”Erik får bli vice ordförande, vi måste ha någon ifall jag ramlar av pinn!”

Det var det andra beslutet av bokförlaget Ratios vetenskapliga råd, samlat i anslutning till sitt första seminarium hösten 1978 i Nynäshamn. Det första beslutet var att utse 69-årige Torgny Segerstedt till ordförande, nyss avgången rektor för Uppsala universitet efter förlängt förordnande över 500-års jubileet 1977. Torgny kom att vara ordförande i tiotalet år. Därefter ledde Erik Dahmén höstseminariet, som efter några inledande år fann sin plats på Yxtaholm tills det ursprungliga Ratio, som bifirma till Timbro, tog en paus i mitten av 1990-talet.

När Ratio sedan återuppstod som forskningsinstitut blev Erik Dahmén med i dess vetenskapliga råd. Ratio har numera också en särskild serie ”Dahménföreläsningar”, med inriktning på entreprenörskap, tillväxt och ekonomisk omvandling.

Erik Dahmén hade en sällsynt förmåga till överblick och lyhördhet. Okänt för de flesta var att den blivande professorn på Handelshögskolan i Stockholm i sin ungdom författade ett opublicerat manus om Verdi. Som rådgivare öppnade han i tjugotalet år morgonposten med Jacob och Marcus Wallenberg på Stockholms Enskilda Bank.

Han var inspirerad av Schumpeter och såg ekonomin som en pågående akt av skapande och förstörelse. Sätt pris på miljön! var en bok som gjorde honom till banbrytare i Sverige för en miljövänlig politik, långt före tillkomsten av miljöpartister och miljöministrar.

På Ratios seminarier återkom han ständigt till motsättningen mellan politik och verklighet. Skatterna höjdes efter politiska val – sedan kom höjningarna att driva fram särskilt höga löneökningar i kollektivavtalen. Kronkursen var i princip fast, men justerades i praktiken nedåt med jämna mellanrum för att korrigera denna dubbelhet.

Men, predikade Erik – bror till Gunnar Dahmén, som var chef för radions religionsprogram, två bröder med likadana ädla, sydsvenska röster – man måste skilja mellan konkurrenskraft och utvecklingskraft. Konkurrenskraft kan alltid upprätthållas, genom marknadsmässig prisnivå – i Sverige t ex genom de ständigt återkommande devalveringarna. Men utvecklingskraft är en annan sak. För detta krävs att produktionen blir mer värd så att den kan prissättas högre. Företagarklimatet är en avgörande faktor.

Det är sorgligt hur litet denna distinktion noterats av ledande opinionsbildare. Därigenom har utvecklingskraften fått mindre utrymme inte bara i språket utan också i verkligheten i Sverige.

Vapendragare för kapitalism
”Kapitalismen har grävt sin egen grav. Inte genom att misslyckas utan genom att lyckas så väl.” Erik fortsatte, intervjuad i Veckans Affärer (7 april 1977), med att säga att företagen allt oftare leds av anställda teknokrater och specialister, vilka ”har en bristande känsla att kämpa för något som verkar historiskt förlorat, den rena privatkapitalismen. Den här processen är också i viss mån självgenererande. De blir alltmer beroende av staten och det är psykologiskt förståeligt att de blir rädda för att höja rösten, inte vågar stöta sig med den mäktige kapitalförsörjaren.”

Men Erik repade mod. I förordet till Henri Lepages I morgon kapitalism som Ratio utgav 1980 skrev han att kapitalismen inte är dödsdömd. ”Den kan räddas, om viljan finns, och den viljan kan mycket väl bli tillräckligt allmän om den teoretiska nydaning som börjat fortsätter och om de historiska kunskaperna blir större och därmed också insikterna i dagens och morgondagens samhällsproblem bättre.”

Ett ytterligare bidrag till detta av Erik utgavs av Näringslivets Ekonomifakta 1988: Den ekonomiska tillväxtens förutsättningar – Återblick och framtidsperspektiv: Exemplet Sverige.

Skriften är ett pedagogiskt mästerstycke. Den skulle med fördel åter kunna tjäna som underlag för diskussioner om morgondagen, t ex av det återuppväckta Svenskt Näringsliv. Erik skrev för 17 år sedan:

”Nu, mot 1900-talets slut, är de potentiella utvecklingskrafterna åter starka. De institutionella förhållandena är fortfarande ogynnsamma men utsätts för ett förändringstryck. De aktuella utvecklingskrafterna är svaga och tillväxttakten låg. Hur blir det in på nästa sekel?”

”Framtiden är osäker. Det finns därför anledning till optimism”, brukade han säga med ett leende.

Vi som lärde känna Erik är tacksamma för vad han stod för, vad han stod upp för, och vad han förstod. Det han förmedlade lever vidare.

Carl-Johan Westholm