Vi minns Sven Rydenfelt
Smedjan, nättidningen
Sven Rydenfelt avled nyligen, ett par veckor efter sin 94-årsdag. Hans liv var remarkabelt, för det han upplevt och för det han gjorde.
Han låg på sanatorium när han var 17-21 år. Han fick sin dödsdom, magcancer, som pensionär. Obotlig, sa läkarna. Operera, sa Sven. Två tredjedelar av tarmarna togs bort. Resten räckte gott för nära tjugo år. Stor del av denna tid som änkeman, flera trappor upp utan hiss. Han körde bil så sent som förra året.
”Nu ska jag inte skriva längre”, sa han till mig i telefonen för någon månad sedan. ”Nu har jag flyttat in i ett särskilt boende och ser fram emot att bara njuta av livet.”
Han var före sin tid. Mot hyresregleringen på 1950-talet. Trodde inte på Keynes. Att vara företagare är konsternas konst, skrev han.
Han kom med i Mont Pelerin Society 1969 och satt i dess styrelse en tid och fick sin vän Ruben Rausing att stödja finansieringen av dess regionala möte i Stockholm 1980. Boken Bönder, Mat, Socialism fick ett internationellt genomslag med förord av Milton Friedman några år senare.
Hans doktorsavhandling i nationalekonomi handlade om det svenska kommunistpartiets röstandel, en valsociologisk studie – vilket var möjligt just då, innan sociologin blivit ett eget ämne. Professors namn fick han 1991, ett av utbildningsminister Per Unckels första beslut.
Han var före sin tid i mycket. Han varnade för Säpo-registreringen redan i mitten av 1960-talet. ”Mina borgerliga vänner undrade”. Likaså ”var jag då närmast ensam om min marknadsekonomiska syn”. Sveriges äldste nyliberal.
Under sin tid som universitetslärare i Lund var han aldrig sjukfrånvarande en dag. ”Studenterna väntade ju på mig.”
Svens bok En skola för sång och glädje (Timbro 1990) var hans livs testamente: ”självkänslan det viktigaste”. Så många praktiskt men inte teoretiskt begåvade elever förnedras i våra skolor. De märks för livet. Skolan måste uppmuntra all slags begåvning.
”Du vet ju”, sa han på sin vackra halländska, ”att mitt motto alltid har varit ’Var glad att du lever. Många är inte ens födda’.”
Många är glada att Sven levde så länge.
Carl-Johan Westholm
måndag 07, februari 2005