Resultatet av riksdagsvalet i september nästa år vet vi redan. Det blir inga större ändringar i den förda politiken. Vi vet också något annat. Den ökande andelen äldre i befolkningen leder till att skattetrycket måste höjas – enligt den konventionella visdomen.

Vi kan därtill observera en tredje sak. Den dubbla politiska bokföringen, pendlingen mellan det accepterade svartarbetet i det privata och det nödvändiga fördömandet av svartarbetet i det offentliga, har mer likheter med verkligheten i en kommunistisk ekonomi än det gamla svenska folkhemmet. Det känns att det svajar mellan den ekonomiska basen och den politiska överbyggnaden i dagens Sverige.

Men partierna har sedan länge lämnat walk-over. Det finns inget alternativ som förespråkar ett radikalt sänkt skattetryck. Visserligen hänvisar både borgerliga och socialdemokratiska politiker ibland nostalgiskt till Per Albin Hansson och Tage Erlander – men inte för att önska sig tillbaka till den tidens skattetryck.

Men kräver då inte välfärden ett högt skattetryck? Finns det ett alternativ till den skattefinansierade välfärden? Jo, det gör det – även om det uppfattas som oseriöst i den offentliga debatten. Om medborgarna får behålla mer av sina inkomster kan de forma sina liv utan stöd av alla de myndigheter som nu pytsar tillbaka en del av det som skattats bort. När Sverige omtalades som ”the middle way” var skattetrycket mindre än hälften av dagens. Erlanders välfärdssverige passerade först i mitten av sextiotalet 30-procentsnivån.

I mittfåran blåser det inte
Länder med lågt skattetryck har en snabbare tillväxt och framtiden ter sig ljusare än i de förstenade högskattestaterna i det gamla Europa. Men det är ändå både förklarligt och kanske bra att inget parti går i bräschen för halverade skatter.

Förklarligt, därför att skrämselpropagandan med allt elände som skulle inträffa har en magnifik slagkraft. I brist på träffsäker, uthållig och samlad opinionsbildning för lägre skatter har det byggts upp ett politikens skräckkabinett, där varje ifrågasättande av den rådande högskattestaten närmast utpekas som ett tecken på mental störning. Och det gäller inte bara i Sverige. Norge och Danmark är knappast bättre. Det är typiskt att skattemoral handlar om att få folket att betala skatterna – men sällan om skatterna är moraliska.

Kanske är det också bra att inget parti utmärker sig för nytänkande. Det skulle bara skapa förvirring. Att utmärka sig är att utmäla sig – enligt den svenska partipolitiska retoriken. Det är att ställa sig vid sidan av, att inte begripa att man gör bort sig.

Ska något nytt lanseras, bör det därför vara extra väl genomtänkt och väl förankrat. Inget parti verkar ha resurser för det i dag. Dagspolitiken handlar om att ta ställning till frågor som dyker upp, valrörelsen om att vara många till lags.

Att drastiskt ändra skattetrycket är inte orealistiskt eller omöjligt. Det dubblerades mellan 1960 och 1980 i Sverige – utan att något parti lovade det 1960. Det bara blev så. Irland har visat hur partier och organisationer gemensamt kan komma fram till att ta ner skatterna ordentligt.

Sossar mot bättre vetande
Det finns en tro att det skulle vara någon slags evig socialdemokratisk politik att skatterna ska vara höga. Men i Nya Zeeland var det en s- regering som sänkte skatterna. Och på vilket sätt är det vänster eller radikalt att det mesta av ersättningen för ett jobb skattas bort?

Trygghetssystemen är av hävd en intressefråga mer för vänstern än för högern. Både i Sverige och i Storbritannien, exempelvis, fanns privata, kooperativa och ömsesidiga socialförsäkringslösningar – och många planer att utveckla dem – när politiken socialiserade tryggheten. De första a-kassorna i Sverige drevs och finansierades av fackliga organisationer, utan statsbidrag.

Mer än var femte arbetsför jobbar inte. Av 1 300 000 brott per år klaras 300 000 upp, och 60 000 medför straff. Den offentliga sektorn löser inte ens denna grunduppgift bra.

Samtidigt blir konkurrensen på världens arbetsmarknad allt tuffare.

Nu kan optimisten hävda, med rätta, att om kineser, indier och östeuropéer blir rikare, betyder det inte att svenskarna blir fattigare. Utvecklingen är inget nollsummespel. Men lönen efter skatt i framtiden för en baltisk arbetare blir högre än för en svensk långt tidigare än våra ekonomier når samma nivåer – eftersom deras skatter är så mycket lägre. Det är fördelaktigt att ta jobb i ett höglöneland och skatta i ett låglöneland. Inte bara för polska tandläkare.

Det paradoxala är att utvecklingen i Sverige lutar åt andra hållet. Till en början jobb, som är både högavlönade och högbeskattade. Men med höga skatter fungerar arbetsmarknaden sämre. De fungerar som inrikestullar. Att förneka detta är lika trovärdigt som att förneka utrikestullars effekter. Tillsammans med en stel arbetsmarknad blir det allt färre som jobbar, och som ska försörja andra. Skattekvoten stiger. Allt annat lika sjunker aktiviteten i ekonomin. Teknikens framsteg gör prylar billigare, men tjänster allt otillgängligare – om de inte skattesubventioneras.

Det här är välkända fakta, som borde leda till omprövning. Men partierna orkar inte, vågar inte, eller vill inte.

Ge medborgarna en chans att säga ifrån
Finns det ingen utväg ur denna politiska handlingsförlamning? En folkomröstning skulle vara en utväg – liksom tidigare när partisystemet abdikerat. Svenska folket borde i en folkomröstning få ta ställning till verkliga alternativ, som binder regering och riksdag. Det ena med bevarat eller höjt skattetryck, den andra med sänkt.

Svenska folket borde få rösta ja eller nej till att uppdra åt regering och riksdag att behålla eller halvera skattetrycket, från drygt 50 procent till 25 procent, inom högst åtta år. Avgörande för att denna idé blir en framgång är dess folkbildande karaktär. Människor måste få tillfälle att med sina ledare och opinionsbildare gå igenom läget för Sverige.

Regering och riksdag inbjuder – före omröstningen - alla intresserade att utarbeta olika varianter för de två alternativen för framtidens Sverige. LO, TCO, företagarorganisationer, media, ungdomsförbund, författare, forskare med flera kan beskriva hur enligt deras uppfattningar Sverige bäst ser ut i framtiden med dagens skatter – och med hälften av dagens skatter. I stället för att utmåla det ena eller andra skattetrycket som en total katastrof, skulle alla anstränga sig för att visa hur Sverige på bästa sätt skulle fungera både med dagens skattetryck och efter en halvering.

Svenska folket har aldrig varit så välutbildat som nu. Har en folkomröstning haft en bättre grund?

Utgångsläget är detta: Kommunikationer och arbetsmarknad revolutioneras i världen. Ska svenskarna släpa sig in i framtiden – eller i tid observera och dra slutsatser? Svenskarna folkomröstade om alkoholförbud 1922, högertrafik 1955, allmän tjänstepension 1957, kärnkraften 1980, EU 1994 och euron 2003.

En folkomröstning om skattetrycket skulle bli en folkomröstning om Sverige. Inget annat politiskt griper in så mycket i människornas vardag. En folkomröstning anknyter både till den svenska folkrörelsetraditionen och till demokratiska ideal. Däremot har den inte mycket gemensamt med politiken som en dokusåpa, som är medias älsklingsvinkel.

Varken regering eller opposition idag står för något nytt. Är det inte ett ypperligt tillfälle för andra att göra något konstruktivt?

Vem bjuder upp?
En folkomröstning skulle frigöra många väljares psykologiska blockidentitet, som vägleder med fast blick bakåt. Vem tar initiativet till en saklig debatt?

Företagsamheten kanske? Svenskt Näringsliv satsade 500 miljoner kronor i en folkomröstning om i vilken valuta framtidens löner och skatter skulle betalas. Om organisationen i dag vill göra en investering i hela Sveriges framtid finns knappast en bättre fråga än skattetrycket.

Eller de välutbildade? Saco lanserade nyligen idén om att socialförsäkringarna borde privatiseras och tas över av arbetsmarknadens parter. Här finns tolerans för nya uppslag.

Folkets reaktion är välkänd: Under några decennier har det politiska engagemanget minskat, och svartarbetet ökat. Politikerna klagar på det ökade politikerföraktet medan lagarna blir fler och laglösheten tilltar.

Borde inte också just därför flera partier ta upp folkomröstningsidén? Skulle det inte kunna vara en röstvinnare, när partierna tycker ganska lika? Skulle inte centern, kd eller junilistan ta sig över fyraprocentsspärren med lätthet med löftet att låta hela folket få återkomma och oberoende av regeringsfrågan få rösta ja eller nej till två väl genomarbetade förslag om framtidens viktigaste politiska vägval i Sverige?

Eller varför måste för den delen Alliansen späka sig samman i ett antal detaljfrågor före valet i stället för att koncentrera sig på det väsentliga? Om Alliansen lovade att ändra ännu mindre i den förda politiken skulle ännu färre kunna skrämmas. Men kombinera det med löftet om en riktigt stor folkomröstning senare – och gör det till valets viktigaste fråga.

Det kanske är så paradoxalt att svenska folket hellre ger socialdemokratiska regeringar i uppdrag att halvera skattetrycket än ser att borgerliga regeringar behåller det?

Vi behöver öppna sinnena och offentligheten för en omfattande folkbildning om Sveriges framtid. Är det rimligt att det mesta av ersättningen för ett jobb går till någon annan än den som gör jobbet? Klarar sig svenskarna i framtiden med att betala bara hälften så höga skatter? Vad är välfärd?

De flesta svenskar funderar och har redan en gissning på gränsen till uppfattning. Men ingen har tagit tag i osäkerheten och okunnigheten – eller i frågorna. En upplysande folkomröstning om det mest centrala för företagsamhet och arbetsliv skulle göra skillnad. Hela Europa skulle lyssna.

Carl-Johan Westholm