Carl-Johan Westholm är en svensk opinionsbildare med mångårig erfarenhet, som länge intresserat sig för EU-frågor. Han är även sekreterare i det mytomspunna Mont Pelerin Society, föreningen av liberaler som grundades av Hayek 1947. Carl-Johan driver, vid sidan av affärsutveckling, vote online sajten www.FreeEurope.info och har också en egen blogg www.stateblind.eu.

AG: Du arbetar för att försöka få igenom en annan typ av konstitution än den som röstades ner i Frankrike och Holland. Vad är det för fel på den?

C-J W: Den kan tolkas på olika sätt. Eftersom centraliseringsivrarna har ett övertag i EUs beslutsorgan, kommer den att leda till mer centralisering, eller ”leda framåt”, som de brukar säga. Den handlar om hur makten ska utövas och olika rösträttsregler. Den är inte inriktad på att säkra frihet från politisk makt – vilket är något centralt i en klassisk konstitution. Det tråkiga är att detta har svärtat ner ordet konstitution, som annars är precis vad EU behöver. Att det saknas tydliga begränsningar gör ju att risken för mera centralisering och planekonomi ökar.

AG: Vad är då Free Europe?

C-J W: En alternativ konstitution i tio enkla punkter för EU, som tydligt begränsar makten och säger vad EU ska och inte ska göra. På sajten kan man rösta för eller emot – ett sätt att påverka politikerna. Det officiella konstitutionsförslaget på 200 sidor har inte en enda formulering som är minnesvärd och lyfter. Free Europe’s one-liner är ett citat av Wilhelm von Humboldt, Berlinuniversitetets grundare: ”mänsklig utveckling i sin rikaste mångfald”. En formulering som John Stuart Mill tog fasta på i början av ”On Liberty” (1859) och som jag fortfarande blir rörd av. Tänk vilken fantastisk utgångspunkt för all politik!

Av dem som hittills röstat, från mer än 40 länder, finns många kända personer. Men sajten har inte ännu fått särskilt mycket uppmärksamhet av media. Det finns en stor apati för EU-frågor i allmänhet. Och mycket av den opinionsbildning som sker runt EU sköts av tankesmedjor och personer som betalas av EU. Ett fenomen som vi känner igen från Sverige, vi har ju många opinionsbildande myndigheter; redan Gustav Vasa anställde en krönikör för att berätta vilken snäll herre han var. Jag kallar detta fenomen för statsincest i min lilla skrift ”Se staten. För statsblinda”. Opinionsbildningen ska ju vara fri och oberoende från statsmakterna – i en demokrati.

AG: Vad anser du att de stora problemen är idag för EU och det europeiska samarbetet?

C-J W: Internationellt samarbete behövs, och fritt utbyte av tankar, varor och tjänster är det viktigaste. Det behövs också politiskt samarbete mellan stater, men centraliseringsivrarna försöker monopolisera termen ”europeisk” för sin egen räkning. När färre och färre röstar i politiska val och bryr sig om EU ökar risken för att statsblinda politiker och byråkrater driver igenom ännu mera centralisering, trots att det finns ett ganska stort folkligt motstånd. Men det finns vissa öppningar. I det franska presidentvalet så har faktiskt kandidaterna intagit en mera EU-kritisk hållning än tidigare, nu när Frankrike inte längre kan dominera EU-besluten. En intressant sak är att den kandidat som anses vara mest EU-vänlig, François Bayrou, i ett avseende står för en politik som är ganska lik den jag själv gillar, nämligen att man bör ha olika nivåer på EU-samarbetet. De länder, som de centraleuropeiska, som verkligen vill ha en centralistisk union kan ha det, och de som mest vill ha frihandelsavtal och några få gränsöverskridande frågor som miljö och brottsbekämpning kan ha det. Med en sådan union hade det ju t.ex. inte varit några problem att inkludera Turkiet, utan att behöva oroa sig över att landet ska få stort inflytande över lagstiftningen för övriga Europa. Enda nackdelen är väl att många svenska politiker troligen faller för att vi ska tillhöra EUs ”kärna” – de vill inte känna sig ”isolerade”. Men om vi byter ut ordet ”kärna” mot ”mitt i smeten” – där behöver vi väl inte vara - kanske det är lättare att uppfatta den fria luften utanför Bryssel.

AG: I Expressen publicerades nyligen en debattartikel undertecknad av ett stort antal borgerliga och liberal politiker och opinionsbildare (inkl. flera av Captus medarbetare) som klagade på att många borgerliga verkar vara blinda för EU s nackdelar. Vad tror du att det beror på?

C-J W: Det är logiskt ganska märkligt, men inte psykologiskt. Många blir upprörda över korruption och slöseri om det sker i Stockholm, men om det sker i Bryssel verkar det inte vara så farligt. Jag tror det beror på att det funnits en lång tradition inom de borgerliga partierna, främst då M och Fp, att stödja hela EU-projektet. Många borgare hoppades att utropet ”Europah” skulle rädda fosterlandet från socialismen, när de inte lyckades i riksdagsvalen hemmavid. Unga idealister sa ”Ja till Europa”, en positiv grundinställning som jag också delade; jag beklagar fortfarande att Sverige inte blev med i dåvarande EEC på 1960-talet. För då hade vi mentalt kunnat vara friare, och inte så ängsligt konformistiska i vår längtan att ständigt accepteras av de kollektivistiska kompisarna på kontinenten.

Att EU blev som det blev beror ju på att det formades med Frankrike under 50- och 60-talet som förebild, med dess dirigistiska ekonomi. Sen har ju enskilda svenska borgerliga politiker haft stor inflytande, då främst Carl Bildt. Hans bok ”Hallänning, svensk, europé” är en geografisk och politisk reseskildring av en ung man i ett Europa med järnridå. När han talar vackert om samarbete, och välmotiverat, märker jag dessvärre alltför ofta en övertro på politiska lösningar, av närmast religiös karaktär.

AG: Du har jobbat mycket med liberal debatt och ofta varit kritisk hur den bedrivs i Sverige. Finns det några särskilda problem idag?

C-J W: Det finns både plus och minus. Curt Nicolin, Sture Eskilsson och Jan Stenbeck gjorde mycket för att få det offentliga Sverige öppnare och friare. Än har ingen annan tagit vid.

Det finns två uttryck som alla i Sverige måste hålla med om, ungefär som att våren är efterlängtad, nämligen att man är ”för Europa” och ”för den svenska modellen”. Det finns alltså två uttryck, som baserar sig på geografi och är extremt luddiga till sin betydelse, men som få personer vågar ifrågasätta, än mindre vara emot, eftersom de inte vill bli utmobbade som galningar. Jag tror att om några inflytelserika verkligen hade tagit tag i dessa modeord, och utsatt dem för ständiga frågor, så hade deras mantrafunktion blivit omöjlig.

Sedan är det ju inte heller så konstigt att politik idag har dåligt rykte, när allt verkar handla om vem som gynnas och vem som missgynnas, inte minst nu i budgettider. Politik verkar idag ju endast handla om vem som snor mest ifrån en grupp och ger till en annan.

Det finns ett uttryck som jag tycker är bra som man från liberalt håll borde återlansera: ”Rätt åt alla, orätt åt ingen”. Det var det gamla Frisinnade partiets slogan, innan det gick upp i Folkpartiet 1934.

De flesta företagare t.ex. vill ha frihet och inte bli behandlade som näringspolitiska socialbidragstagare. Men det blir inte så stort genomslag av denna grundinställning som skulle vara möjlig.

Många storföretagsledare respekterar nämligen professionalism på alla områden utom ett: politisk idéutveckling och opinionsbildning. Där kan de ofta tillåta amatörism, eftersom de är vana att skjuta från höften, och ser andra göra det. Under de senaste åren tror jag dessutom att oetiskt beteende av vissa få kända företagsledare i Sverige inverkat mer på företagsamhetens anseende här och förståelse för den, än alla remissyttranden, debattartiklar och annonskampanjer. Det är lätt att testa sig själv. Vad minns du? Vad tror du andra minns?

AG: Till sist, kan du berätta lite om det mytomspunna Mont Pelerin Society? Vad gör ni egentligen, och hur blev du inkluderad?

C-J W: Jag fick en inbjudan av Ralph Harris (grundare av Institute of Economic Affairs, mer känd som Lord Harris, captus anm.) till ett möte 1977. För mig har Mont Pelerin varit en kontinuerlig vuxenutbildning och även, som för de andra där, ett andningshål. Det var ju inte helt enkelt att vara klassisk liberal på 70-talet, varken i Europa eller i USA. Att ha lyssnat på och diskuterat med Hayek, Friedman och andra har varit ovärderligt. När Mont Pelerin Society skapades fanns det inga andra tankesmedjor eller liknande organisationer. Idag finns det över 500 free market think tanks i världen. Det är ett stort värde i att sammanföra framträdande liberaler från hela världen i en organisation för gemensamt tankeutbyte. Jag fick frågan att bli Secretary (helt oavlönat) och hade först bara tänkt vara det i några år, men det blir 20 nästa år. Tidigare var det en tidsödande deltidssyssla att sköta kommunikationen mellan medlemmar i många olika länder, med fax och snail-mail, men det har ju den teknologiska utvecklingen tagit hand om. Det tyngsta lasset drar Ed Feulner, chefen för Heritage Foundation i Washington – han har varit Treasurer t o m ännu längre än jag varit Secretary. Det började med 40 medlemmar – idag drygt 500.

Vi fyra i Executive Committee diskuterar mycket den framtida organisationen och relationen till alla nätverk. Mont Pelerin är ett intellektuellt flaggskepp, men ingen centralorganisation för think tanks.

./.