015 (2) december 2014 (2) november 2014 (1) oktober 2014 (2) juni 2014 (3) maj 2014 (2) april 2014 (3) mars 2014 (3) februari 2014 (1) januari 2014 (1) december 2013 (3) november 2013 (1) oktober 2013 (1) augusti 2013 (2) maj 2013 (4) april 2013 (1) mars 2013 (2) februari 2013 (1) januari 2013 (2) december 2012 (1) november 2012 (1) oktober 2012 (3) september 2012 (1) juli 2012 (1) maj 2012 (2) april 2012 (1) februari 2012 (2) januari 2012 (5) december 2011 (1) november 2011 (1) oktober 2011 (3) september 2011 (2) augusti 2011 (1) juli 2011 (1) juni 2011 (2) maj 2011 (2) april 2011 (2) mars 2011 (1) februari 2011 (2) januari 2011 (2) december 2010 (2) november 2010 (2) oktober 2010 (2) september 2010 (2) augusti 2010 (1) juli 2010 (1) juni 2010 (1) maj 2010 (1) april 2010 (1) mars 2010 (2) februari 2010 (2) januari 2010 (1) december 2009 (2) november 2009 (1) oktober 2009 (3) september 2009 (2) augusti 2009 (1) juli 2009 (1) juni 2009 (1) maj 2009 (2) april 2009 (3) mars 2009 (2) februari 2009 (1) januari 2009 (1) december 2008 (4) november 2008 (2) oktober 2008 (1) september 2008 (1) augusti 2008 (1) juli 2008 (1) juni 2008 (2) maj 2008 (1) april 2008 (2) mars 2008 (1) februari 2008 (1) januari 2008 (1) december 2007 (1) november 2007 (2) oktober 2007 (1) september 2007 (1) augusti 2007 (1) juli 2007 (2) juni 2007 (2) maj 2007 (2) april 2007 (2) mars 2007 (2) februari 2007 (1) januari 2007 (1) december 2006 (1) november 2006 (2) oktober 2006 (1) september 2006 (2) augusti 2006 (1) juli 2006 (1) juni 2006 (2) maj 2006 (1) april 2006 (1) mars 2006 (1) februari 2006 (2) januari 2006 (1) december 2005 (1) september 2005 (1) juli 2005 (1) april 2005 (1) februari 2005 (1) december 2004 (1) november 2004 (1) oktober 2004 (1) juni 2004 (1) mars 2004 (1) november 2003 (1) augusti 2003 (1) maj 2003 (1) mars 2003 (1) februari 2003 (1) oktober 2002 (1) mars 2002 (1) oktober 1999 (1) november 1998 (1) april 1996 (1) april 1995 (1) januari 1994 (1) mars 1976 (1)
Booklets (PDF)
Article
Bloggtoppen.se
Articles
Lyft tillväxtdebatten från kollektivet
Smedjan, nättidningen
(delar av denna text återfinns i "Se staten. För statsblinda" (Timbro)
Medborgaren bör själv värdera om en insats av eget arbete och kapital är värd avkastningen. Det innebär att tillväxtfokus flyttas från det kollektiva till det personliga. De som vill leva på en lägre materiell nivå, därför att man uppskattar andra värden eller därför att man vill slippa arbeta, bör kunna göra det.

I London organiserades en insamling till det svältande svenska folket 1868. Få anade att landet i norra Europas utkant under de kommande hundra åren skulle ha den snabbaste ekonomiska tillväxten i världen, efter Japan.


Så repeterade jag historien ofta, när jag som VD för Näringslivets Ekonomifakta 1984–91 satte tillväxtfrågorna i centrum. Det var naturligt för Ekonomifakta, med sitt begränsade uppdrag, enligt sitt namn.
Det är svårt att spå. Inte många trodde då att svenskarna vid sekelskiftet 2000 skulle ha en lägre genomsnittsinkomst än norrmän, islänningar och danskar – och i nivå med finländare.

”Då är det väl bra att tillväxten äntligen kommit i politikens fokus?” är en fråga som jag får ibland. Men tillväxt kan inte motiveras enbart med siffror.

Det är till att börja med inte bara svårt att spå – det är också svårt att veta hur det står till i dag. Den ekonomiska statistiken kan räknas fram supersnabbt med datorer, men vad säger den? Den allt snabbare tekniska utvecklingen leder till att statistiken delvis mäter dagens tillstånd med gårdagens mått.

Men vi vet att mer än 20 procent av dem som skulle kunna förvärvsarbeta i Sverige inte gör det. Mycket av produktivitetstillväxten i Sverige under senare år har inte gått till reallöneökningar utan till bidragsökningar.
Men går det att få fart på Sverige? Ska hela Sverige arbeta, inte bara leva?

Oklara mått
Dagens tillväxtfokusering är dessvärre oskarp och delvis felriktad. Skälen är följande:


Det går inte att enkelt mäta det som de flesta partier och organisationer vill uppnå. Liksom i ett företag kan förändring märkas på olika sätt i balansräkning och resultat, d v s nationalförmögenhet och bruttonationalprodukt. Dessutom tillkommer skillnader i valutakurser. Schweiz hade i många år en låg redovisad tillväxt – men eftersom valutan blev allt starkare, blev också invånarnas realinkomster allt högre.


Om det ändå gick att mäta utvecklingen av nationers ekonomi perfekt – varför skulle största möjliga tillväxt vara målet? Enskilda individer, eller en stor del av befolkningen, kanske vill prioritera annat än det materiella, i ett visst läge. Ska riksdag och regering tvinga dessa att leva på en högre levnadsstandard är de själva vill?
Inte många tycker visserligen illa om högre levnadsnivå för egen del. Men i verkligheten är det inte samma sak för alla. Följdfrågan blir logisk: Vilken typ av levnadsnivå ska vara grunden för ett nationellt mål om största möjliga levnadsnivåökning?

Tillväxtfokuseringen leder särskilt i ett samhälle som Sverige, med ett offentligt klimat där varje problem av betydelse antas ha en politisk lösning, in i en återvändsgränd, full av statistiska rapporter och gruppsamtal.
Finns det en väg ut? Ja. Grunden är att erkänna varje arbetsför människas rätt att själv bestämma huvuddelen av den ekonomiska tillväxten för egen del.

Det innebär för det första ett problem mindre; det gör inte så mycket om nationalekonomiska mått skulle vara missvisande. Avgörande är att den myndiga medborgaren själv värderar om en insats av eget arbete och kapital är värt det egna målet.

Det innebär för det andra att politikens fokus flyttas från det kollektiva till det personliga – till varje människas rätt till största möjliga del av den egna insatsen.

Det kan för det tredje sammanfattas i några enkla budskap med stark moralisk laddning:


det mesta av inkomsten av ett jobb ska alltid gå till den som gör jobbet;
det mesta av avkastningen på en investering ska alltid gå till den som investerar.

Lågskatteideologi
Till skillnad från mycket i dagens tillväxtdebatt betyder det en verklig förändring. Det är en pragmatisk förändring från dagens högskatteideologi till en lågskatteideologi. Men ideologi är det. Varje skattenivå har sin ideologiska motivering.

Skatterna måste ned till samma nivåer som gällde när Sverige avancerade från fattigdom till välstånd – då Sveriges väg blev känd som ”the middle way”. Med den nya tekniken kan obligatoriska individuella medborgarkonton ersätta dagens föråldrade socialförsäkringar.

Det skenbart paradoxala är att denna omorientering, bort från nationella tillväxtmål, troligen kommer att leda till de största ekonomiska framstegen – även med traditionella mått mätt. Då kan också de verkligt behövande, de som inte kan försörja sig själva, få en hög och säker levnadsstandard.

Dagens officiella Sverige har tillväxten som ett kollektivt mål. I medborgarnas vardag försvårar skatter och bidrag tillväxten i miljontals individuella ekonomier. Detta grundläggande systemfel – det fiskala trakasseriet i arbetslivet – behöver vi ingen etikkommission för att se, och inte heller för att rätta till. Men det behövs ett perspektivskifte i tillväxtdebatten, från matematik till etik. Först då blir tillväxten begriplig för de flesta, och de politiska tillväxtsamtalen kan avslutas.

PS. Sedan jag skrev ovanstående har Statistiska Centralbyrån och Moderata samlingspartiet de senaste dagarna talat om tillväxt och skatter. SCB vill påvisa att tillväxt kan vara annat än BNP. M vill inte sänka skatten extra mycket för dem med extra höga skatter, eftersom de med låga skatter inte kan få samma skattesänkning. Korrekta observationer, men slutsatserna följer inte automatiskt. De hänger samman med vad man anser vara rätt och fel – i etisk mening, inte matematisk.

Carl-Johan Westholm